För några år sedan gjorde Maersk ett gigantiskt PR-jippo i Köpenhamn när man lade #2 i Triple-E serien, Majestic Maersk, på Langelinie och imponerade på den almindelige dansken.
Branschfolk var mindre imponerade över denna jack-up från 14.700–18.000 på ett bräde (22,5%). Jag var starkt tveksam den gången och fick väl rätt i att de 20×18.000 TEU-fartygen starkt bidragit till den olyckliga fraktutvecklingen och därmed enorma förluster för aktörerna i de stora linjetraderna.
Inte minst Maersk har därefter i olika sammanhang otalig
a gånger sagt att nybyggandet måste stoppas och att linjetraderna inte behöver nytt tonnage de närmaste 2–3 åren. Och så har man själv 11×20.000 TEU och 9×14.000 TEU under beställning plus några ”mindre” enheter runt 9.000 TEU för leverans 2017–2018.
Jag är minst lika tveksam denna gång till nyttan av att nu förstora enheterna ytterligare. Förutom att det skapar jakt på marknadsandelar i en ännu otillräcklig marknad, får det konsekvenser för terminaler och landlogistiken som redan brottas med 18.000-fartygen.
Vid första uppjackningen drogs åtskilliga aktörer med i kölvattnet och ett för branschfolk väntat scenario inträffade, nämligen att alla beställde nytt stort tonnage. Ingen vågade släppa iväg Maersk för långt.
Maersk talar med två tungor när man samtidigt inleder en ny beställningsvåg och med varvens svaga orderböcker – och därmed rea-priser på tonnaget – blir detta nästa stålbad om något år.
Förståeligt nog har Maersk legat lågt i jämförelse med förra gången inför denna jack-up, då det inte är något att vara stolt över och det är säkerligen inte bara jag som undrar hur man resonerar på Esplanaden. Lyssnar man för mycket på sin tekniska avdelning och glömmer att marknadsavdelningen också skall fylla enheterna? Eller vill man dra fler aktörer under ytan med ett nytt fraktkrig?
De omstöpta allianserna ger inte marknaden någon trygghet i det något längre perspektivet, det bör varje lastägare veta!