Som diskuterat i föregående inlägg så har vi på DNV släppt vår rapport ”Maritime Forecast” för 2024. Hur ser vi då på framtiden för nya energibärare för sjöfarten. Detta har ju diskuterats flitigt de senaste åren, men fortfarande är framtiden oklar.

Att sjöfarten måste ställa om har stått klart länge och ett antal alternativa bränslen och energibärare har diskuterats under lång tid. Trots att cirka hälften av fartygen som nu byggs kan använda alternativa bränslen är konventionellt bränsle totaldominerade om vi ser på hela flottan (över 90% om vi räknar grosston).

Om vi börjar titta på den kanske enklaste lösningen relaterat nya energibärare, landströmsanslutning i hamn, så ser vi att så mycket som 7 % av dagens energiförbrukning i världens flotta sker i hamn och utbyggnad av denna infrastruktur kan således leda till stora effektiviseringar. För att påskynda att denna potential realiseras kommer landström bli obligatoriskt inom ramen för FuelEU Maritime för passagerarfartyg och containerfartyg över 5000 GT från 2030 i större hamnar. Det skall noteras att landström kan leda till utsläppsminskningar även när denna inte är helt grön, på grund av den höga effektiviteten vid direkt användning av el.

Utifrån ett grovt estimat kan således energibehovet minskas med upp till en fjärdedel med hjälp av energieffektivisering (ca 16%) och landström ( ca 7%). Hur skall vi hitta lösningar för nollutsläpp för den energi som kommer behövas för flottan?

Idag befinner sig sjöfarten vid en punkt där flera bränsletekniker testas eller rullas ut, som ett svar på regler och drivkrafter. För att undersöka potentialen kring olika lösningar har vi analyserat ett antal scenarion baserat på utvecklingen av produktionskapacitet, förväntad teknik och prisutveckling i en modell som simulerar fartyg för fartyg, år för år och med ansatsen att varje fartyg de billigaste teknikerna och bränslena för att uppfylla utsläppskraven.

Resultaten av våra modeller visar att på kortare sikt så ser spåret kring biodiesel i kombination med avskiljning av koldioxid (OCC) och möjligen metanolanvändning kunna vara realistiska lösningar, med betydande andelar av den framtida bränslemixen i spannet 2025 – 2035. Andra alternativ som skulle kunna vara möjliga framtida lösningar är ammoniak och vätgas i kombination med infångning av koldioxid (CCS) vilka vi ser får en betydande del av bränslemixen först från 2040 och framåt.

Med dagens kunskapsläge ser vi inte att något enskilt bränsle eller teknik kommer dominerar energiomställningen, även om det bör noteras att koldioxidavskiljning ombord ser ut att spela en roll i alla modellerade scenarion. Dock ser vi att små förändringar i ingångsvariablerna ger stora skillnader i resultaten vilket gör att vi fortsatt kommer följa utvecklingen noga utveckla analysmodellen.

Energiomställningen för sjöfarten kommer medföra ökande kostnader för transporter, det står klart sen länge. Analys av kostnadspåverkan visar att transportkostnaderna 2050 för ett helt utsläppsfria transporter ökar med över 70 % – 80% för torrbulkfartyg och tankfartyg, och uppemot fördubblas för containertransporter. Detta är såklart stora kostnadsökningar som måste absorberas i värdekedjan och slutligen kommer landa hos slutkonsumenten. Samtidigt så ligger projicerade kostnadsökningar inom ramen för ”normala” prisfluktuationer för transportarbete som vi sett över åren.

Vad är då vår slutsats från vårt arbete? Kort sagt så ser vi att såväl rederier som transportköpare och lastägare har mycket att vinna på att fokusera på energieffektivisering. Att minska energibehovet nu bör vara högsta prioriterat för alla aktörer, samtidigt som alternativa bränslen utvärderas. Som illustrerats ser vi inget enskilt bränsle som kommer dominera framtiden. Olika teknikspår och bränslelösningar ser ut att vara möjliga på kort och lång sikt och kommer påverkas av typ av fartyg, operationsområde och rutter.