Fotograf: Mathias Luther

Arctia Finlands nästa Nokia?

Verksamheten inom det statliga finländska rederiet Arctia kretsar helt kring isbrytare.

– Arctia kan bli Finlands nästa Nokia, slår Arctias verkställande direktör Tero Vauraste fast. Han säger att bedömningen om Arctias kommande storhet gjorts av Finlands president Sauli Niinistö, men det låter sig inte bekräftas. I alla fall tror Vauraste själv på substansen, med en glöd som anstår en isbrytarchef.

Arctia skickade i våras sina kombiisbrytare Nordica och Fennica till Tjuktjerhavet och Beauforthavet där de hjälper Shell att hålla ismassorna under kontroll medan oljebolaget provborrar efter olja på havsbottnen.

Till Arktis

Oljeprospekteringen och Arctia har kritiserats från flera håll med hänvisning till riskerna för oljeolyckor och stora skadeståndsanspråk. Vauraste är inte svarslös.

– Vi har garderat oss trefalt – genom vårt avtal med Shell, genom våra försäkringar och genom vår bolagsstruktur. 

Och miljöriskerna – ja det är ju just för att minska dem som de finländska isbrytarna brummar på mellan Alaska, Nordpolen och Ryssland. 

– Det är en fin möjlighet att exportera finländsk know-how. Bara det att man tog fartyg så här långt bort ifrån säger något om marknaden – det finns inga andra likadana, säger Vauraste.

För fem plattformar vid Alaska behövs det hela tiden två ice management-fartyg. 

– Det blir en stor bransch, säger Vauraste. Finland är det enda land i världen som kan planera isbrytare, bygga och utrusta isbrytare, köra isbrytare och göra oljebekämpning i is.

Arctia sålde för några månader sedan sitt skärgårdsrederi till ett annat statsbolag, Finferries. Skärgårdstrafiken har gått knackigt men det har inte isbrytarna. Under det första halvåret 2012 gjorde Arctia EUR 9,8 miljoner i vinst på en omsättning på 40,1 miljoner. Hela årets vinst blir ett tvåsiffrigt tal, minst 12 miljoner, säger Vauraste.

Olja i tankarna

Vauraste är fast besluten att få isbrytarna att jobba året om. Också de gamla isbrytarna duger till det. Ombord på bjässen Sisu, byggd 1976, lägger Vauraste ut texten. Han gör en gest akteröver, mot styrbord där Kontio ligger förtöjd. 

Kontio, byggd 1987, utrustades för tre år sedan med oljeuppsamlingsutrustning och blev en del av europeiska EMSA:s beredskapsflotta för oljeolyckor. Vauraste vill att staten utrustar flera av isbrytarna på samma sätt. 

– Det kostar bara 10 till 15 miljoner Euro per fartyg, medan det kostar 50 till 100 miljoner att köpa ett nytt oljebekämpningsfartyg med samma kapacitet. 

Billigare än så kan inte staten uppfylla sitt eget mål att kunna samla upp 30 000 ton olja på tre dagar. Kontio kan samla 2 000 ton på en gång i sina tankar. 

– Vi frågar oss inte om det händer en oljeolycka på Finska viken utan bara när den händer, säger Vauraste. 

Inbrytning i hamnarna

Vauraste har också en ny affärsidé för själva kärnverksamheten: hamnisbrytning. 

Tillsammans med Kemi hamn bildar Arctia ett samföretag som heter Arctia Karhu Oy som skall bryta is i hamnarna i Kemi-Torneåområdet och, om läget tillåter och trafikverket Trafi beställer det, också bryta upp farlederna in. 

Arctia Karhu har begärt offerter på isbrytaren från sju varv, och skall lägga beställningen före jul. Fartyget skall bli omkring 35 meter långt och det får kosta 10 miljoner euro.

Men bolaget kommer också igång redan i vinter i Uleåborg där bolaget övertar driften av stadens hamnisbrytare Tuura för åtminstone ett år framöver. 

Vaurastes vision är att hamnisbrytarna jobbar som växellokomotiv i hamnarna och hamnfarlederna i Bottenviken medan de riktigt stora isbrytarna används bara ute i havsfarlederna och packisvallarna.

Fester och diplomati

Men Arctia låter Sisu och systerfartyget Urho jobba för finsk export också vid kajen. Sommartid kan man ställa festtält på helikopterdäck och ha servering för några hundra personer. Cateringtjänsten används av staten själv och av företag och privatpersoner som vill ha ett privat party utomhus mitt i Helsingfors.

Sisu har roat utländska gäster också till havs. En sådan färd för några år sedan dyker upp gång på gång i besättningens berättelser. Då hade man 30 diplomater ombord, och det råkade sig inte bättre än att man fastnade i packisen. 

I fyra långa timmar satt Sisu fast. Maskinchefen minns att man använde sig av möjligheten att under korta stunder klämma ut 150 procents effekt av de fyra Pielstickdieslarna. Men det luktade bränt. Det var natt, och kaptenen minns att det inte gick att sova ens på fjärde däck.

Man pumpade tvärs i ballasttankarna, 600 ton från sida till sida på 49 sekunder. Det ger 12 graders slagsida växelvis åt vardera sidan. Småningom kunde Sisu gunga och stånga sig loss. Det har inte blivit flera diplomatäventyr sedan dess.

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.