När man tittar i backspegeln på det gånga året har det inneburit både glädjeämnen och besvikelser från ett sjöfartsperspektiv.
Som helhet tycker jag ändå att eftersmaken av sjöfartsåret 2017 är hyfsat god. Den svenska sjöfarten har fått förbättrade verksamhetsförutsättningar, bland annat tack vare tonnageskatten.
Sjöfarten väcker även intresse på ett sätt som jag upplever inte fanns där för några år sedan. Man talar om sjöfartens potential som problemlösare i jakten på ett grönare samhälle.
Det verkar som om väldigt många är eniga om att sjöfarten kan avlasta landtransportslag. Att förverkliga detta med konkreta varuflöden som tidigare gått på väg är emellertid fortfarande långt ifrån verklighet.
Miljömässigt borde inte sjöfarten vara i underläge vid jämförelse med andra transportslag.
Järnvägen betraktas som miljövänlig med sina utsläppsfria ellok (att närmare 40 procent av elenergin i Sverige genereras av kärnkraft är förstås en annan femma), men den lider av kapacitetsproblem och kan bli en enorm slukare av ekonomiska resurser när den ska uppgraderas.
Landsvägstransporterna är snabba och extremt flexibla. Med lastbil når man direkt vilken del av landet som helst. De till största delen dieseldrivna lastbilarna är givetvis helt nödvändiga för lokal varudistribution, men man kan fråga sig om det samma gäller för de långa transporterna?
Den tunga trafiken sliter på vägnätet. De svenska skattebetalarna står för ett fantastiskt nät av motorvägar och vanliga landsvägar. Många utländska åkerier använder det svenska vägnätet enbart för genomfart. Enligt Trafa uppgick dessa volymer till 4 miljoner ton 2013 och 3 miljoner ton 2014.
Ett tankeexperiment: Om dessa genomfartstransporter skulle gå sjövägen eller någon annan väg utanför Sverige skulle mellan 174 000 och 235 000 tunga transporter per år försvinna från våra vägar. Transporter som knappast nyttjar Sverige i någon större utsträckning. Kanske vägavgifterna borde justeras uppåt för utländska tunga fordon som utför sådana transporter?
Sjöfartens infrastruktur slits inte speciellt mycket. Givetvis innebär farledsbyggen stora investeringar, men när de väl finns där är de i princip underhållsfria. Och någon reell risk för trafikstockningar finns inte till sjöss även om fartygstrafiken skulle mångdubblas.
Trots alla fördelar ser vi åtminstone inte än någon större överflyttning av gods från land till sjö. Det känns också lite konstigt att man istället ”belönar” sjöfarten med högre avgifter, något som rimmar illa med ambitionerna att stärka sjöfarten som transportslag.
Jag tror faktiskt att det behövs betydligt fler och betydligt läckrare morötter än dem man vill satsa på i dag för att flytta gods till fartyg.