Finlandsfärja, Danmarksbåt, kryssningsfartyg, passagerarbåt, fyllefärja, ropax-fartyg, bil- och passagerarfärja. Det finns många olika benämningar på de fartyg som trafikerar färjelederna mellan Sverige och dess grannländer. En del är mer officiella, en del har uppstått i folkmun och vissa av dem kanske är mindre smickrande. I de flesta fall är det fråga om den typ av fartyg som i dagligt språkbruk kort och gott brukar kallas färja.

Det finns emellerid även en annan typ fartyg i utrikes passagerartrafik på Sverige, även om de utgör en minoritet, och de är passagerarfartygen utan bildäck. Det finns till exempel två större renodlade passagerarfartyg som båda går i kortkryssningstrafik mellan Stockholm och Mariehamn: Birka Stockholm och Birger Jarl. Det är en smaksak om man vill kalla dem passagerarfartyg eller kryssningsfartyg, men de är definitivt inte färjor. 

Jag anser att ett fartyg ska uppfylla vissa kriterier för att kunna kallas färja. Det viktigaste är att fartyget transporterar både passagerare och fordon. Om passagerarna saknas är det ett roro-fartyg, om fordonen saknas är det ett passagerarfartyg. Vidare ska en färja i min vokabulär ha åtminstone ett bildäck från för till akter som vanligtvis lastas och lossas genom portar i vardera änden.

För flera decennier sedan var det fint att vara färja, idag är det inte nödvändigtvis lika prestigefyllt. I början av 1960-talet marknadsfördes till exempel passagerångaren Bore som bilfärja. Bore hade en enda port på babords sida och kunde lasta ett 60-tal personbilar och några bussar eller lastbilar. Hon var visserligen en föregångaren till dagens Finlandsfärjor, men var definitivt inte en färja i nutida, eller ens samtida, bemärkelse eftersom hon saknade ett genomgående bildäck. Bore var ett passagerarfartyg med ett förhållandevis stort antal hyttplatser, konstruerat enligt samma klassiska koncept som hade tillämpats i trafiken mellan Stockholm och Åbo i över 60 års tid. Då hade det blivit ”trendigt” med bilfärjor, men att marknadsföra Bore som en sådan betydde inte att hon var en färja för den skull. Bore var konceptuellt föråldrad när hon sattes i trafik 1960, då planerades bilfärjor redan på ett helt annat sätt, vilket bland annat den revolutionerande Skandia visade 1961. Bore följdes ännu av Svea Jarl och Ilmatar, som båda hade liknande koncept beträffande bilhanteringen, även om de skiljde sig i detaljer. Ilmatar hade till exempel en hiss som tog ned bilarna till två garage och lastade enbart personbilar.

När vi kommer till övergången från 1970- till 1980-tal hade färjenäringen expanderat enormt. Då var det kryssningar, komfort och olika ombordaktiviteter som på allvar slog igenom. Man ville inte längre tala om färjor utan om kryssningsfärjor. Birka Lines första nybygge Birka Princess från 1986 var ett passagerarfartyg men hade ursprungligen ett garage för 80 bilar akterut med sidoport. Till skillnad från Bore ett kvartssekel tidigare marknadsfördes Birka Princess ingalunda som en bilfärja. Tvärtom, rederiet betonade att hon var ett riktigt kryssningsfartyg.

Den officiella terminologin

Vi kan alla ha vår personliga åsikt om vad som är färjor eller inte, men det finns också en ”officiell sanning”. Alla fartyg har ju en typbeteckning i fartygsregistret. I Sveriges skeppslista, som ges ut av Transportstyrelsen, kallas till exempel Birka Stockholm och Birger Jarl passagerarmotorskepp, medan färjor som Stena Jutlandica och Silja Symphony är passagerarmotorskepp roll on.

När Birka Stockholm (ex Birka Paradise) fortfarande hade åländsk flagg hade hon typbeteckningen passagerarfartyg i den motsvarande finländska skeppslistan Finlands handelsflotta. Färjor som Mariella och Silja Serenade är i Finland registrerade som roro-passagerarfartyg.

För de läsare som är väl insatta Göteborgs sjöburna lokaltrafik kan det som en kuriositet nämnas att de fartyg som heter Älv-Snabben med ordningsnummer 3 till 5 i Sveriges skeppslista är av typen passagerarmotorskepp medan Älv-Vira av Göteborg är ett passagerarmotorskepp roll on.

I internationella sammanhang är det klassificeringssällskapens typbeteckningar som gäller. En auktoritet är IHS Fairplay, som enligt egen utsago tillhandahåller den största maritima databasen i världen (den är utvecklad av Lloyd’s Register of Ships som har getts ut sedan 1764). I likhet med våra nationella register skiljer IHS Fairplay på passagerarfartyg med eller utan bildäck. Beträffande passagerarfartyg utan bildäck är tydligen storleken avgörande för IHS Fairplay. Birka Stockholm är av typen Passenger/Cruise medan den betydligt mindre Birger Jarl är Passenger Ship. Eftersom både Birka Stockholm och Birger Jarl går i exakt samma typ av trafik kan det inte vara detta kriterium som avgör de olika varianterna av typ.

Stena Danica på bilden ovan, och alla andra fartyg av den typ vi kallar färjor, är enligt IHS Fairplays terminologi Passenger/Ro-Ro Ship (Vehicles). Även Viking Grace är av typen Passenger/Ro-Ro Ship (Vehicles), trots att Viking Line vill kalla henne kryssningsfärja i stället för bil- och passagerarfärja. Beträffande Color Fantasy och Color Magic (nedan), som Color Line kallar kryssningsfartyg med bildäck, är IHS lika strikt. De är Passenger/Ro-Ro Ship (Vehicles). Av samma kategori är Styrsöbolagets färja Göta II och den finländska vägfärjan Stella. När vi talar om färjor saknar storleken alltså betydelse.

Det stora klassificeringssällskapet DNV har ännu klarare linjer än IHS Fairplay vad gäller passagerarfartyg. Såväl stora som små passagerarfartyg utan bildäck är Passenger Ship. Alla typer och storlekar av bilfärjor ger DNV typbeteckningen Car Ferry. 

Vad lär vi oss av detta? Kalla aldrig ett kryssningsfartyg färja, medan en del rederier gärna vill att vi ska kalla deras färjor kryssningsfartyg.