Kategori: Haveri | Fartygsutrustning

Roderhaveri med fullträff

Den 19 februari 1960 var vi på hemväg från New York och ett dygns resa från Skottland. Det var dåligt väder och svår sjögång.

I mässen satt förstemaskinisten, gnisten, de maskinister och styrmän som hade frivakt, och jag för eftermiddagskaffe. Vi hade alla gått över Nordatlanten åtskilliga gånger så det dåliga vädret bekymrade oss inte så mycket. 

Plötsligt hörde vi att det var larm i maskin. Försten reste sig då och gick ner i maskin. Efter en stund kom ett nytt larm. När försten kom upp sade han att styrmaskin lagt av. Säkringarna för båda omformarna hade gått. Försten och jag tog oss akteröver. Där hade sjön slagit sönder de fasta solseglen på båda sidorna. Det var vatten i styrmaskin, inte så mycket men när fartyget rullade slog det över omformarna som var lågt monterade en på vardera sidan. Att få ut vattnet gick ganska fort. Alla som var i närheten hjälpte till. Enda möjligheten för vatten att komma in var genom ventilationskanalen, den mynnade ut högt ovanför poopdäck. 

Lönlöst att torka

Som elektriker tillhörde styrmaskin mina arbetsuppgifter det vill säga tillsyn, reparation m ed mera. Varje morgon gick jag dit. Men nu kom chiefen. Han hade aldrig visat sig i mitt arbete tidigare. Utan att rådgöra med mig sade han att nu måste vi sätta igång och torka. Jag påpekade att det är lönlöst att torka elmaskiner som varit utsatta för saltvatten. Saltet blir kvar. De måste lindas om. Han lyssnade inte på mig. 

– Hämta värmefläktar, sade han.

Jag var 29 år och han dubbelt så gammal och min överordnade. Han använde en ton så jag förstod att vi inte kunde resonera. Han tog befälet och jag var kränkt. 

Alltnog, vi ordnade så att varmluften kunde blåsa rakt igenom hela omformaren. Snart blev lindningarna varma. Sedan gjorde vi inte mer än tittade till. Några gånger ville chiefen att jag skulle mäta isolationen. Visaren pekade stadigt på noll ohm, d v s jordfel. 

Hela kvällen funderade jag på hur jag skulle få igång styrmaskin. Snart kom jag på en lösning som jag visste skulle fungera. Men jag sade ingenting.

Vid elvatiden sa chiefen: 

– Klockan sju i morron provkör vi.

Och så fick vi gå. På natten fortsatte jag att tänka på min plan. Det rörde sig om en stor omkoppling där viss elutrustning och kablar skulle få nya uppgifter. Jag planerade hur jag skulle ta det steg för steg. Jag hade ju varit ombord i över åtta månader så jag kände väl till hur elanläggningen var uppbyggd.

 Gick direkt

1960-02-20, kl 07.00. Vädret var bättre. Fortfarande jordfel. Säkringarna gick direkt vid startförsöket. Det blev inte så mycket sagt och vi skildes. Så fort jag blev ensam satte jag igång. Rodermotorn skulle få ny strömförsörjning och måste kopplas om. Vid frukostbordet berättade jag för försten om min plan och att jag börjat. 

– Våra vinschar manövreras via leonard-omformare precis som styrmaskin. Kontrollern är en liten låda med en spak. Den passar ju bra att styra fartyget med.

Försten och jag kom bra överens men nu verkade han lite skeptisk minst sagt. 

– Men har vi så långa kablar?

– Det behövs inga nya kablar, jag kopplar om och använder kablar som inte är i bruk just nu. 

– Ja, går det så går det, och vill du ha handräckning så är det bara att säga till.

– Tack, sa jag, men jag tror jag kan koncentrera mig bättre om jag slipper prata med någon.

 Glada rop

Jag fick arbeta ostört. Jag följde planen, den hade två etapper. Bakom eltavlan i maskinrummet kopplade jag om några kablar. Sedan till vinschen som var närmast bryggan. Kvart över tio nådde jag etapp ett som var provkörning vid vinschen. Jag startade omformaren och gick upp på bryggan. Där var tre man. Jag bad dem titta på roderlägevisaren för nu skall jag provköra. Sedan gick jag ner till vinschen och förde spaken åt sidan några sekunder. Då hördes glada rop och hurra. Om en stund fanns två matroser beredda som rorsmän. Den ene vid kompassen, sedan gick han ut på bryggvingen och ropade åt sin kompis ”lite babord” och så vidare. 

Det gick väl så där. Men vi var på väg. Jag gick till styrmaskin. Där möttes jag av ett välbekant ljud. Det var rodermotorn som arbetade helt normalt. Vinscharna hade fem stegs hastighetsreglering. Det passade ju inte alls till styrmaskin. Därför hade jag kopplat bort steg två till fem. Det blev fullträff, rätt varvtal på en gång. Jag satte mig för att vila en stund. Nu kunde jag andas ut. 

Men så till sista etappen i min plan. Ut i blåsten igen. Jag skruvade loss kontrollern på vinschen bredvid. Den surrade vi fast intill gyrokompassen. Då var det flera som hjälpte till. Sedan var det bara att dra en klen gummisladd till vinschen. 

Så här skrev kapten i Skeppsdagboken den 20 februari 1960: 

”Kl. 12.00 efter uppmontering av provisorisk anordning för styrning från bryggan, vilken visade sig fungera tillfredställande, lagt fartyget på kurs och fortsatt resan.”  

Rorsmännen tyckte att spaken var bra att styra med. När vi närmade oss Göteborg möttes vi redan på öppet vatten av två bogserbåtar. De var utsända för att assistera oss om det behövdes. Men det behövdes ej. Väl i hamn kom rederiets tekniske direktör ombord. Han tackade mig och jag fick ett presentkort på femhundra kronor från Hasselblads Fotoaffär. Det kom också folk från Asea. De tog med de skadade omformarna för omlindning. 

Indiana var mitt fjortonde och sista fartyg som elektriker. Den 9 maj 1960 mönstrade jag av för gott.

Elving Alfredsson

Kommentarer

  • Anonymous

    vill han ha en bukett blommer,,, eller?????

  • Gert Jeppsson

    riktigt bra,så väl går det när man låter verkligheten styra. hoppas att chiefen inte tog illa upp utan insåg att elektrikern var rätt man för uppgiften.

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.