Om hopp och skitstövlar

Dagen den 19 mars började med en skitstövel.

På tåget till Stockholm bläddrade jag förstrött i Facebookgruppen ”Sjömansfoton från förr och nu”, som har över 16 .000 medlemmar och således innehåller mycket mer än gruppnamnet anger. En till stor del vettig diskussionstråd om klimatet för kvinnor ombord började med att en man uttryckte sin upprördhet över de sexuella trakasserier han hade läst om i tidningen Sjörapporten. Så kom en sån där kommentar som man hoppas är på låtsas, men faktiskt inte verkade vara det.

Skitstöveln fick bra mothugg från andra i tråden. Men kommentarer som denna etsar sig fast i minnet på ett väldigt nedslående sätt. Jag önskar att jag kunde strunta i stollarna och bara lyssna på de kloka, men det är svårt. Väl framme i Stockholm tillbringade jag resten av dagen med en stor skara branschfolk på Sjöhistoriska museet, på det #Vågrätt-möte som vi ger en hel del plats i det här numret och som ägnades åt hur branschen ska jobba mot trakasserier, sexuella och andra.

Jag tar med mig klokskapen från de föreläsande experterna på arbetsmiljö: arbetet mot trakasserier är redan väl formulerat i Arbetsmiljölagen. Om var och en agerar i lagens anda är saken redan biff.

Nu finns det ju ett krux, vilket Ulrich Stoetzer från Arbetsmiljöverket återkom till med förundran flera gånger under sitt föredrag: sjöfartsbranschen har inte ratificerat Arbetsmiljölagens ”nya” (de kom 2016) regler för social och organisatorisk arbetsmiljö, som reglerar trakasserier och särbehandling. Sjöfarten arbetar alltså enligt regler som inte gäller längre. Det är ju helt uppåt väggarna.

Jag måste ta reda på mer om detta, för mig är det nytt att Transportstyrelsen ”ratificerar” lagar för vår bransch. Alltså kan lagar gälla alla i hela Sverige men inte just sjöfarten. Liksom Ulrich Stoetzer undrar jag hur detta skulle hanteras om ett fall av trakasserier ombord skulle leda till en juridisk process.

Inspirerande var också Samuel Heimann från Försvarsmakten, som utan att hymla talade om sin myndighet som ”mycket svensk, vit och manlig” och hur exkluderande den kulturen är, inte bara för kvinnor utan för alla som inte passar in i mallen för den starke soldaten. Försvarsmaktens rakryggade hantering av sitt eget upprop mot sexuella trakasserier är värt att dra lärdom av.

Den avslutande workshopen blev konstruktiv med högt i tak. Det bådar gott. #Vågrätt-mötet gav mig hopp som håller i sig, trots inledningen på dagen. Det kan nog bli bra det här. 


Lämna en kommentar på "Om hopp och skitstövlar"