Ur arkivet

Min väg till sjö och land

Med stolta steg traskade jag av Stena Jutlandica julen 2013. Varken jag eller den andra maskinbefälseleven, min klasskamrat Klas, hade varit till sjöss förr. Vi fick nog en mjukstart där mellan Frederikshavn och Göteborg, även om vi var med om stormen Sven (där Jutlandicas shop förmodligen led mest). Och jag bekantade mig med en plasma-skärare för första gången. Han fick tag i en kylkompressor ombord som skulle slängas och som han tänkte bygga om till en luftkompressor. Jag undrar om det där projektet blev av. Just att fira jul hemma är inte alla förunnat i branschen. Så det var man tacksam för, det var dessutom födelsedagstider för min del.

På juldagen fyllde jag 20 år vilket firades med pompa och ståt. På Juttan var vi tillbaka den 27 december har jag för mig. Förutom dagar av att måla om en stor del av verkstaden i maskin fick vi också se Sveriges juniorlandslag i hockey åka på stryk mot Finland och bada ”motormansbastu” (att vattna bastuaggregatet med duschmunstycket). Men även att vara uppe på bryggan vid tolvslaget när 2013 blev 2014.

Sedan blev det även en lång törn på tankbåt.

Det blev inga maskinister av någon av oss. Han valde att fortsätta på familjespåret som lantbrukare. Jag gjorde några år till på sjöingenjörsutbildningen i Kalmar innan det fick vara nog för min del. Framför allt var det en total inkompetens inom fysik och matematik som satte käppar i hjulet. Nuförtiden är tydligen intagningskravet på matematik högre och det är nog klokt. Något skitjobb senare hittade jag till journalistutbildningen i Kalmar av en slump, ett stort steg från mina tidigare karriärambitioner.

Sedan dess har jag följt ämnet sjöfart, dels i snack med gamla klasskamrater men även i mitt hittills korta yrkesliv som reporter. Lotsbrist, sjömätning eller historier som Makassar Highway och Rix Emerald.

Det är faktiskt få från min gamla klass som fortfarande arbetar till sjöss. Flera gjorde inte ens ett eller två år till sjöss, utan gick rakt in i industrin på land. Alla som tog examen gjorde självklart sin sjötid men det är ju ”bara” 300 dagar. Möjligheten att arbeta på land är ju dessutom sjöingenjörsstudenter medvetna om från start, det står till och med på högskolornas presentationer av utbildningarna.

Kanske är utbildningen för bra, med hänsyn till den kompetens man får som färdig-utbildad. Med stora pensionsavgångar runt hörnet kan jag förstå att branschen gör allt de kan för att locka folk till sjölivet.

Det är lustigt egentligen, hur kunde Sverige som sjöfartsnation bli omsprunget när landet i princip är en ö? I släkten har jag en morfar som arbetade i skift som svetsare på Kockums. Mormors bror var på 60-talet ute tio år i runda slängar utan att komma hem till Malmö. Sådant ser och hör vi nog aldrig om igen i våra trakter. Givet hur sjölivet förändrats hade nog ingen velat vara ute tio år i sträck heller. Oavsett, var du som läsare än befinner dig, ute till sjöss eller hemma på land, önskar jag en god jul och ett gott nytt år. 

Denna text publicerades först i Sjöfartstidningen nr 11/2019 under vinjetten Akterspegeln.

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.