Sedan vår tidigare chefredaktör Rolf P Nilsson gick ur tiden har jag hört och läst flera historier om honom som börjar med orden ”Det är tack vare Rolf som …” Så var det också i lördags, när vi var ett 50-tal personer som samlades på Styrsöbolagets fina båt Kungsö för att ta farväl och minnas Rolf tillsammans.

Vi gick ut till Vinga fyr, där Rolfs dotter spred hans aska över vågorna. Just som vi släppte våra blommor i havet och önskade honom en sista god tur tittade solen fram mellan molnen. Någon sa att det kändes som om Rolf vinkade till oss. 

Jag tror att han verkligen hade gillat vår minnesstund, där vi mumsade på räksmörgåsar i salongen och delade minnen med varandra. Det var en enkel och fin ceremoni, vädret kallt men vackert och precis lagom blåsigt. Jo, Rolf hade trivts.

Rolf svarade alltid vänligt och tålmodigt på mina frågor och berättade så gärna om hur sjöfarten funkar, alltifrån mutter och skruv till hur IMO:s underkommittéer jobbar

Innan han slog in på den redaktionella banan undervisade Rolf på Chalmers nautiska institution under några år vid skiftet mellan 1980- och 1990-talet och har inspirerat många att läsa vidare till sjökapten eller på andra sätt satsa på en karriär inom sjöfarten.

Jag skulle också kunna inleda min historia med Rolf med de där orden, för det är tack vare honom som jag har arbetat med sjöfartsnäringen sedan drygt 17 år. Första gången han ringde mig stod jag på förskolans gård och tittade på när min tvååring stolt visade för mig att han hade lärt sig cykla trehjuling.

Rolf undrade om jag kunde komma på anställningsintervju. Jag svarade glatt ja och frågade hur långt vikariatet var. Men det var en fast anställning det var frågan om och jag kände mig väldigt lyckligt lottad när jag fick jobbet, för ända sedan jag utexaminerades som journalist våren 2000 har utbudet av fasta journalisttjänster varit minst sagt skralt.

Så blev jag en del av redaktionen på Svensk Sjöfarts Tidning Förlag AB, som vid tiden inte bara gjorde anrika Svensk Sjöfarts Tidning utan också engelskspråkiga Scandinavian Shipping Gazette, vilken jag blev redaktör för. 

För mig som inte visste ett skvatt om sjöfart vidtog en lång och i början mödosam tid av inlärning för att kunna skildra sjöfarten på ett rättvisande sätt. Det fanns inga lathundar eller genvägar, ingen berättade särskilt mycket om vad jag skulle göra på jobbet utan det var learning by doing som gällde. Jag fick helt enkelt kavla upp ärmarna och hoppas att jag inte skulle göra bort mig totalt i spalterna. Men Rolf svarade alltid vänligt och tålmodigt på mina frågor och berättade så gärna om hur sjöfarten funkar, alltifrån mutter och skruv till hur IMO:s underkommittéer jobbar. Han var den sorten som aldrig var svarslös, för i hans huvud rymdes enorma mängder kunskap.

Vid det här laget har jag fått klara mig länge utan Rolfs uppslagsverk till huvud men kryssar mig numera fram tämligen obehindrat bland sjöfartsbranschens ämnen. Fullärd blir jag dock aldrig och det är fint så.