Osynlighetens pris

När Ever Given stod på snedden i Suezkanalen i mars och stoppade sjötrafiken i nästan en vecka syntes sjöfarten på ett sätt som vi sällan upplever. Situationen var en given fest för medier, inte minst sociala medier som frossade loss med grävmaskins­memes på temat futilitet och David mot Goliat.

Ever Given på grund i Suezkanalen. Foto: Moataz Mohamed

Men vi fick också se personer ur den svenska sjöfartsbranschen ge ovanliga inblickar i sjöfartens vardag – som när Karolina Kjellgren på Wallenius Wilhelmsen Ocean i flera medier berättade om de logistiska konsekvenserna av stoppet, eller när sjökapten Ellinor Brandt i Aktuellt berättade om hur det är att köra ett Furetank-fartyg genom Suezkanalen.

Debatten som utlöstes av stoppet handlade förstås om hur ömtåligt vårt transportsystem är både praktiskt och säkerhetsmässigt, men också om (o)rimligheten i att transportera levande djur över oceanerna, om det verkligen är vettigt att bygga SÅ stora containerfartyg, om Suezkanalens kapacitet och underhåll och så vidare.

Sjöfarten var i rampljuset och det var den här gången inte alls bara på ett dåligt sätt, trots att en grundstötning var orsaken. Allmänheten lärde sig en hel del av det som hände och det kan bara vara bra, tror jag. Branschens osynlighet är ett problem som har diskuterats flitigt i alla de 16 år som jag har arbetat med sjöfart. Nu senast när regeringens vårbudget och infrastrukturpropositionen kom och innehöll så väldigt lite om sjöfart, trots att alla våra riksdagspartier tycker att mer gods borde gå på köl. Men som vanligt låg fokus på land och inte minst på järnvägens stambanor, som nämndes så många gånger på regeringens presskonferens om vårbudgeten att det blev parodiskt.

”Det är där, utom synhåll, som grova brott mot miljö och männi­skor pågår. Det är där sjöfartens namn dras i smutsen.”

Politiker som inte har sjöfarten långt fram i huvudet fördelar inte medel så att det gynnar sjöfarten, det tror jag att vi med bestämdhet kan slå fast. En allmänhet som inte förstår hur sjöfart fungerar kan varken göra genomtänkta konsumentval eller söka sig till sjöfartsutbildningar för att bli en del av bristvaran sjöpersonal. Dessutom: en sjöfartsbransch som verkar i skymundan drar till sig aktörer som just inte vill synas. Det är där, utom synhåll, som grova brott mot miljö och männi­skor pågår. Det är där sjöfartens namn dras i smutsen.

Ian Urbina på reportageresa ombord på ett indonesiskt fiskefartyg.
Foto: The Outlaw Ocean Project

Om det kan man läsa i den amerikanske journalisten Ian Urbinas rapportering på theoutlawocean.com. Under sina år som reporter på New York Times fokuserade han alltmer på den mörka sidan av mänskliga aktiviteter på haven. Numera ägnar han sig på heltid åt att rapportera om övergivna besättningar, miljökriminalitet, pirateri, korruption och samvetslöst utnyttjande av människor inom fiske, offshore och sjöfart. Enligt Ian Urbina är osynligheten problemets kärna. Out of sight, out of mind.

Och nu önskar ni kanske att jag presenterar en lösning på sjöfartens synlighetsproblem. Det kan jag inte. Men vi på Sjöfartstidningen jobbar varje dag med att sprida kunskap om sjöfarten, i alla fall. Det är vårt strå till stacken.

Denna text publicerades först i nr 05/2021 av Sjöfartstidningen under vinjetten Akterspegeln.

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.