KÖMS ‒ Sveriges marina akademi

Genom Svenska Akademiens förtroendekris har begreppet kungliga akademier kommit i fokus. Av dessa har just Svenska Akademien och Kungl. Vetenskapsakademien vunnit världsrykte, till följd av de årligen utdelade Nobelprisen i litteratur, fysik och kemi. (Mottagare av medicinpriset utses däremot av Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet, som inte har status av kunglig akademi.)

Akademeia var ursprungligen sagohjälten Akademos trädgård i det klassiska Atén, där Platon brukade undervisa sina lärjungar. Därigenom kom akademi att även betyda högskola (exempelvis sjöfartshögskolorna i Göteborg och Kalmar, som på engelska kallar sig Maritime Academy). Ordets andra betydelse, den som avses här, är ”lärt sällskap”.

De kungliga akademierna är barn av upplysningstidens 1700-tal, även om några har tillkommit senare än så.

Sverige har tio fullvärdiga kungliga akademier. Ofta anges de vara nio, men då missar man det senaste nytillskottet: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, anno 1932.

Först ut var föregångaren till Konstakademien, Kongliga ritarakademien, som bildades redan 1735.

Den följdes i rask takt av Vetenskapsakademien 1739, Vitterhetsakademien 1753 och Musikaliska Akademien 1771.

Samma år, under Gustav III:s första regentår 1771, bildades Kungl. Örlogsmannasällskapet. Det var 15 år innan Svenska Akademien bildades 1786 och 25 år innan Kungliga Krigsvetenskapsakademien bildades 1796.

Därefter tillkom Skogs- och Lantbruksakademien 1811 och Ingenjörsvetenskapsakademien 1919.

Kungl. Örlogsmannasällskapet förkortas KÖMS och fick formell status av kunglig akademi 1805. Akademiens motto lyder Med förstånd och styrka. Dess engelska namn är Royal Swedish Academy of Naval Sciences.

Därmed har KÖMS samma status som sina mera namnkunniga systerakademier. Men gissningsvis är det ganska få – även på den civila sjöfartens waterfront – som känner till KÖMS och dess pressorgan, Tidskrift i Sjöväsendet (TiS).

Ändå har – som tidskriftsnamnet antyder – KÖMS till uppgift att även engagera sig i sjöväsendet i allmänhet, utöver de rent sjömilitära angelägenheterna. På senare tid exempelvis med fokus på handelsflottans betydelse för landets varuflöde i kristider. TiS bär syn för sägen, med flitigt förekommande artiklar av allmänt maritimt intresse. TiS, som började ges ut 1836, är dessutom Sveriges i särklass äldsta maritima tidskrift.

En klippa inom KÖMS revir är akademiens anrika bibliotek, beläget i Sjöofficersmässens fastighet vid Amiralitetstorget i Karlskrona. I brist på svenska sjövetenskapliga arbeten riktades läshungriga blickar utomlands. Svenska sändebud uppmanades att spana efter intressant litteratur. Landsmän som tjänstgjorde i andra staters flottor förde hem maritima fackböcker. Likaledes gjorde officerare under svenska sjöexpeditioner utomlands. På olika vägar berikades biblioteket.

Där finns mycket att botanisera i, i form av myriader boktitlar. En del lär nog vara rena krigsbyten. Både de och oräkneliga av de övriga verken har en intressant historia att berätta, långt utöver själva textinnehållet. Äldst i samlingen är Den danske Søret från 1590.

I gömmorna finns även ett mycket rikt sjömätningsmaterial, med sjökort av legendarer som lotsdirektör Nils Strömcrona, amiral Johan Nordenankar och örlogskapten Gustaf av Klint. Där finns även en äldre brittisk världsatlas, som tydligt visar en mystisk kanal tvärs igenom södra Grönland, ungefär mellan Angmagssalik och Disco Bay. Var det en polarhägring som spökade?

Kungl. Örlogsmannasällskapet har fyra slags ledamöter. Förste hedersledamöter är kung Carl XVI Gustaf, prins Carl Philip och Storbritanniens prins Philip, som har ett förflutet i Royal Navy. Därtill kommer 28 hedersledamöter, 316 ordinarie ledamöter och 16 korresponderande (utländska) ledamöter.

