Från Åland sköts i det stora hela trettio procent av den nordiska marina försäkringsmarknaden. Det är Alandiabolagen som tack vare framsynta redare och en hungrig direktör vid namn Johan Dahlman (numera pensionär men fortfarande synnerligen aktiv i styrelser och i den allmänna debatten på Åland) lyckats bygga en försäkringskoncern som utmanar hela världen.
Denna koncerns hjärtstock var fram till och med år 2014 ett ömsesidigt moderbolag vars namn var Redarnas Ömsesidiga Försäkringsbolag (RÖF). Skälet till bolagsformen var enkelt. Eftersom sjöfarten till sin natur är något som kommer och går var det mest rättvist att bedriva verksamheten så solidariskt det någonsin var möjligt. Historien har givit de grundande fäderna och mödrarna rätt. Ibland har Gustaf Erikson varit störst, ibland frifräsare som Algot Johansson, någon gång rororederier och under senare år passagerarjättarna Viking Line och Rederi Ab Eckerö.
Från och med i år är det annorlunda då de stora aktörerna (Viking och Eckerö) under fjolåret bestämde sig för att upphöra med det ömsesidiga tänkandet och gå in för en bolagisering istället för ömsesidighet. Det nya bolaget heter Försäkringsaktiebolaget Alandia och utgörs av 194.624 aktier vilka värderats till drygt 616 euro per styck, alltså totalt knappt 120 miljoner euro för hela bolaget. (Antagligen väldigt billigt!) Antalet ägare är bara 67 stycken fördelade på rederier, organisationer och en privatperson.
De som tjänar mest på denna bolagisering är Viking Line och Rederi Ab Eckerö. Viking räknar enligt sitt färska bokslut för år 2014 hem nästan 28 miljoner euro på ombildningen medan Eckerö får något mindre. Tack vare manövern ser rederigruppernas bokslut hyggliga ut. Vad man förlorar på rörelsen tar man in på affärerna. Det handlar alltså om att casha in något en åländsk sjöfartsnäring på ömsesidig grund byggt upp sedan år 1938. Om det kan man tycka vad man vill. Vi lever i en fri värld där pengarna styr och dagens största försäkringstagare behöver bättre finanser.
Ombildandet har inte gått helt smärtfritt. Några av de tidigare delägarna tyckte det var bra som det var och hade gärna sett en fortsättning på ömsesidigheten. Bland farhågorna fanns till exempel det ständiga hotet om take overs, vardagen i varje marknadsekonomi. Aktier kan säljas och aktier kan köpas. Det var också precis det som hände för någon vecka sedan. I de åländska planerna för Alandia ingick att Viking Line och Eckerö och någon till skulle sälja en del av sina aktier för att dels inte komma över 20 procents ägarandel (det ställer till det i bokföringen) och dels få riktiga pengar på kontot. Tänkt köpare var Ömsen, det åländska försäkringsbolaget med pengar på banken och en affärsidé som bland annat mynnar ut i ett ansvar för hela samhället. Då ruskade Bore Ltd på sig och med 200 års familjeföretagande i jätten Rettig utnyttjade man hembudsklausulen och snuvade Ömsen och ålänningarna på ägandet. Affären som kostade dem ”några miljoner”, vilket troligen är väldigt förmånligt, gör Försäkringsaktiebolaget Alandia till ett intressebolag i Bore Ltd och i Rettigkoncernen som för övrigt i fjol (kanske) passerade en miljard euro i omsättning och har närmare 4.000 anställda. Shippingen har gamla anor i familjeföretaget men är satt under hård press från ledningen. Nyligen sanerades Mariehamnskontoret kraftigt och häromdagen kom beskedet att man även stänger i Amsterdam.
Här kan man lyssna till Ömsens vd Göran Lindholm när han förklarar hur överraskande Bores drag egentligen var och varför han hyser oro inför framtiden.
Händelserna i Alandia visar att aktiebolag som bolagsform är kortsiktigt lönsamt men långsiktigt utmanande. I vart fall för de som vill behålla allt ägande på Åland. Ändå måste det slås fast att ägandet i sig aldrig genererar framgång, sådant sker på golvet och runt förhandlingsborden och bara så länge som affärerna går bra. Alandiabolagen skapades på ömsesidig grund och blev tack vare färjetrafikens och fraktsjöfartens tillväxt en storspelare i branschen. Därför har man i dag också blivit marknadsledare inom fritidsbåtsförsäkringar i såväl Sverige som Finland.
Det är också ett faktum att de två jättarna Viking Line och Rederi Ab Eckerö i bolagiseringen av Alandia gjorde något de sällan gjort förut: samarbetat. Jag hoppas de fortsätter med det. Sanningen är att de två åländska bolagen, enligt min mening, borde sluta konkurrera med varandra och istället förena sina krafter för att möta utmanaren Tallink med gemensamma krafter. Allt annat är antagligen kontraproduktivt. Sjöfarten är en framtidsbransch men utmaningarna är tuffare och konkurrensen svårare än kanske någonsin förut.
Kommentarer
Anonymous
Skriv om island i istället,sen när blev Åland intressant.
Lars Andersson
Hej Anonym, tack för din kommentar. Huvudfokus för Sjöfartstidningen är givetvis den svenska sjöfarten men vi har också fokus på svenskspråkiga Finland och Åland, både när det gäller den tryckta tidningen och nyhetssajten. Vi skiljer ju förstås också på vårt redaktionella material och våra bloggar, där Jörgen Pettersson är en av de 10-15 bloggare som i nuläget skriver åt oss – var och en inom sitt eget specialområde.
Med vänliga hälsningar
Lars Andersson / reporter & tf redaktionschef
ULL
Island … detta är väl ingen fiskeri tidning. Hur liten är den isländska sjöfarten?
Anonymous
Ja man måste ju få ihop nåt att skriva om också. Tycker Sjöfartstidningens redaktörer är duktiga på att knopa ihop en tidning med tanke på vad lite sjöfart det finns att skriva om i Sverige.Men det kanske blir mer så småningom- hoppas kan man ju-
Luttrad Sjöassuradör
Alandia går samma öde till mötes som Atlantica och är väl snart ett varumärke för fritidsbårtar inom if, Codan eller något annat bolag.
Artikeln är stängd för fler kommentarer