Våren 2011 bestämde jag mig för att pröva lyckan som frilans. Sjöfartstidningen var ännu på sitt 106:e år, magasinet Shipgaz var på sitt tredje och jag på mitt sjätte som anställd på Svensk Sjöfarts Tidnings Förlag AB.
Jag och säkert många andra undrade om jag hade blivit galen som gav upp en fast anställning som journalist, de växer som bekant inte på träd. Men man kommer ju ingen vart utan att ta risker.
När jag började på tidningen 2005 bodde jag granne med Sjöfartsmuseet i Göteborg. Jag såg Stenas färjor i älven från mitt köksfönster. Emellanåt promenerade jag bland lämningar av sjöfartsnäringen i Gatenhielmska reservatet och Kampanilen med den väntande Sjömanhustrun dominerade hela utsikten hemifrån. Det var så mycket erfarenhet av sjöfart jag hade.
Sex år senare hade jag som multijournalist på Sjöfartstidningen lärt mig massor, till exempel om hur man gör en branschtidning, en hel del om hur man driver ett företag och till och med hur man skapar ett magasin från grunden – Shipgaz, som jag var så stolt över. Men framför allt hade jag lärt känna sjöfartsnäringen.
Jag minns den lätta paniken med vilken jag i början försökte skildra fartygsfinanisering, IMO-regelverk och obegripligheter som Baltic Dry Index. Till slut kände jag mig hemma i vimlet på sjöfartskonferenser och evenemang, vilket jag har föreningen WISTA att tacka för till minst lika stor del som Sjöfartstidningen. Men ändå upplevde jag att jag bara hade skrapat på ytan, det var fortfarande så mycket kvar att lära.
Nu är det nästan tolv år sedan jag började skrapa på ytan, och känslan består, även om jag förstås kan tusen gånger mer och inte behöver ha lätt panik när jag lyssnar på en helt vanlig föreläsning av Christopher Pålsson.
Jag tröttnade aldrig på sjöfarten och jag lämnade den aldrig heller. Jag har under hela min frilanstid jobbat för olika kunder i sjöfartsnäringen och fortsatt bygga på mina kunskaper om klustret. Antagligen är en betydande del av förklaringen till att jag inte tröttnar på sjöfart just att det finns oceaner av kunskap att erövra.
Nu är jag tillbaka på tidningen igen. Sjöfartstidningen är till stor del en annan än sist, många människor har slutat och andra har börjat. Inte minst har vår ägare förändrats – föreningen Svensk Sjöfart är i dag något helt annat än den Redareförening jag delade kontorslokaler med förr. Och den förändringen är väldigt spännande.
Annat är vemodigt, som att vi inte fick luft under magasinet Shipgaz vingar. Just när vi jobbade med det allra första numret av slog finanskrisen till och vi lyckades aldrig få de annonsintäkter som vi behövde. Ett tag efter att jag började frilansa gick Shipgaz i graven.
Att den svenska handelsflottan har krympt till den där storleken som folk varnade för i åratal, det är också vemodigt, men på samma gång är det mycket som pekar åt precis rätt håll inom svensk sjöfart och det är fortfarande en oändligt spännande bransch.