Utöver bibliotekets stabila position i Karlskrona har KÖMS inga egna fasta bopålar, förutom kansli och arkivutrymmen på Drottning Victorias Örlogshem på Blasieholmen i Stockholm.

När jag 1967 var värnpliktig telegrafist i Örlogsflottan anade jag definitivt inte att jag ett halvsekel senare skulle vara ledamot i Kungl. Örlogsmannasällskapet. I själva verket kände jag knappast ens till akademiens existens. Men sedan 2010 är jag just det, med invalsnummer 1451.

  • KÖMS kansli är den administrativa delen av Akademien tillsammans med en vald styrelse som representerar fyra olika vetenskapsgrenar. Verksamheten bedrivs inom Akademien för valda ledamöter samt med utåtriktad verksamhet genom bla seminarier och sammanträden inom Akademiens olika sjömilitära och civila marina områden i Stockholm, Göteborg och Karlskrona. En god bild av verksamheten fås genom att gå in på KÖMS hemsida.

  • Henrik Lundin Svara

    Intressant läsning – tack!
    Vilka uppgifter har KÖMS kansli, ock KÖMS som helhet, vad gäller utåtriktad verksamhet, förutom tidsskriften?

Viking tar vinden till hjälp

Den första april berättade Viking Line för första gången om sina planer att använda uttjänta hyttlakan för att konstruera ett segel med vars hjälp fartyget skulle drivas framåt. Skämtet väckte både förvåning, skratt och sneda leenden – precis som Wasalines planer på äkta cykelkraft. Fast sanningen var inte så väldigt långt borta i Viking Lines fall.

Från och med i morgon torsdag den 12 april blir en del av segeldrömmen verklighet. Tack vare installationen av ett så kallat rotorsegel ombord på M/S Viking Grace räknar rederiet med att minska mängden utsläpp med imponerande 900 ton per år på sin rutt mellan Stockholm och Åbo med stopp på Åland. Här kan man läsa mer om detta i Sjöfartstidningen.

Rotorseglet baserar sig på den så kallade Flettnertekniken som utnyttjar Magnuseffekten på ett sätt så fartyget hämtar kraft ur den vind som blåser. Den uppfinningen har fascinerat och utmanat sjöfarare ända sedan upptäckten för etthundra år sedan. Alla vet att den i princip fungerar men bara en tillverkare har de facto gjort verklighet av teorierna och dessutom fått utrustningen att hålla. Det är det finländska bolaget Norsepower som gjorde den första installationen av sitt rotorsegel på Bore Ltds fartyg M/S Estraden i november 2014. Om detta har Ålandsbloggen berättat tidigare.

Ombord på  Estraden finns i dag två rotorsegel men det idealiska vore dubbelt så många, enligt Bores Vice President Jörgen Mansnerus:

”Med fyra segel maximerar man framfarten och slipper eventuell avdrift”, säger han.

Det har också visat sig att det handlar om stora krafter när förhållandena är gynnsamma. Som mest har Estradens två segel producerat 1,5 megawatt i 15 meter per sekund.

Stärkta av framgångarna har Norsepower nu också installerat ett nytt segel på Viking Grace och står i beråd att rulla ut en del av sitt koncept på Maersk Tankers, här finns mer om det projektet. Sedan tidigare står det också klart att Viking Lines fartygsbygge som inleds i Kina i höst ska förses med dubbla rotorsegel.

Så vad ska man alltså tro? Är detta flipp eller flopp?

Jag fördrar flipp, vind är en källa som aldrig sinar och inte smutsar ner. Erfarenheterna från Estraden har varit synnerligen goda med bränsleinbesparingar på uppemot fem procent per år. För lastfartyg och oljetankers är detta det viktigaste skälet till att man testar. Nästan lika betydelsefullt är att stå redo den dag ännu hårdare regleringar än i dag läggs på den internationella sjöfarten. Fossila bränslen är på utdöende och miljömedvetenheten stark.

När det gäller passagerarfartyg som Viking Grace ska man inte underskatta konsumentkraften, i det nya rotorseglet får Viking Line ytterligare ett skäl att berätta sin hållbarhetsstory i syfte att locka de medvetna gästerna – och de blir allt fler – ombord på de röda fartygen.

