Att skriva en krönika under vinjetten Akterspegeln i mars 2022 och inte åtminstone reflektera över kriget i Ukraina känns som en näst intill omöjlig tanke.

I mitten av februari, efter lämningen av föregående nummer, när jag började planera denna text, var läget visserligen spänt vid rysk-ukrainska gränsen, men jag tillhörde nog de många alltför ”naiva” som tänkte att detta bara måste ordna sig med diplomati och samtal. Då planerade jag att skriva om utbildning, ombordpraktik och arbetssituationen för nyexaminerade juniorbefäl – aktuella frågor som vi regelbundet kommer att återkomma till.

Så kom det brutala uppvaknandet den 24 februari då Ryssland inledde en invasion av ett suveränt grannland. Mitt intresse för historia tog osökt mina tankar till den 1 september 1939, då den dåvarande nazistiska regimen i Tyskland med Sovjetunionens samtycke ansåg att den suveräna staten Polen inte hade ett existensberättigande. Andra världskriget var ett faktum.

När detta skrivs försvarar Ukraina fortfarande frenetiskt sin suveränitet.

”Farfar ingick i den insatsstyrka som skulle säkra att Åland inte föll i fiendens händer”

Pär-Henrik Sjöström, chefredaktör

Detta för tankarna till min morfar och farfar och flera andra släktingar som genom sina insatser bidrog till den enorma kollektiva uppoffring som slutligen ledde till att Finland lyckades behålla sin självständighet 1944 efter två förödande krig mot den mäktiga Röda Armén.

Farfar ingick först i den insatsstyrka som skulle säkra att Åland inte föll i fiendens händer om Sovjetunionen skulle landstiga när fortsättningskriget bröt ut sommaren 1941. Därefter omplacerades han till civilförsvaret och fortsatte med sitt jobb som speditör i hamnen. Att säkra sjöfarten hade nämligen högsta prioritet.

Åbo hamn var en viktig livlina till väst och inte minst till neutrala Sverige. Hamnen måste fungera trots återkommande flygbombningar. Handelsflottan hade ett krävande uppdrag och led betydande förluster men lyckades i samarbete med marinens eskorterande enheter hålla sjötransportlederna öppna.

I dag är sjöfarten minst lika viktig som den var för 80 år sedan och dess betydelse accentueras vid någon form av kris.

Kriget i Ukraina har ändrat säkerhetsläget i Europa över en natt. Samtidigt har sjöfartens betydelse för försörjningsberedskapen i Sverige kommit i fokus på ett sätt som saknar motsvarighet sedan kalla krigets dagar. Återuppbyggnaden av totalförsvaret initierades långt innan kriget i Ukraina. Försvarsmakten och berörda myndigheter är därför inte tagna på sängen.

Därmed saknas ingalunda stora utmaningar. Sverige behöver ett betydande antal fartyg av olika typer som förblir under svensk kontroll även i en konflikt som berör kanske hela Europa.

En minst lika stor utmaning är att bemanna dessa fartyg med besättningar från Sverige. Pandemin lärde oss att transporter av besättningar runt jorden från och till jobbet inte är någon lätt uppgift att lösa. I händelse av ett krig riskerar normala flygförbindelser helt stängas ned.

Totalförsvaret och sjöfartens elementära betydelse i denna helhet är något som vi kommer att belysa och skriva om upprepade gånger i kommande nummer.

Men just nu är min högsta önskan fred och ett fortsatt självständigt Ukraina.

Denna krönika publicerades första gången under vinjetten Akterspegeln i nr 3/2022 av Sjöfartstidningen