I den moderna svenska stadsplaneringen har sjöfarten börjat få en alltmer undanskymd plats. Centrala hamnområden byggs om till bostadsreservat där kajerna gapar ekande tomma. Fler och fler röster höjs för att de centrala färjeterminalerna ska flyttas utåt. Att lasthamnarna fått flytta utåt är ganska självklart, men en livlig passagerarsjöfart med flytetyg i olika storlekar borde inte vara lika konstigt.
I somras var jag på semester i Tyskland. Vi hamnade i en liten badort som heter Warnemünde utanför Rostock i nordöstra Tyskland. Det är en stad som lever för passagerarsjöfart. Förutom alla färjor som glider förbi på floden Warnow till Sverige, Danmark och Finland, så är Warnemünde en viktig hamn för kryssningsrederierna. Orsaken är att staden utgör den bästa hamnen för bussresor till Berlin samt till natursköna Rügen.
Under året har Warnemünde fått ta emot närmare 200 anlöp av 40 olika fartyg. Och invånarna tycks uppskatta det. På många platser i staden finns information om vilka fartyg som ligger inne för dagen, ofta med en bild till. För några kronor kan intresserade köpa anlöpslistor och faktablad om alla de väntade fartygen. Och när man pratar med folk har de koll på fartygens namn, vilka som ligger i hamn och när de går.
Under en av mina dagar i Warnemünde kom Cunards nyaste fartyg, Queen Elizabeth, för sitt andra anlöp för året. Det var då jag insåg hur stort intresset för passagerarsjöfart är i Tyskland. Redan klockan halv sju på morgonen var kajerna och pirarna utmed floden fulla med människor som fotograferade. Och än värre var det på kvällen när hon gick. Fyra fullpackade turistbåtar följe henne ut ur hamnen, givetvis med ett nästan öronbedövande tutande som följd. Strandpromenaden var full med fotograferande och vinkande människor. När hände det vid en kryssningsavgång i Sverige senast?