 

 

Pedra Branca: Förnyad tvist om Östhavets första fyrplats

Kanske ser den inte så mycket ut för världen med sin blygsamma höjd på 22 meter. Men Horsburgh Lighthouse på positionen 1º20' N 104º24' E är unik. Den reser sig på det sju meter höga Pedra Branca ("Vita sten") 34 nautiska mil eller sex landmil ost om själva Singapore; ett skär som fick sitt namn av portugiserna på grund av seklers lagrade fågelskit, guano. Fyrplatsen ligger åt Malackahalvöns sydostspets Kap Rumenia till.

Efter Singapores självständighet 1965 kastade grannen Malaysia lystna blickar på Pedra Branca, som där kallas Batu Puteh. Den utdragna tvisten avgjordes 2008 av Internationella Domstolen (ICJ) i Haag, som slog fast att skäret tillhör Singapore. Men nu har Malaysia ånyo vänt sig till ICJ, sedan man påträffat nya dokument i brittiska kolonialarkiv.

Det mest unika med fyrplatsen är positionen, ur ett historiskt perspektiv. Horsburgh Lighthouse råkade bli den allra första fyren som byggdes ost om Singapore.

Skäret har alltid haft en huvudroll i den vågsamma farleden mellan Sydkinesiska sjön och Indiska oceanen. Oräkneliga fartyg har under århundradenas lopp gått på just där och antingen sjunkit eller hemsökts av farvattnens mordiska pirater. I början av 1800-talet förliste ett stort fartyg och mängder av småfartyg varje år vid Pedra Branca. Sekler tidigare hade holländarna insett behovet av en permanent fyr i farvattnen. Men den ansågs vara omöjlig att uppföra på det utsatta skäret.

Embryot till världshamnen Singapore anlades 1819 av Stamford Raffles, livligt påhejad av en prominent hydrograf vid East India Company. Skotten James Horsburgh seglade på Östern 1784-1810 och sammanställde en ovärderlig seglingsbeskrivning över farvattnen. När han törnade in för gott 1836 inrättade regionens sjöfartsintressenter en fond med syftet att bygga en fyr på Pedra Branca och namnge den efter honom. Tongivande var William Jardine, en av grundarna till handelshuset Jardine, Matheson & Co i Hongkong.

Pengarna strömmade in, men det skulle dröja 13 år innan arbetet kom igång på allvar. Fondförvaltarna drog benen efter sig, och likaså gjorde regeringen i den dåtida kolonin Straits Settlements. Men i mitten av 1840-talet sändes HMS Semarang till området för att utforska rätt placering. Rekommendationen blev Peak Rock drygt sex nautiska mil nordväst om Pedra Branca. Vilket vore som att "placera Piccadilly Circus' trafikljus i Hyde Park". London svarade klokt nog att själva Pedra Branca och inget annat var rätt plats för fyren. Varpå det drog ut på tiden i ytterligare några år.

Men när arbetet väl kom igång under lantmätaren John Turnbull Thompsons kompetenta ledning gick det undan. På skärets minimala yta landsattes ett antal straffångar, kinesiska timmermän, murare och smeder, indiska stenhuggare, några beväpnade laskarer (indiska sjömän i brittisk tjänst) och en kock. Uppemot 50 personer var där ute månader i sträck, utsatta för pirater och vädrets nycker. Relationerna sägs ha komplicerats av att förmannen, som även var tolk, försnillade arbetarnas löner. Arbetsåret var i praktiken sju månader långt på grund av nordostmonsunen.

Först lär ett torn av tegel och murbruk ha rests, men det sveptes snart bort av det skoningslösa havet. Man fick börja om på nytt, nu med mera ändamålsenlig granit från stenbrott på ön Pulau Ubin i Johorsundet. Stenblocken fraktades med pråmar, tongkangs, som eskorterades av kanonbåtar till skydd mot områdets pirater.

När vinden friskade i kunde graniten inte landas på skäret, och de utsatta arbetarna kunde inte ta sig därifrån. Ombord i Thompsons steamer Hoogly fanns den 19-årige besättningsmannen Anjoot, som sex år tidigare hade tagits till fånga på ett piratskepp men skonats till livet på grund av sin låga ålder. I en nödsituation slog Anjoot, som tillhörde den för sjöröveri fruktade folkgruppen orang laut (vanligen kallade sea gypsies) en tamp om sig och hoppade i havet. Han simmade mot skäret, försvann tidvis ur sikte i vågorna, men lyckades ta sig ända fram med tampen. Den gjorde det möjligt att hala hem en räddningstross, så att de strandsatta kunde föras över till Hoogly.

