Det är fascinerande att tänka på hur en så samhällsviktig bransch som sjöfarten kunnat gå från att dominera stadsbilden i våra städer till att ha blivit i det närmaste osynlig. Fartygen har blivit större och med det har hamnarna flyttat längre ut från centrum. Finns många bra effekter med det. Flyget har gjort samma resa med flygplatser som byggs allt längre ut från städerna, men trots det är flyget långt ifrån lika osynligt som sjöfarten blivit idag.

Den osynliga sjöfarten som bara finns där och levererar utan att den märks är faktiskt ett bekymmer. Den 19 augusti skärpte Kustbevakningen sina rutiner för hur, när och var gränskontroller ska göras vid besättningsbyten, en fråga som engagerat många av Sjöfartstidningens läsare senaste månaden. Tydligen har vi i Sverige blivit alldeles för slapphänta på den punkten under de senaste åren. Gränspolisen har släppt in sjöfolk i hamnar där de egentligen inte fått lov att mönstra av, många gånger för att vara behjälpliga och så kan de ju förstås inte hålla på. Nu är vänliga veckan över och sjöfarten måste anpassa sig efter myndigheterna. Kontorstid gäller i stora delar av AB Sverige, sjöfarten får vänta.

Har lagt mycket tankeverksamhet sedan förändringen på att försöka förstå Kustbevakningens skärpning. Gränskodex och utlänningslag måste följas, gränspolisen behöver kunna planera sina resurser samtidigt som skärpningen ger sjöfarten en bättre förutsägbarhet, heter det. Man vet vilka hamnar det går att göra besättningsbyten i och när. Låter ju väldigt enkelt och smidigt, men verkligheten ser dock annorlunda ut med stora kostnader för att gå till en annan hamn eller rent av annat land bara för att kunna byta besättning. 

Besökte nyligen ett av Thunbolagens fartyg där skepparen berättade en historia om när han skulle mönstra av i Gruvön, tre mil väster om Karlstad i Värmland. Han bor själv strax utanför Karlstad och har 20 minuter med bil hem. Men trots det fick han inte mönstra av eftersom Gruvön inte är ett gränsövergångsställe. Istället fick han följa med fartyget till Riga och sedan flyga hem.

En annan historia rör den stackars praktikanten som skulle mönstra av ett fartyg i en mindre hamn på Västkusten. Hans mamma skulle köra dit med bilen för att hämta honom, men det visade sig att han inte fick gå iland. Istället fick han följa med till Polen och flyga hem. 

En tredje smått otrolig historia rör det specialbyggda fartyget Sigrid som kör kärnavfall åt SKB. Det är ett svenskflaggat fartyg, med svensk besättning som enbart seglar mellan svenska hamnar, specialhamnar vid kärnkraftverken som inte är upptagna som gränsövergångar. Problem igen. Fartyget byter någon i besättningen varje vecka och varje gång behöver Kustbevakningens tjänstemän fatta beslut enligt ett tillfälligt undantag med blanketter och byråkrati för ett skyddsobjekt till fartyg som inte ens besöker andra länder. 

Exemplen tar aldrig slut. Rederierna är förbannade, branschorganisationerna bokar möten med ansvariga samtidigt som sjöfararna bara vill ta sig hem. Den osynliga sjöfarten får rätta in sig i ledet och återigen gråta över att när ett steg tas framåt kommer alltid två bakåt.