I julhelgen somnade min över hundra-åriga mamma in och det väckte förstås en rad gamla minnen om allt vi upplevt tillsammans. Och på sådant hon upplevt långt innan jag ens var påtänkt.

Jag har tidigare skrivit kort om när hon och jag fick följa med Rederi AB Sveas lastfartyg Gondul, byggd 1964 på Finnboda varv, från London till Norrköping 1967. Vi delade på en outnyttjad manskapshytt och turades om att sova på en madrass på golvet. Den som för tillfället kunde stå på benen fick springa med spyhinkar till den andra. Ett minne jag och mamma in i det sista kunde skratta åt.

Mamma hade åkt med en lastbåt över Nordsjön redan 1947, vilket måste ha varit en ännu obehagligare upplevelse. Hon var 28 år, hade arbetat i London under kriget och skulle äntligen få åka hem.

Nordsjön var fortfarande fullt av minor och på dagen stävade fartyget mycket sakta österut med långa spröt riktade framåt och åt sidorna. Spröten var till för att försiktigt hålla eventuella minor på avstånd från skrovet. Så snart dagsljuset försvann och det inte gick att se stannade kapten motorerna. ”Sen låg vi där och guppade hela natten tills solen gick upp igen”, berättade mamma.

Men även ett mer eller mindre stillaliggande fartyg kunde ju, trots spröten, krocka med en mina. Därför hade de två passagerarna, mamma och en annan ung kvinna, fått stränga order om att sova fullt påklädda och med flytvästen på.

Var du inte rädd, brukade jag fråga varje gång jag hörde historien. ”Nej, sa hon, jag tänkte inte så mycket på det. Det var mest spännande, vi var unga och orädda”.

Om jag nu ska hålla mig kvar vid de där sjöresorna jag faktiskt själv gjorde tillsammans med mamma, så minns jag också tydligt resan över till Finland med den då alldeles nya bil- och passagerarfärjan Fennia. Hon levererades 1966 från Öresundsvarvet i Landskrona och ägdes av Siljarederiet, som då var delägt av Rederi AB Svea där min pappa arbetade.

När mamma som var väldigt road av språk fick höra att Fennia av vissa i rederiet kallades roro-färja, utbrast hon: ”Kan du tänka dig att nu kan bilarna rulla ombord på fartyget! De kallar det roll on roll off och förkortar det till roro-fartyg. Tänk vad fyndiga de är.”

Ibland minns man väldigt märkliga saker.

Även om min mamma inte hört uttrycket roll on roll off och förkortningen roro förut så var Fennia inte världens första bilfärja med roro-funktion.

Men tillbaka till Fennia och vår resa till Finland. Det var högtidligt som bara den. Fennia var speciell fick jag veta, stor, modern och tjusig på alla vis. Det var en ära att få åka med henne. Men när vi kom ombord var det inte lika kul. Jag tvingades ta på mig en klänning jag avskydde, bara den gjorde mig illamående. Finaste klänningen var ett måste eftersom vi skulle äta middag med kapten i befälsmässen. Allt jag minns är hur horisonten utanför kom och försvann i samma takt som maten åkte hiss i min strupe.

Att be att få gå från befälhavarens middagsbord var något av det mest pinsamma jag då gjort i mitt mycket unga liv. Men alternativet var värre.

Denna text publicerades först i Sjöfartstidningen nr 1/2020 under vinjetten Akterspegeln