Grundstenen kunde läggas 1850, och vid halvårsskiftet 1851 närmade sig fyren sin fullbordan. Lanterninen, som hade utformats av skotten Alan Stevenson (vars brorson Robert Louis Stevenson skrev Skattkammarön), kom på plats. Fyren försågs med tillräckligt stora proviantförråd för att klara ett halvårs belägring. I oktober 1851 tändes Horsburgh Lighthouse.

Så sent som under själva byggnadsarbetet gick ett fartyg lastat med te på ett grund i närheten. Besättningen räddade sig genom att simma till byggplatsen. Men sedan dess sprider Horsburgs fyr sitt trygga ljus, som lär kunna observeras på upp till 15 nautiska mils distans.

Internationella Domstolen kommer att ta upp den återuppväckta tvisten mellan Malaysia och Singapore i juni.

Fotnot: För oss som är lekmän i det internationella juridiska finliret är det lätt hänt att man navigerar fel. Således bör Internationella Domstolen inte blandas ihop med Permanenta Skiljedomstolen, som även kallas Haagtribunalen. I mitt blogginlägg Stormvarning Sydkinesiska sjön den 31 mars 2015 råkade jag dessutom blanda ihop Haagtribunalen med Internationella havsrättsdomstolen ITLOS i Hamburg. Flertalet fall som prövats av ITLOS har gällt fartyg som uppbringats och kvarhållits av annan stat än flagglandet.

Exotisk ögonfägnad som kom över havet

Alla längtar vi efter den försenade våren. Ett särskilt efterlängtat vårtecken är när körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm och på Järntorget i Göteborg står i full blom, som ett rosafärgat hav upp emot vårsolen och den blåa himlen. Det gör de helt säkert inom kort!

Körsbär ingår i rossläktet Prunus, som omfattar en mängd arter. Många av dem växer naturligt hos oss; däribland plommon, hägg, slån och vanliga körsbär. Men här rör det sig om någon av de exotiska hybridarterna tokyokörsbär, somei yoshino, eller japanskt prydnadskörsbär, satozakura. De bär inga ätliga körsbär utan odlas för sin skönhet och för den korta men intensivt vackra blomningens skull.

Jag vet inte hur de kom till Europa eller vilka som ursprungligen förde dem hit, men jag utgår ifrån att det skedde genom ostindiefararnas försorg. Det skedde i så fall tillsammans med många andra vackra prydnadsväxter.

Snart spreds de i våra trädgårdar och som krukväxter. Om de inte nådde Sverige med direktdestinerade fartyg var det svenska sjömän i nordsjöfart som förde hem dem från engelska och holländska hamnar.

Azalean kom från Ostasien i början av 1800-talet. Hur skiljer man henne från hennes syskon och släktnamne, rododendronen? Kanske genom att de väldoftande azaleorna är mer distinkta där de framträder i vitt, gult och alla nyanser av rött. Dessutom är rododendronen vintergrön medan azalean brukar fälla sina löv om hösten.

Tillsammans utgör tvillingarna släktet Rhododendron inom ljungfamiljen; därmed även nära befryndade med blåbär, tranbär och lingon. Släktnamnet betyder ”rosenträd”, men givetvis finns det inget som helst släktskap med rosornas familj.

Den storblommiga vinteralprosen brukar betraktas som en azalea. Under namnet jindallae var den länge Nordkoreas nationalblomma. Sydkorea har däremot Sarons ros (Hibiscus syriacus) – eller mugunghwa på koreanska – som nationalblomma; ej att förväxla med den minst lika vackra systern kinesisk ros eller ibisros. Avsaknaden av rosens väldoft avslöjar att inte heller de är äkta rosor. I stället tillhör de – i likhet med anförvanten stockros – malvaväxternas familj.

Rhododendron har sitt urhem i Ostasien, där dess blommor skattas mycket högt. En av arterna – renge-tsutsuji eller ”lotus-azalea” är landskapsblomma i min hustrus japanska hemlän Gunma. I slutet av juni vallfärdar stora människomassor till den slumrande vulkanen Haruna-san för den årliga riten tsutsuji-mi, ”azalea-beskådan”.

