Journalistrollen är tidvis en besynnerlig sak. Den skiftar förstås beroende på sammanhanget och vem man är, men det finns vissa fenomen som är svåra att komma undan.

Till exempel kommentarer som börjar med ”alltså ni journalister” eller ”tänk på vad du säger, hon är journalist”, följt av ett höhö och ett ofta något ansträngt leende från min sida.

Nå, det gör inte så mycket med de där kommentarerna, för oftast utgår folk i alla fall inte ifrån att jag är på ett visst sätt eller fungerar precis som Janne Josefsson bara för att vi jobbar i ungefär samma skrå. Ungefär, skriver jag, för det beror på vem man frågar om jag är en ”riktig” journalist numera. Journalister ska nämligen vara helt oberoende, fullständigt befriade från påverkan från det de bevakar. Detta ideal hävdade jag möjligen som nybakad reporter på Göteborgs-Posten en gång i tiden.

Hur oberoende man nu någonsin är som människa, journalist eller ej – jag har inga illusioner om total opartiskhet. Jag kände mig inte riktigt oberoende när jag var reporter på Hallandsposten, till exempel. För HP hade en så stark ställning i Halmstad att den var som folks kompis. Och det gjorde att jag hade märkliga förväntningar på mig när jag träffade folk som reporter. Jag skulle heja på HBK och gilla Gyllene Tider, förstås, men också liksom ställa upp för Halmstad i största allmänhet.

Här på Sjöfartstidningen är det ytterligare en annan situation. Inom branschpressen är inte vår främsta uppgift att göra granskande journalistik på samma villkor som allmänmedia, för en branschtidning behöver ha fungerande relationer till den omvärld den bevakar. Inte minst för att folk annars inte kommer att vilja prata med mig när jag ringer upp och behöver svar på frågor, men också för att vi jobbar nära de kommersiella villkoren för vår överlevnad, mitt i branschen vars stöd är en förutsättning för utgivningen.

Men vi på Sjöfartstidningens redaktion måste samtidigt försöka stå så oberoende vi kan från de kommersiella villkoren, annars blir det svårt att göra en tidning som känns trovärdig alls. Våra läsare ska inte undra om vi får betalt av företag vi skriver om, till exempel. De ska kunna lita på att inga sådana bevekelse­grunder ligger bakom urvalet och korrektheten i den information vi ger. Vi strävar hela tiden efter jämlik hantering av folk och företag i våra spalter.

Sjöfartstidningen antas stå i stark beroendeställning till vår ägare Svensk Sjöfart, det är en åsikt jag har hört yttras många gånger av människor i branschen. Under mina år på tidningen har jag inte känt mig bakbunden av ägaren, de är tydliga med att vi ska göra våra egna val på redaktionell plats. Men vi står på sjöfartsbranschens sida, det är vårt jobb.

Vi jobbar i en ständig balansgång. För att den ska funka behöver vi en dialog med våra läsare, något vi oftast får för lite av och som vi aldrig skulle kunna få för mycket av.

Hör av er! Risa, rosa, rasa, tipsa och delge oss era tankar, vi behöver dem.