I slutet av mars kastade jag mig in i ett för mig dittills ganska okänt område, sjöfartens. Då började jag jobbet som reporter här på Sjöfartstidningen. Jag möttes genast av en del nya sätt att uttrycka sig och skriva än vad jag var van vid. En sak var alla märkliga förkortningar som ohämmat användes i rubriker och text utan närmare förklaring. Det var LNG, LBG och dwt om vartannat. Men en skillnad mellan branschtidningen och den vanliga nyhetstidningen, där man i den senare ska undvika språk och förkortningar som kan utestänga människor, är att en tidning med en insatt målgrupp kan tillåta sig undantag från den regeln. 

Även om sjöfarten som ämne är nytt för mig så är arbetet med tidningen å andra sidan välbekant på många sätt, eftersom det i grunden handlar om journalistik. Under 25 år har jag arbetat som reporter, redigerare, researcher och redaktör vid olika redaktioner, såväl inom press, radio och TV. Det hör till journalistens vardag att med olika metoder samla information och läsa in sig på vilket ämne som helst, göra ett urval, bearbeta materialet och sen presentera det på ett begripligt och intresseväckande sätt. Tidigare har jag gjort reportage om allt från skogsbruk och biologisk mångfald till fusk med studiebidrag eller hur brevlådeföretag utnyttjas av kriminella. Och en del kanske känner igen mitt namn genom min rapportering kring våldsbejakande extremism under de senaste åren.

På en branschtidning som Sjöfartstidningen förväntas reportern besitta en större förkunskap om ämnet han eller hon skriver om, än vad en allmänreporter på en vanlig dagstidning förväntas göra. Det har naturligtvis att göra med det totala fokuset på ett område. Efter en längre tids rapportering blir man ju något av en expert.

Jag vill nämna ytterligare en skillnad mellan de olika kategorierna av tidningar. ”Vanliga” redaktioner ska inte ta ställning för någon part i en konflikt, men ett av Sjöfartstidningens uppdrag är att stå på näringens sida, vilket är naturligt med tanke på den typ av ägare tidningen har.

En journalistisk grunduppgift är att låta drabbade människor komma till tals, och beskriva hur olika händelser påverkar människors liv. Här på Sjöfartstidningen bestämde vi oss till exempel för att ge röst åt besättningsmedlemmar som på olika sätt påverkas av coronapandemin. Även i en branschtidning ska vi alltså försöka hitta de personliga berättelserna, som höjer läsvärdet och ger liv åt nyheterna. På så sätt skiljer sig inte arbetet vid Sjöfartstidningen från arbete på någon annan redaktion.

Under de här första veckorna på tidningen har jag lärt mig en hel del om en bransch som jag tidigare alltså hade ganska ytliga kunskaper om. Inte minst är det aktiva miljöarbete som bedrivs i näringen väldigt spännande att följa, särskilt i en tid där klimatarbetet överlag ligger i fokus. Så det är med stor lust och engagemang jag ger mig in för att rapportera mer om denna bransch. 

Denna text publicerades först under vinjetten Akterspegeln i Sjöfartstidningen nr 05/20.