Den purpurfärgade azalean Rhododendron indicum kommer också från Ostasien. I ostindiefararnas värld betraktades det mesta ost om Arabien som ”indiskt”, därav artsepitetet indicum. På japanska kallas den satsuki, som var namnet på den gamla månkalenderns femte månad. Den är vanlig som bonsai, tuktat dvärgträd.

Det japanska kejsarhusets urgamla symbol är kiku, prästkragen Chrysanthemum, som finns i många uppenbarelser. Rosenkragen ger insektsmedlet pyretreum, och i Japan används bladen från kranskragen som grönsak under namnet shun-giku (”vår-krusantemum”). Dit tycks den ha gjort en tur-och-returresa från sina ursprungstrakter runt Medelhavet, och långt senare tillbaka till Europa. Krysantemen finns i form av många inhemska arter i Ostasien, den ena mer praktfull än den andra.

Den stiliga och intensivt doftande blomman Gardénia jasminoides kommer från Ostasiens varmare delar. 1754 fördes den till Europa, obekant på vilket fartyg. Växten har kallats cape jasmine, men det har endast med den gemensamma nämnaren väldoft att göra – det finns inget som helst släktskap med syrénväxten jasmin.

En av Linnés många vetenskapliga brevvänner, den i Charleston bosatte skotten Alexander Garden, fick äran att ge namn år gardenian. I sina japanska hemtrakter har den fått det lustiga namnet kuchinashi, ”utan mun”. Det beror på att frukten ej öppnar sig. En varm örtdryck baserad på frukten har använts som medicin mot gulsot. Blomman brukar användas som garnering när sashimi, rå fisk utan risbädd, serveras. Gardenian är en mårväxt, därmed besläktad med Främre Orientens kaffeplanta.

Tänk er att sommartid sitta under takspaljéer med hängande blåregn över en lummig lövsal. Det om något ger en försmak av paradiset. Så anspelar också ärtväxtens japanska namn nodafuji på teceremoni ute i det fria. Blåregnet Wisteria är ännu en angenäm bekantskap från Ostasien.

I början av 1600-talet fraktade holländare den första lasten te till Europa, och 1763 förde kapten Carl Gustaf Ekeberg i ostindiefararen Finland hem de första tebuskarna till Linné (förgäves dock – de klarade inte klimatombytet).

Egentligen borde termen te reserveras för dryck av teplantan Thea sinensis alias Camellia sinensis, det som det kinesiska låneordet te åsyftar. I den språkförbistring som råder kallas alla möjliga varma örtdrycker ”te”; exempelvis Sydafrikas röda roibooste, som görs på en ärtväxt, eller den sydamerikanska La Plata-regionens mate, som görs på en järneksväxt.

Det finns andra kamelior än tebusken. I Japan kallas de tsubaki och sazanka, bergsteblomma. De beundras för sin elegans, men förr kunde de även ge obehagliga associationer. Blomknopparna faller inte blad för blad utan hela, likt just halshuggna huvuden. Blomsläktet blev litterärt genom Dumas roman Kameliadamen; en lättfotad kvinna som återkommer i Verdis opera La Traviata, Den vilseförda. Kamelian ger även en olja, som förr hjälpte både samurajerna och deras damer att hålla sina komplicerade frisyrer på plats.

En annan nära släkting är spärrbusken sakaki, som är shintokultens heliga träd. Sakaki var det allra första som spirade efter skapelsens kaos och anses sedan dess fungera som landningsljus för shintovärldens myriader gudar. Ytterligare en nära släkting är den mera oansenliga Ternstroémia, uppkallad efter linnélärjungen och skeppsprästen Christopher Ternström, som dog på sin post ombord i ostindiefararen Calmar ute på Sydkinesiska sjön 1746.

En av vårens verkliga budbärare, vid sidan av körsbärsträdet, är den urgamla magnolian. Den kan numera beundras i Skåne och kanske även på andra håll. I Kina har den traditionellt betraktats som en symbol för kvinnans skönhet och smidighet. Det koreanska släktnamnet Park – ett av koreanernas fem vanligaste – skrivs med tecknet för junimagnolian, ett skrivtecken som även betyder enkelhet.

Junimagnolians fint ådrade virke är lätt att snida. Bland mycket annat har det använts till stockar för träsnitt, till de traditionella trätofflorna geta och till samurajsvärdens slidor.

