Att få gå på Stiftelsen Sveriges Sjömanshus belöningsdag är verkligen en fantastisk förmån som man då och då har som journalist på Sjöfartstidningen. Sällan samlas så många sjöfartstänkare på samma ställe som under den dagen. Kreativa lösningar och klokskaper från sjöfarts-vardagen regnar över åhörarna i en takt som är smått omöjlig att ta in om man vill hinna begripa smartheten i alla smartheter. Tur då att det går att läsa om allt i efterhand på Stiftelsens hemsida.

Men det finns också en känsla av lite misslyckande över det hela, en återkommande tanke om att jaså hade vi inte kommit längre än så här? Ska verkligen hjulet behöva uppfinnas på nytt på varje enskilt fartyg för att arbetsmiljön ska bli enklare och framförallt säkrare? Under dagen presenterades smartheter som gjort att sjöfolk på olika svenska fartyg numera slipper åla och krypa i maskin för att läsa av indikatorer, slå knogarna blodiga när illasittande muttrar trilskas och riskera att falla ner för osynliga lejdare vid livbåtsövningar. För att inte tala om slitet som undviks när tunga maskindelar ska återmonteras efter rengöring med hjälp av en ledad hävarm som uppenbart inte ingick vid maskinköpet. Suck!

Vems fel är nu detta att vi inte kommit längre? Är det ignoranta skeppsbyggare, sömniga redare, byråkratiska myndigheter eller kanske navelskådande -utrustningstillverkare som glömt bort ordet användarvänlighet?

Givetvis är det vansinnigt lätt att raljera över detta efter en dag med idel smartheter. Det finns självfallet tusen och åter tusen orsaker till att saker ser ut som de gör ombord. Fartyg är komplexa pussel där det inte sällan görs kompromisser av olika skäl. Mängden leverantörer bakom ett nybygge kan vara smått hårresande. Fick en lista med leverantörer till -Sjöräddningssällskapets nya räddningsbåt i Embladklassen som vi presenterar i det här numret. 140 stycken. Och då pratar vi om en båt på 12 meter. Som upplagt för den som vill hitta saker att förbättra när alla dessa pryttlar ska sättas ihop till en enhet.

En slutkläm under belöningsdagen var en paneldiskussion kring hur branschen bäst ska ta tillvara på alla smartheter och uppfinningar som blivit belönade. Belöningsdagen i sig är ju ett svar. Ett annat är de rederier som jobbar med olika typer av tipslådor. Ett stort färjerederi från Sveriges andra största stad kallade det för ”Innovationspallen – för spridning av geniala -idéer”. Klockrent, dessutom ett initiativ som i sig självt blev prisat under dagen. För att säkerställa att idéerna implementeras ombord har rederiet -bildat en arbetsgrupp som sammanträder -årligen. Innovationspallen erbjuds sedan till berörda fartyg, fullpackad med problemlösande, trivselhöjande och säkerhetsfrämjande godsaker.

Kruxet är kanske att för många som jobbar till sjöss finns problemlösnings-
tänkandet så djupt rotat i DNA-koden att de inte reflekterar över att saken de just gjort är genial och förtjänar att både spridas och prisas. Andra vet kanske, men vill inte sticka ut och knyter handen i fickan. Oavsett typ behöver alla någon ombord som kan knacka på axeln och säga ”gud, du har ju uppfunnit ett hjul här”.

Denna text publiceras också under vinjetten Akterspegeln i nr 5 2024 av Sjöfartstidningen, med utgivning 24 maj.