Regeringen fick stryk i Riksdagens trafikutskott när det gäller kommunal och regional medfinansiering av sjöfartens infrastruktur. Nu ligger bollen hos konstitutionsutskottet innan frågan hamnar på kammarens bord för slutligt beslut.
Det här har nog de flesta trott vara en okontroversiell fråga särskilt som man redan idag kan delta i finansieringen av statliga vägar och järnvägar. Flera projekt som bygger på kommunal medfinansiering, däribland farleden till Gävle, är antingen redan igång eller på planeringsstadiet.
Få hade alltså räknat med att det skulle bli en stridsfråga, men Socialdemokraterna har skickat en så kallad kommittémotion till Konstitutionsutskottet där man försöker stoppa kommunal medfinansiering i infrastrukturen till sjöss.
”Vi anser att infrastruktursatsningar ska styras utifrån nationella behov på en samhällsekonomiskt rationell grund, inte av enskilda kommuners eller regioners ekonomiska styrka och möjligheter till politisk påtryckning. Det statliga ansvaret för en sammanhållen planering av utbyggnaden av Sveriges infrastruktur riskerar att påverkas negativt av propositionens förslag. Statens prioriteringar ska inte på det föreslagna sättet kunna påverkas av vilka kommuner som kan skjuta till ett bidrag. Risken finns att frivilligheten för kommunerna att lämna bidrag blir till en ”frivillighet” att skjuta investeringen på framtiden eller helt avstå från den. Vi yrkar därför avslag på denna utvidgning av de nämnda principiella skälen”, skriver Björn von Südow m. fl.
Visst stöd får man också från Vänsterpartiet som i en motion skriven av Ulla Andersson m fl där man visserligen säger att man inte är principiella motståndare till medfinansiering men att ”kommuners och landstings medfinansiering till sjöfartsinfrastruktur ska inte vara en förutsättning för genomförande av statliga projekt”.
Det här är ju något märkligt. Hamnar är i huvudsak en kommunal angelägenhet, och man får vara med och finansiera väg- och järnvägsanslutningar. Men på den våta vägen till hamnen, då är det stopp om motionärerna får som de vill. Propositionens innebörd är ju att de kommuner och landsting som vill vara med, därför att man tror det är bra för kommunen, inte att man tvingas till det. Risken att staten skulle prioritera en satsning i en hamn bara för att kommunen ställer upp med pengar om näringsliv och de egna myndigheterna är emot får nog också betecknas som liten.
Enligt socialdemokraterna saknas det kommunal kompetens på detta område och man menar tydligen att en kommun har ett för snävt perspektiv på något som är en nationell angelägenhet. Nu är väl inte risken särskilt stor att en kommun kommer rusande och erbjuder staten miljoner om just deras hamn får bättre förbindelser sjövägen. Skulle någon trots allt göra det, så är det väl bara för staten att tacka nej, om man anser att projektet inte håller ett riksintresse?
Ett argument som förts fram från socialdemokratiskt håll är att sjöfarten har ett tydligare nationellt intresse än landinfrastrukturen, att sjöfart och järnväg/landsväg därmed är två helt skilda saker.
Det här är ett något märkligt resonemang. Om en container lastas i New York, lossas i Göteborg och sedan skickas med tåg till Stockholm eller vice versa, då skulle alltså sjövägen vara av nationellt intresse medan tågresan mest har regional betydelse? eller vad menar man?
Ingen har någon större nytta av att gods kommer fram till en hamn. Det viktiga är ju att det kommer fram till sin slutdestination. I Sverige som är ett av världens mest utrikeshandelsberoende länder är självfallet hela transportsträckan, oavsett transportslag, av nationellt intresse.
Sedan kan det finnas andra regionala eller lokala intressen av en hamnverksamhet i stad som t ex Göteborg. Transportverksamheten i hamnen genererar massor med arbetstillfällen direkt och hos lokala underentreprenörer av många slag och bidrar till stadens/regionens utveckling. Då är det väl rimligt att man från lokalt/regionalt håll får vara med och investera i verksamheten också till sjöss som man får när det gäller väg och järnväg? Återigen, självfallet under förutsättning att investeringen är till gagn för det övergripande nationella transportbehovet.
Skulle regeringen få backning på sin proposition så innebär det en fortsatt särbehandling till nackdel för sjöfarten jämfört med landtransportslagen. Är det något som är skadligt för helheten när det gäller Sveriges infrastrukturbehov så är det ju just detta. Annars finns det ju bara ett alternativ om transportslagen skall ha lika förutsättningar – att ta bort möjligheten för medfinansiering i vägar och järnvägar. Är det det Socialdemokraterna vill? Sen är frågan också vad som händer med de projekt som redan är igång? Det sitter nog en del lätt svettiga politiker och tjänstemän runt om i kommuner och myndigheter och undrar vad som skall hända med deras projekt nu. Enbart Gävlesatsningen förlorar direkt en finansiering på över 80 miljoner kronor som de inblandade antagligen bara såg som givet och bara krävde ett formellt, odramatiskt och icke-kontroversiellt riksdagsbeslut. Nu har det helt plötsligt verkat bli en principfråga.
Det hettar till i politiken. Regeringen har lagt sin budgetproposition och oppositionen presenterat sina alternativ. Frågan är om detta egentligen handlar om sjöfart eller om det är en del av den positionering partierna gör inom många områden inte minst inför den kommande valrörelsen.