Nog är det märkligt att den vanliga japanska magnolian, kobushi, skrivs med tecknen för ”hård barbar”. Arten kom till England och Europa i början av 1800-talet. Släktet fick sitt vetenskapliga namn av Linné, som därmed ville hedra den franske botanisten Pierre Magnol.

Magnolians sköna blommor kan ge ett bräckligt intryck, men i själva verket har denna urtidsplanta härdat ut i miljontals år och är en av våra allra äldsta blommande växter.

En nära släkting är stjärnanisen shikimi, som är buddhismens heliga träd i Japan. Den planteras vid templen, och kvistar med de väldoftande löven placeras framför husaltaret hemmavid. Både bark och löv kan användas till framställning av rökelse.

En annan anförvant är fjärilsrankan Schizandra, som brukar höjas till skyarna som mirakelmedicin.

Hur det förhåller sig med detta borde läkekonstens gud Asklepias känna till. Hur som helst har han fått ge namn åt tulkörtväxternas familj Asclepiadáceae, med den giftiga tulkörten som enda vilda svenska representant. Den har emellertid en nära men långväga släkting som blivit så populär att den fått sitt eget sällskap: Hoya eller porslinsblomma, som den också brukar kallas. I Japan, som är ett av hoyans ursprungsländer, bär den det förtjusande namnet sakura-ran, ”körsbärsorkidé”. Den lär ha dykt upp i Sverige redan på Linnés tid, tack vare någon av ostindiefararna.

En av Asklepias lärjungar hette Paion. Han skötte sig så väl som gudarnas läkare att han slapp att förpassas till det mörka Hades vid sin egen död. I stället förvandlades Paion till en stilig blomma, som därefter fick bära hans namn.

I en snårigare version hade Paion tillgång till en läkeväxt som bar hans namn. Med hjälp av den lyckades han bota guden Pluto, som hade skadats i strid. Asklepias blev avundsjuk och hotade att döda lärjungen, men Pluto visade sin tacksamhet genom att förvandla Paion till en odödlig pion.

Den förekommer i mindre smickrande uttryck som ”röd som en pion”, men med sina tusen blomblad är pionen ändå kung och drottning av blommornas rike. Den är Kinas inofficiella nationalblomma, som resultat av en landsomfattande omröstning 1994. Där bär den namnet mutan. Det har av en ödets nyck lett till japanernas lätt förvanskade låneord, som nog får världens botanister att haja till; i Japan heter buskpionen botan. Det skrivs med tecken för ”manlig” och ”purpurröd”, men blomman förknippas både med manligt och kvinnligt. Det finns ett gammalt talesätt om hur kvinnan skall bära sin kimono: ”Som en pion när du står upp, som en buskpion när du sitter på knä, men som en lilja när du går.”

Pionen skiljer sig från många andra exotiska skönheter genom att den – till följd av sina läkande egenskaper – tidigt sökte sig längs Sidenvägen till Främre Orienten, varifrån korsriddarna förde den vidare till Europa. Den ansågs vara verksam mot ett flertal sjukdomar, förutom att den skyddade mot trolldom och onda andar.

Av stenbräckornas storfamilj är vi i södra Skandinavien mest bekanta med mandelblomman, samt odlade nyttigheter som vinbär och krusbär. Till denna krets hör även den japanske invandraren hortensia med sina praktfulla blomflockar i skärt, blått och vitt. I sitt hemland bär den det svårtydda namnet ajisai men har ibland även kallats nanabake, ”sju penslar”, eftersom den anses skifta färg så många gånger. Den associerar till vårens livgivande regn. I den gamla huvudstaden Kamakura söder om Yokohama finns ett böljande hav av hortensior.

De späda bladen från en av arterna ger örtdrycken amacha (”sött te”), som traditionsenligt dricks på Buddhas födelsedag den 8 april. Som en extra bonus har bladen visat sig ge skydd mot malaria och kanske även andra sjukdomar. I Korea kallas örtdrycken sansugug.

Vanligen framträder hortensian i buskens skepnad. Men vipphortensian är ett litet träd, vars innerbark har använts vid tillverkning av washi, japanskt ”rispapper” (som aldrig har haft något med risplantan att göra).

