Libysk återblick

2011 gick till historien som det år då Sverige deltog i krigsoperationer i Libyen. Minde känt är att det inte var första gången.

Låt oss backa några sekler tillbaka i tiden. Handelssjöfarten på Medelhavet plågades av sjörövare, som egentligen var ett slags kapare i de nordafrikanska barbareskstaternas sold.

Distinktionen är på sin plats, även om skillnaden är hårfin för dem som utsätts. Kapare deltar i sjökrig genom att plundra handelsfartyg under fiendeflagg, medan pirater är fredlösa illgärningsmän som urskillningslöst ger sig på fartygen.

De muslimska barbareskstaterna ingick i det löst sammanfogade osmanska riket, under sultanen i Konstantinopel. Sjörövarna var formellt underställda den osmanska flottans storamiral, titulerad Kaptan Pascha. Vanligen kallades de korsarer.

Korsarplågan hade pågått sedan 1500-talet, då den legendomsusade sjörövaren Khizr – med hederstiteln Kha’ir ad-Din (”Lärans beskyddare”) och öknamnet Barbarossa – skrev in sig i framtidens piratböcker. Självfallet avancerade han till Kaptan Pascha.

1723 hade Sveriges Riksdag beslutat om en särskild avgift på allt gods över svenska hamnar. Medlen gick till en nyinrättad fond, Konvojkassan. Syftet var att finansiera sjöfartsskyddet mot korsarerna. Året därpå inrättade Sverige ett konvojkommissariat, som skulle organisera skyddsåtgärderna.

En tung utgiftspost var de regelbundna ”gåvor” som barbareskstaternas härskare förväntade sig. I gengäld utfärdade de särskilda sjöpass, som i bästa fall skulle ge fri lejd vid mötet med korsarernas snabbseglande chebecker.

Det var sådana möten tidens dramatiska sjömansvisor handlade om, exempelvis britternas High Barbaree och vår egen Det kom ett skepp från Gibraltars stad. Tusentals västerländska sjömän fördes iland till en eländig slavtillvaro i Nordafrika. Stora belopp gick till att friköpa våra landsmän.

1797 höll Yusuf Pascha av Tripoli sex svenska fartygsbesättningar på drygt 70 man som slavar. Året därpå betalade Sverige en astronomisk summa för att få dem frisläppta. Bara något år därefter kapades ytterligare några svenska fartyg. De och deras besättningar släpptes sedan den svenske konsuln lovat att vårt land skulle betala ytterligare en rund summa pengar. Så visade det sig att Sveriges regering vägrade betala.

Sommaren 1800 lät Yusuf Pascha hugga ned flaggstången på det svenska konsulatet i Tripoli, som en tydlig krigsförklaring. Snart hade ytterligare 13 svenska handelsfartyg kapats. Den svenska fregatten Thetis seglade till Medelhavet för att förhandla med paschan och konvojera andra svenska handelsfartyg.

1801 höggs även det amerikanska konsulatets flaggstång i Tripoli ned. Samtidigt hade Sverige i hemlighet bestämt sig för att ge paschan en läxa. Fregatterna Fröja, Camilla och Sprengtporten seglade till Medelhavet, under konteramiral Rudolf Cederströms befäl. Intressena sammanföll. Det unga USA utkämpade sitt första internationella krig med Sverige som allierad.

Tripoli blockerades, då som 210 år senare. Barbareskkriget, som för Sveriges del varade 1801-02, tillhörde inte vårt lands mest blodiga bataljer.  Men den 16 maj 1802 utkämpades ändå ett sjöslag mellan den amerikansk-svenska blockadstyrkan och några tripolitanska kanonslupar.

Läget var inte lätt. Yusuf Pascha höll 14 svenska fartygsbesättningar som gisslan och hotade att döda sjömännen om hamnen besköts eller staden stormades. På hösten 1802 slöt Sverige en dyrköpt separatfred med Tripoli, medan amerikanarna fortsatte det de kallar First Barbary War till 1805 (deras Second Barbary War utkämpades 1815). Minnet är levande. US Marines’ hymn inleds ”From the Halls of Montezuma, to the shores of Tripoli…”

Sverige betalade tribut till Marocko ända till 1845, då korsarerna redan hade pacificerats. Pengarna togs ur konvojkassan, som kom att kallas handels- och sjöfartsfonden. Fonden finns kvar under regeringens kontroll, men sitt ursprung till trots används den numera till icke-maritima ändamål.

(En tidigare version publicerades i Sjörapporten nr 5 2012.)


Lämna en kommentar på "Libysk återblick"