”Sjöfartens stora fördel, att den levererar i det tysta, har också blivit dess förbannelse”

 Hösten är här och vi kan med stolthet se vad arbetet inom Blå Tillväxt har genererat den senaste tiden – beskedet från riksdagen, att man börjat prioritera våra branschgemensamma frågor, och Almedalen, där vi bjöd in flera framstående politiker till vår paneldebatt, där faktiskt alla politiker var enade. Så mot den bakgrunden har vi en bred uppslutning från politikerna för att stärka förutsättningarna för svensk sjöfart framgent.

Under Almedalen presenterades en förhandsvisning av den rapport som Blå Tillväxt ligger bakom med titeln ”Sjöfartsskattereform för en större svensk handelsflotta – ekonomiska effekter av inflaggning”. Rapporten visar att en inflaggning till Sverige med 25–50 procent av de utlandsregistrerade fartygen i svensk regi skulle innebära att den svenska handelsflottan växte med 67 respektive 122 fartyg. Det skulle i sin tur ge cirka 700–1 400 nya arbetstillfällen ombord.

Sverige som land borde ranka sjöfarten högre än vad man gör i dag. Sjöfarten är viktig för oss på så många sätt, för vår import och export, men också för att trygga vår försörjning i händelse av kris eller krig. Dessutom är det ett av de mest miljövänliga transportslagen. Men man saknar sällan kon förrän båset är tomt, för att använda ett slitet uttryck. Och tyvärr är det nog så att svenska folket inte förstår hur liten vår svenskflaggade handelsflotta är förrän den dagen varorna slutar komma fram.

Men våra politiker börjar inse hur få svenskflaggade fartyg vi har kvar. Det borde bana väg för att de också sätter sjöfarten högre upp på dagordningen och gör de där radikala förändringarna som vi alla väntar på: ger förutsättningar, ger långsiktighet, ger trygghet.

Sjöfartens stora fördel, att den levererar i det tysta, har också blivit dess förbannelse. Varor dyker upp i affärerna, utan att någon ägnar någon större tanke åt hur de kom dit. Sjöfarten har blivit osynlig i vårt samhälle. Och när sjöfarten blir osynlig så blir även sjömännen det. Vårdpersonal som slog knut på sig själva under pandemin hyllades, med rätta, som hjältar. Men sjömännen som blev fast ombord, och fick vara ute längre törnar än normalt, talades det mindre om. Sjömän som fick sitta veckor i karantän för att kunna mönstra på och av, fick inte mycket mer uppmärksamhet än från Skatteverket, som upplyste dem om att deras karantäntid räknades som hemmatid. 

Och hur kommer det sig, att alla arbetsplatser i Sverige sorterar under Arbetsmiljöverket och lyder under de föreskrifter som kommer därifrån, förutom sjöfarten? Sjöfarten får i stället lyda under Transportstyrelsen, som i vissa fall tar flera år på sig att implementera föreskrifterna, vilket i praktiken ger sjömännen en sämre arbetsmiljö än resten av arbetstagarna i Sverige.

När du läser det här numret av Sjöfartstidningen har vi ett valresultat och, förhoppningsvis, en regering. Vi hoppas att det blir en regering som värdesätter svensk sjöfart och svenska sjömän.

Denna krönika publicerades först i nr 09/2022 av Sjöfartstidningen

Kommentarer

  • Jonas

    Angående ovan att en inflaggning av idag utlandsflaggade fartyg skulle ge si eller så många ”nya arbetstillfällen”, så är ju dessa fartyg faktiskt redan idag bemannade med professionella besättningar. Delvis med svenskar men i vilket fall som helst med personal som rederierna har lagt viss möda på att rekrytera och utbilda genom åren. Ska man då kasta ut dessa för att ta in, ja vem då? Tanken är säkert god, men är den tänkt hela vägen?

Artikeln är stängd för fler kommentarer