Stormen har bara börjat

Dessa dagar domineras för mig totalt av Metoo-rörelsen. Det är nog så jag kommer att minnas 2017, året när en tsunami av kvinnoröster började blottlägga en del av den mänskliga kulturen som är i sanning vedervärdig.

I förra numret skrev Adam om Metoo och sedan dess har stormen tilltagit stadigt. Jag tror att det här bara är början. Som många andra undrar jag vad som ska komma härnäst, kommer detta att leda till en förändring?

Vi får se. Men ett resultat är oåterkalleligt, och det är att de som aldrig hade en röst nu har det. Vad som än händer har de drabbade i alla fall fått berätta och det kan ingen ta ifrån dem.

Jag kan själv vittna om att när jag väl tog bladet från munnen inleddes en process med ett eget rörelsemoment som jag ännu är mitt uppe i. Det är ångestfyllt, men befriande. I dag har vi som orkar berätta äntligen chansen att få perspektiv på och distans till det svåraste av allt – skammen. Det var inte mitt fel. Det var inte heller mitt fel att jag aldrig berättade. Skammen är inte min. Det vet jag nu och det är oåterkalleligt.

Undrar ni vad det är jag har varit med om? Nå, det kommer jag inte att berätta här för det har nämligen ingenting med sjöfart att göra. Dessutom har jag valt att berätta min historia i ett avgränsat sammanhang där jag är skyddad. Det var stort, svårt och vansinningt läskigt bara det. Kvinnor som berättar offentligt är så modiga att jag knappt förstår det. Det vågar inte jag.

Jag har förstås min beskärda del av trista erfarenheter av att bli särbehandlad för att jag är kvinna inom sjöfartsbranschen. Men det har aldrig handlat om trakasserier, inte ens i närheten. De flesta är ju hur trevliga som helst och nöjer sig med att särbehandla mig genom att hålla upp dörrar och dra ut stolen.

Nej, det handlar om irriterande kommentarer, plumpa skämt vid fel tillfälle och att jag får föra betydligt mer oväsen än karlar för att folk ska lägga märke till mig och lyssna, för jag räknas inte alltid riktigt lika mycket. Jag kan hantera det. Men jag tycker inte om det.

Efter ett seminarium nyligen fick jag syn på en man som jag ville prata med om en specifik branschfråga. Jag gick fram, presenterade mig och sa att jag har sökt honom för att … Längre hann jag inte innan han glatt hojtade ”Är det min kropp du vill ha?”, varpå han tittade förväntansfullt på sin kompis, antagligen i hopp om att denne skulle kikna av skratt. Det gjorde han nu inte. Själv sa jag något överslätande och fortsatte att beskriva mitt ärende. Men jag tror att min rynkade panna förmedlade att jag inte var särskilt nöjd.

Det här är ju en något komisk historia som man kan himla med ögonen åt. Värre är det i sjöfartens eget Metoo-initiativ, #Lättaankar på Facebook. Där finns det rena skräckhistorier. Gruppen är ny och ännu vet vi inte vad den ska leda till. Det är otroligt spännande. Läs förresten blogginlägget av Birgit Liodden, chef för Nor-Shipping, som vad jag vet var först ut att vittna om tafs och slafs i sjöfartsvärlden. Och hon vågade göra det offentligt, all heder åt henne! 

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.