Om hortensians färd till Europa finns det minst tre versioner. Den franske botanisten och läkaren Philibert Commerson deltog i kapten Louis Antoine de Bougainvilles berömda världsomsegling på 1760-talet. Med ombord hade han sin ”betjänt”, eunucken Bonnefoy. Denne skulle visa sig vara hans förklädda älskarinna Jeanne, som tros ha burit smeknamnet Hortense. Paret mönstrade av på ön Mauritius 1768. Philiberts insamlade växtmaterial nådde Paris 1774, däribland även den växt som han enligt historien kallade hortensia efter älskarinnan. Det vetenskapliga namnet blev dock Hydrangea.

Det finns även uppgifter som talar om att Europas första hortensior ankom direkt från Kina till London 1790. Andra åter vill ge botanisten och läkaren Philipp Franz von Siebold äran för att ha introducerat både den och en rad andra prydnadsväxter.

Thunbergsspireans latinska artnamn vittnar om att han även tänkte på sin svenske föregångare, "Japans Linné" Carl Peter Thunberg: Spiraea thunbergii Siebold ex Blume. Det så kallade auktorsnamnet avslöjar att von Siebold klassificerade denna ostasiatiska rosväxt, som nådde oss i slutet av 1800-talet.

Ägna dem gärna en tanke, alla de anonyma sjöfarare som förde hit dessa och många andra färgsprakande skönheter från andra sidan haven – till bestående glädje för oss.

En mycket betydelsefull svensk förmedlare av japansk kultur ‒ däribland ikebana eller blomsterarrangemang ‒ var Ida Trotzig, som bodde i Japan 1888-1921. Hon "gick över floden" 1943, men lyckligtvis deponerades hennes samlade manuskript och annan dokumentation hos Etnografiska museet i Stockholm. Därför har museet kunnat ge ut några verk av henne postumt, exempelvis Japansk blomsterkonst (1990). Hennes dotterdotter, den Japanfödda skådespelerskan Gaby Stenberg, har berättat om henne i boken Ida Trotzig. Min mormor, Japanpionjären (2009).

Låt oss allra sist återvända till sakura, den japanska körsbärsblomman. Sakura sakura är även namnet på älskad japansk folksång från Edo-perioden, som föregick landets modernisering under 1800-talets senare hälft. Sakura-kören är också namnet på en japansk kvinnokör i Stockholm, som grundades redan 1974.

Den 21 april firas Körsbärsblommans dag i Kungsträdgården, då Sakura-kören traditionsenligt framträder tillsammans med andra japanska attraktioner. I år ingår evenemanget i Japanska Ambassadens program för att uppmärksamma 150-årsjubileet av japansk-svenska diplomatiska förbindelser (se mitt blogginlägg här den 2 januari). Det gör även en Hanami-picknick i Botaniska Trädgården i Göteborg den 29 april.

Hanami, "betrakta blommor", är den traditionella beteckningen på festliga folksamlingar under ett fyrverkeri av utslagna körsbärsblommor. Glädjen kan verka total, men hanami anses också kunna ha ett stänk av vemod. Den korta blomningen, knappt mer än en vecka, kan leda till filosofiska tankar om livets förgänglighet.

Blomningen tillmäts så stor betydelse att Japans motsvarighet till vårt SMHI ger prognoser om när den kan förväntas ske i landets olika delar, från sydväst till nord. I år ledsagas de av oroväckande rapporter om ett dödligt hot mot körsbärsträden. En skalbagge inom familjen långhorningar, som länge har härjat i körsbärsträd på det östasiatiska fastlandet, befaras nu ha etablerat sig på de japanska öarna.

Hur som helst ser jag och många med mig fram årets hanami, som den definitiva bekräftelsen på att våren äntligen är här!

  • Bosse Nilsson Svara

    Som vanligt skriver du väldigt intressanta saker. En källa till kunskap och njutning.
    Tack ”Tobbe”.

HMM ökar nu farten!

Den 22 februari skrev jag om HMM's planer på att erbjuda expressfart i Fjärran Östern traden. Den 8 april blir det verklighet. Då lastar 'Hyundai Forward' – ett fartyg i panamax-storlek på 4.728 teu – i Busan och Shanghai för Rotterdam, Hamburg och Southampton och det är bara till att gratulera kunderna i den hemgående traden, som nu äntligen har fått det man önskat sig länge – en snabb förbindelse med en transittid Shanghai/Rotterdam på finfina 28 dagar, 14 dagar kortare än dagens "slow-steamare".

