”Både med och utan motor”

De senaste åren har pråmtrafiken seglat upp på den svenska sjöfartsagendan som ett grönt och effektivt alternativ för att avlasta våra hårt trafikerade väg- och järnvägsnät. För gemene man är nog pråmar annars något som för tankarna till kanalrika länder i Europa och då framför allt Holland. Och det är också som dessa låga och lite enklare fartyg, som slingrar sig fram i de smala vattendragen på kontinenten, som man vill se trafikslaget i Sverige. Alltså mer som en megalång lastbil på vatten med lastbilsmotor.

Förespråkarna vill att pråmtrafiken ska vara ett landbaserat trafikslag, fri från lots- och farledsavgifter och som kan få snöröjning, ursäkta, isbrytning, om det skulle behövas. Som ansvarig myndighet ska Trafikverket vara. Kort och gott: man vill se ett femte, landbaserat trafikslag på vatten.

Detta är ju en jättebra idé för ett land som faktiskt har en hel del inre vattenvägar som inte nyttjas till fullo. Förutsättningarna för att kunna trafikera dessa vatten grundlades 16 december 2014 när beslut togs om att anta EU:s regler för inlandssjöfart på Göta älv, Vänern och Mälaren.

Nu återstår det dock en del politiska beslut för att anamma hela regelverket. Som till exempel lots- och farledsfrågan samt vilken myndighet som ska ansvara för trafikslaget, vilka är hyggligt viktiga beslut för att branschen överhuvudet taget ska ges någon möjlighet att investera i transportslaget.

Ett dilemma som alltid dyker upp från folk i branschen – med all rätt – när vi skriver om detta nya initiativ är själva begreppet pråmtrafik. Vi har ju redan pråmar i de svenska vattnen. Och de är normalt sett varken utrustade med fartygs- eller lastbilsmotor, utan kräver bogsering. Vi pratar obemannade lastfartyg utan motor.

Enligt Transportstyrelsen finns det drygt 260 registrerade pråmar i fartygsregistret i dag. Av dessa uppskattar myndigheten att ”mellan 80 och 90 är godkända och certifierade för yrkesmässigt bruk på samma sätt som andra kommersiella fartyg”. Så frågan är vad vi ska kalla de ”nya” pråmarna som förhoppningsvis inom en mycket snar framtid, med motor och manskap, börjar trafikera Mälaren, Vänern och Göta älv. En läsare som har uppmärksammat begreppsdilemmat föreslår flodfartyg. Ja, varför inte.

Viktigast är ju förstås att inte det ena skrået tränger undan det andra på grund av begreppsförvirring. Vilket nog inte är troligt i det här fallet. Vad man kan hoppas på är att båda skråna växer. För huvudsaken är ju att vattnet framöver nyttjas mer än i dag. Både med och utan motor.

Denna text publiceras också under vinjetten Akterspegeln i nummer 4/2019 av Sjöfartstidningen, med utgivningsdatum 26 april.

Kommentarer

  • rolf b bertilson

    Det är bra att denna fråga om pråmar kommer upp på agendan just nu då det talas mer och mer om att flytta godstransporter från land till sjöss. I huvudsak bör väl pråmar som skjuts (push barges) fram vara aktuella. När Norvik och kanalutbyggnaden i Södertälje blir klara kan jag tänka mig ett system med containerpråmar mellan Norvik och Västerås. Södertälje kan komma med av bara farten!

    En pråm har ingen besättning och kräver i övrigt lite underhåll. Pushbogserarens motor kan användas för många pråmar. Driftskostnaderna blir därmed låga.

    Det nyligen utförda provet med pråmar på Göta älv mellan Göteborg och Vänernhamnarna bör ges en ny chans. Även här passar pråmen som skjuts fram bäst in. Långa bogservajrar ställer bara till besvär,

Artikeln är stängd för fler kommentarer