De verkligt stora korridorerna i Öst/Väst gående riktning är Europa – Fjärran Östern v.v och Fjärran Östern – USA v.v. medan USA – Europa v.v. är en något mindre trade. Allianssamarbetena har i många fall exkluderat Transatlantic-traden och den har fått växa i skuggan av de två ovan nämnda, med allt bättre lasttillgång och till bra fraktrater. Nu riktas blickarna alltmer till denna trade och allianssamarbetet utökas i flera fall att omfatta också Nordatlanten. Senaste händelsen är att 2M (Maersk/MSC) introducerar en fjärde slinga i traden.

Vad betyder detta? Jo, om ett halvår eller så – tror jag – får vi se samma utveckling här som i Europa – Fjärran Österntraden, med ökad tonnageinsats genom ”cascading” det vill säga överflyttning av tonnage från Europa-Fjärran Östern trafiken och med drastiskt sjunkande fraktrater som följd.

Och mitt i detta scenario kommer ACL’s fjärde generation con/ro fartyg att levereras. ACL har kunnat operera tämligen exklusivt på Nordatlanten och hållit uppe fraktraterna, men här får man bereda sig på en tuff match, åtminstone när det gäller containervolymerna. Det är bara att hoppas på att ro/ro godset – där ACL fortfarande är exklusiva – kan bidraga till att man håller näsan ovanför vattenytan. ACL är ju det sista ”svenska” linjerederiet. För även om det nu är italienägt, så känns det svenskt och det är väl för att man alltfort anlöper Göteborg med oförändrat koncept – con/ro! (containers och rullande gods (bilar och ofta tungt oversized gods på terminalvagnar))

Framgångssagan ACL är i hög grad, redan innan italienarna förvärvade företaget, en produkt av att man trots brittiskt/franskt/svenskt ägande opererat som ett samägt företag, en moneypool, till skillnad från de allianser vi nu ser i Fjärran Östern trafiken, där samarbetet endast tillåts ske operationellt och där nästa steg, menar jag, måste bli ”moneypools” för att kunna agera friare från antitrustlagar och överleva på lite sikt.