På väg till jobbet går jag förbi ett P-hus vid Campus Lindholmen. Det ser ut som vilket P-hus som helst, men trots detta dras blicken varje gång osökt till en skylt på fasaden med ett för mig väl bekant namn – Ariadne.

För den som inte har någon aning om vad jag talar om så krävs det nog en förklaring. Dottern till den grekiska mytologins kung Minos på Kreta fick låna sitt namn till ett passagerarfartyg som Finska Ångfartygs Aktiebolaget (FÅA) lät bygga i början av 1910-talet. Ett fartyg som jag själv i min barndom hade privilegiet att få uppleva under den absolut sista eran av ångfartyg. Ariadne var nämligen sommaren 1968 insatt som extra fartyg på linjen Åbo–Stockholm (Skeppsbron). Detta blev också avslutningen på hennes långa karriär. 

Varför har ett P-hus i Göteborg fått sitt namn efter ett finskt passagerarfartyg? För det är uttryckligen efter passagerarfartyget och inte kung Minos dotter Ariadne som P-huset är uppkallat.

Förklaringen är enkel. Ariadne byggdes på Lindholmens varv för 100 år sedan, i närheten av den plats där P-huset i dag står. Det framgår också av skylten på P-huset.

Vykort på Ariadne innan hon byggdes om och förlängdes.

På den tiden tillhörde svensk varvsindustri världseliten – en position som man sedan lyckades upprätthålla långt in på 1970-talet. Ariadne var av högsta kvalitet och betraktades dessutom som ett mycket vackert fartyg. Populärt kallades den vitmålade ångaren ”Östersjöns pärla”. 

Mina minnen från resan med Ariadne är tyvärr fragmentariska, men jag kommer tydligt ihåg ett besök i maskinrummet. Man klättrade flera däck ned längs branta lejdare med ledstänger hala av olja. Jag kan fortfarande erinra mig den kombinerade doften av brännolja och smörjolja och den intensiva hettan i pannrummet. Den stora trippelexpansionsmaskinen gjorde ett outplånligt intryck när dess stänger majestätiskt och med ett lugnt dunkande fick propelleraxeln att rotera.

I likhet med så gott som alla andra större passagerarångare i östersjö- och nordsjöfart bevarades Ariadne inte för eftervärden. ”Östersjöns pärla” höggs upp i Helsingfors 1969. Men minnet av henne lever kvar i Göteborg – genom ett P-hus.