”Sjöfarten har ledig kapacitet i fartyg, i farleder och i hamnar. Bring it on!”

Så var då 2019 till ända. Ett spännande år där vi har sett rederier satsa vidare på högeffektiva fartyg genom beställningar och leveranser i en sällan sedd takt. Rederier har gått in i tonnageskatten, flaggat svenskt och man utför samhällsnytta i transporter av passagerare och gods varje dag, året runt. Vi har sett politisk handlingskraft avseende medel riktade till sjöfartsforskning. Men vi har också fått se tråkigare exempel på hur sjöfarten dras in i ett politiskt spel i Hormuzsundet. Samtidigt som det generellt sett har varit ett bra sjöfartsår så ser vi att potentialen för sjöfarten långt ifrån är tillvaratagen. Politiken vill väl i sina ambitioner och i sina ord men det tycks av och till låsa sig när det kommer till praktisk handling.

Sjöfarten, och hela den maritima näringen, är i dag underutnyttjad som samhällelig resurs. Sjöfarten förväntas bidra i ökad utsträckning genom att ta en stor andel av den kommande transporttillväxten. Sjöfarten har ledig kapacitet i fartyg, i farleder och i hamnar. Sjöfarten är beredd. Bring it on! Men det som måste till är politisk handling, inte bara ord, som gör att sjöfarten från transportköparnas perspektiv relativt alternativen blir mer attraktiv.

Det finns två små enkla saker som skulle leda till fler svenskflaggade fartyg och att mer gods flyttades över till sjöfart. Det är inte att betrakta som lågt hängande frukter utan snarare övermogna frukter som sedan länge fallit ned från trädet. Politiken behöver inte höja blicken för att se dem utan snarare sänka den – så självklara är frågorna.

Det handlar dels om att skyndsamt förändra befintlig tonnageskatt, som har visat sig attraktiv, så att den blir inkluderande snarare än exkluderande. Dels handlar det också om att avskaffa ett effektivt hinder mot att flagga svenskt, nämligen stämpelskatten. Den ersätter man lämpligen med en avgift som täcker myndigheternas faktiska kostnader och släpper ambitionen om att den ska vara en statsfinansiell intäktskälla.

Allt pekar i dag i samma riktning. Sjöfarten måste användas mer. Av konkurrenskraftsskäl, av samhällsekonomiska skäl, av trafiksäkerhetsskäl och inte minst av miljö- och klimatskäl. Politiken, under ledning av statsminister Stefan Löfven, måste öppna ögonen – se möjligheten sjöfarten erbjuder och agera därefter! För jobben, totalförsvaret och AB Sverige. Jag tror på sjöfarten och jag tror på politiken. Båda vill mer och båda har samma mål – ett hållbart samhälle som vi med stolthet kan lämna som arv till framtida generationer.

Nu gäller det att politiken visar handlingskraft. Ser jag inte framsteg så att stämpelskatten försvinner under året och att åtminstone riktlinjerna för tonnageskatt 2.0 dras upp under 2020 kommer min tilltro till politikens vilja verkligen att ha fått sig en törn. Dessvärre vore det ytterligare en spark mot de generationer som ska ta över förvaltandet av planeten. Det vill inte jag bidra till. 

Denna text publicerades först i Sjöfartstidningen nr 01/2020

Kommentarer

  • Lennart Eliasson

    Transportalternativ ska inte styras politiskt utan av marknadsmässiga skäl. Varje transportslag ska bära sina kostnader, de ska även betala för de konsekvenser för miljön de orsakar . Det bästa vore om transporternas omfattning minskade. Detta med EU:s inre marknad som är ett av EU:s argument för EU förordar skapar transporter, men aldrig ett ord vad för konsekvenser detta orsakar miljön och effekter för folkhälsan. Varför?

Artikeln är stängd för fler kommentarer