Sjöfackets sista strid?

Den åländska skärgården blir den stora förloraren när Finlands sjömansunion hotar med arbetsnedläggelse. Över tid har arbetstagarorganisationerna lyckats bättre än bra i sina förhandlingar med Ålands landskapsregering som har till uppgift att sköta trafiken till de mer perifera områdena på Åland. Förklaringen är enkel. När färjerederierna gick som bäst (vi pratar 1980-tal) var de enkla mål för hungriga förhandlare och de lönepåslag som genomfördes tack vare taxfree-inkomsterna blev också verklighet i den landskapsägda flottan. Kostnaderna och lönerna steg till närmast orimliga nivåer. 

I dag råder andra tider och landskapet har i ett försök att hantera situationen valt att gå in för driftprivatisering av trafiken. Det är bra och det är nödvändigt. Kostnaderna har rusat iväg och skattebetalare är inte i längden villiga att betala för denna trafik. Då vaknar Sjömansunionen och hotar med arbetsnedläggelse. De kräver samma avtal för sina medlemmar när trafiken går bort från samhället till privata näringsidkare som de varit i samhällets tjänst. Där är striden som kan bli unionens allra sista i brist på motparter. Till följd av konkurrensskäl har unionen hittills gått med på blandbesättningar och mer för att alla behålla jobben ombord. Ålands landskapsregering är troligen den sista samhällsfinansierade arbetsgivaren inom den finländska sjöfarten och därmed ett tacksamt mål för den sista striden. Tyvärr kan utfallet bli att ingen vinner. Alldeles säkert blir den stora förloraren de människor som bor i skärgården och som behöver trafiken.

Den åländska skärgårdstrafiken består i dag av ett tiotal färjor med en medelålder på tjugosex år. Det är alltså enkelt att begripa att något snart måste göras. Under de senaste tjugo trettio åren har trafiken i den åländska skärgården expanderat; allt i syfte att göra förutsättningarna för skärgårdsboende bättre. Ändå syns det ingenstans i statistiken. Med undantag för Vårdö och Föglö (som har närmast till det så kallade fasta Åland) har utflyttningen från den övriga skärgården varit konstant. Folk vill ogärna bo i skärgården, för att uttrycka det väldigt klart. Av Ålands 28.502 invånare finns 2.160 i skärgården. Det är 7,6 procent av befolkningen. Kostnaden för skärgårdstrafiken är uppemot tjugo miljoner euro medan inkomsterna från Finland absolut inte ökar. Det skapar utmaningar som inte är enkla att hantera.

Det är inte första gången sjöfacken grävt upp stridsyxorna. För inte så länge sedan gjorde Finlands skeppsbefälsförbund samma sak vilket jag i andra sammanhang påpekat. Det är trist och det bakåtsträvande för de som i längden kan bli de stora förlorarna när pengarna inte längre räcker till är de människor som bor och lever i den åländska skärgården.

fhdhTack vare den åländska skärgårdstrafiken kan 2.160 ålänningar fortsätta bo kvar på sina öar. Takhöjden är emellertid på väg att krympa i takt med att kostnaderna för trafiken ökar. Då är det illa Sjömansunionen blåser till strid. På bilden är det ms Ejdern som angör Sottunga. (Foto: Ålandstrafiken)

 

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.