Det talas mycket om beredskap i dessa tider. Svenska hushåll får snart en ny broschyr i brevlådan med handfasta råd om hur man ska göra om kriget kommer. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina ändrade spelplanen totalt när det gäller den globala handeln, något som inte minst påverkat sjöfarten och den maritima industrin.

För inte alls många år sedan såg världen som bekant helt annorlunda ut. Globaliseringen peakade och industrier skrotade sina lager för att gå över till leveranser just in time. Vårt välstånd har ökat kraftigt i takt med detta, men nu börjar det också stå klart att våra system är oerhört sårbara. Insikten växer att det som känns självklart idag kan vara en omöjlighet imorgon.

Kanske är det nu dags att börja tänka i termer av resiliens och försörjningsberedskap även när det gäller sjöfartsindustrin? När jag nyligen besökte det legendariska varvet i Åbo som numera går under namnet Meyer Turku väcktes många tankar kring den europeiska varvsindustrins framtid. Tack vare strategiska investeringar och satsningar på hållbarhet lyckas Åbovarvet fortfarande hävda sig i konkurrensen när det gäller byggen av exklusiva kryssningsfartyg. Men när det kommer till roro-, ropax- och inte minst tankfartyg är det Kina som sedan ett antal år är den totalt dominerande skeppsbyggnads-nationen.

Varvets vd Tim Meyer påpekade när jag träffade honom att Kinas ambitioner inom det maritima området är något som faktiskt borde bekymra europeiska beslutsfattare, men kanske också alla som är på gång att beställa nya fartyg.

Kinesiska varv förser idag Europa med ett stort antal kvalitativa fartyg till låga priser, mycket tack vare betydande statliga subventioner. Men frågan är hur länge den utvecklingen kan pågå. Och vad gör europeisk sjöfartsindustri i ett läge då handel och partnerskap med Kina helt plötsligt inte är lika självklart?

En del menar att man inte ska måla fan på väggen. Dessutom skulle Kina ha alldeles för mycket att förlora på att exempelvis starta krig mot Taiwan. Det är möjligt att det är så, men samtidigt har vi sett hur snabbt världen kan förändras.

Nu är alltså tiden inne att värna och stötta europeisk kompetens och -kunnande inom skeppsbyggnad. Det finns fortfarande livskraftiga varv på flera platser i Europa, och exempelvis rederiet Thunbolagen har visat att det inte alltid behöver vara Asien som gäller när man beställer ett nybygge.

Precis som Draghi konstaterar i sin omtalade rapport om Europas konkurrenskraft behöver EU satsa och investera kraftigt för att få industrier att växa. Nu hoppas jag att den nya krismedvetenheten kan leda till ett omtänk som gör att varv i Europa, och kanske på sikt även Sverige, återigen kan bli vettiga alternativ för skeppsbyggnad. Det är nog åtminstone värt att fundera på möjliga alternativ för att vara redo när världen plötsligt förändras. Ännu en gång