Svensk sjöfart har under ett antal år fått gradvis bättre villkor och förutsättningar. Sjöfarten har också fått mer uppmärksamhet i samhället och inte minst bland politiker och myndigheter. Till detta har såväl politiska beslut som branschens engagemang i till exempel sjöfartskonvojen bidragit. Men det är ändå få som ser hur beroende samhället och vi konsumenter är av sjöfarten. Vid en släktmiddag härförleden hade ett av mina brorsbarn sett en AIS-bild och var förstummad över hur mycket handelsfartyg det finns som är i trafik 365/24/7.
Sverige som litet, exportberoende land är, per capita, än mer sjöfartsberoende än många andra länder. Vi har begränsade skatteintäkter som kan avsättas till infrastrukturens underhåll och nybyggnation. Märkligt är det i detta sammanhang att Sverige och svenska politiker inte gör sitt yttersta för att plocka de lågt hängande frukterna på transporteffektivitetens träd. Det handlar förstås om att säkerställa att sjöfarten, och i synnerhet svensk sjöfart, kan nyttjas i större utsträckning. Inte sedan utan nu. Om statliga avgifter och regler, om hamnarnas tillgänglighet, avgifter och effektivitet. Framför allt om att göra justeringar snarare än investeringar, något som vi i Blå tillväxt ofta lyfter fram.
Tre busenkla förslag som skulle få stor effekt tämligen omgående och där rikspolitiken är nyckelspelaren:
• Ge Sjöfartsverket anslag i rimlig relation till de transportpolitiska ambitionerna – och säkerställ att ökningen oavkortat kommer sjöfarten till gagn genom minskade avgifter.
• Öppna möjligheternas ask – gör tonnageskattesystemet så inkluderande som möjligt. I dag utesluts den typ av trafik som vi ställer mycket av hoppet till – den som går längs vår 2.400 km långa kust!
• Inför en stämpelavgift och ta bort straffskatten, stämpelskatten, för att flagga fartyg svenskt där man drabbas hårdare ju större hållbarhetsinvesteringar, bortom regelverkets krav, man gjort.
Utifrån min bakgrund som nationalekonom och forskare inom transportlogistik vågar jag lova att om man genomför dessa justeringar kommer:
• sjöfarten att avlasta vägar och järnvägar i ökad utsträckning
• sysselsättningen öka eftersom industrins transportkostnader minskar och AB Sverige går bättre
• fler fartyg att flagga svenskt till glädje för det svenska sjöfolket och totalförsvaret men också med omfattande positiva effekter inom hela den maritimt kopplade näringen.
Jag hoppas och tror att politiken ser möjligheten och behovet. Men det brådskar att genomföra förändringarna. Under något år har vi sett att fler fartyg fått svensk flagg och flera rederier har gått in i tonnageskattesystemet. Denna vinst börjar nu bli hämtad och vi behöver ta nästa steg. Annars är risken uppenbar att vi kommer att se utflaggningar snarare än inflaggningar de närmaste åren till länder där man ständigt arbetar för att skapa stärkta förutsättningar för att använda sjöfart. Vi behöver inte gå längre än till Danmark för att hitta ett sådant exempel.
Vi kan om vi vill. Vi måste vilja. Av ekonomiska skäl, av sysselsättningsskäl och av klimat- och miljöskäl.
Denna text publicerades först i Sjöfartstidningen nr 09/2019