Bästa fraktköpare, ge HMM fullt stöd från början. Det där med att vänta och se är ingen bra taktik. Risken för en upprepning av "brodern" Hanjins konkurs (och de problem som en sådan innebär), är obefintlig skulle jag säga. Sydkorea behöver närvara i trafiken och de statliga bankerna kommer att backa upp HMM till 110 procent! Det skulle inte förvåna mig ett dugg om HMM får följare. Jag vågar påstå att oviljan från de tre allianserna, med ett 20-tal avgångar per allians i veckan på Asien/Nordeuropa, att låta någon avgång köra i expressfart är inte enbart en "oljeaffär", det vill säga köra långsamt bortåt 40 dagars transittid, utan man vill ha så många fartyg igång som möjligt. Så länge den ledande linjen - Maersk - inte velat gå kunderna till mötes, så har resten av gänget i allianserna inte "vågat" ge sig ut på djupare vatten. 

Nu får vi se en "standalone" gå ut och ge dessa allianser en match och den är väl värd att stöttas. Det kommer kanske att kosta något mera. Det fattas ca USD 50-75 per teu för att projektet skall vara i hamn, men den differensen tror jag kunderna är villiga att stå för som en premium rate för en premium service.

Äntligen har något unikt i traden dykt upp! Kundvänlighet!

80 år med Sjöhistoriska museet

Ett av mina verkliga favoritrum är Sjöhistoriska museets bibliotek: En mysig miljö med väggarna täckta av mycket höga bokhyllor, till brädden fyllda med spännande maritima böcker. Bibliotekets Hans Orstadius hjälper mer än gärna till att navigera i mångfalden.

Studier där har för min del lett till artiklar och blogginlägg, inte minst på områden som sjömansspråket och maritim folklore. Tycke uppstod vid första mötet med lokalen, som har ett lite undanskymt läge i ena ändan av arkitekten Ragnar Östbergs bågformade museibyggnad.

Ett välfyllt bibliotek är oumbärligt för ett museum som har till uppgift att ”främja kunskapen om det svenska sjöförsvaret, den svenska handelssjöfarten och det svenska skeppsbyggeriet genom tiderna”. Så lyder instruktionen.

Sjöhistoriska museet i Stockholm invigdes av kung Gustav V den 28 maj 1938 och är sedan dess den främsta maritima kultplatsen i vårt land. Inledande initiativ togs redan 1913, på ett möte med Ångfartygs-Befälhavare-Sällskapet. Samma år bildades på ÅB:s initiativ Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm, som alltsedan dess har varit en stödjande klippa för museet. Dock skulle det dröja ytterligare ett kvartssekel innan museet fick permanenta lokaler i Ragnar Östbergs skapelse på Ladugårdsgärde.

Högeligen inblandade i museets tillkomsthistoria var även sjöofficerarna och marinmålarna Jacob Hägg och Herman af Sillén. Båda hedrades med en konstutställning som invigdes 2003, under det för en göteborgare underbart vitsiga namnet Mellan Hägg och Sillén.

Vitsigt i min göteborgska anda var även det tidigare namnet på museets restauranghörna: Kafé i lä. Numera heter den Bistro Östberg.

Sedan länge ingår Sjöhistoriska i Statens Maritima Museer (SMM), tillsammans med Vasamuseet samt Marinmuseum i Karlskrona – förstklassiga klenoder även de! På sistone har även ett par icke-maritima museer inom transportområdet hamnat inom SMM:s hank och stör.

Sjöhistoriska museets många kreativa krafter verkar mest bakom kulisserna. Det är synd – konstnärliga insatser på andra områden ger konstnären själv berättigad credit. Att forma en utställning är i högsta potens konstnärlig verksamhet, men sorgligt nog har brukar museernas konstverk ha ett slutdatum. Om inte en avslutad utställning turnerar vidare till andra museer, vilket är relativt vanligt, rivs den – varpå föremålen skingras för vinden , det vill säga återgår till museets gömmor eller till dem som lånat ut föremålen.

En just nu pågående utställning som är en verklig fullträff är Resenärerna, som skildrar äventyret Svenska Ostindiska Companiet. I mina ögon är det nog den allra främsta av dem jag beskådat på museet under fyra decennier!

En annan av Sjöhistoriska museets många fantastiska utställningar var Johnson Line 100 år. Den är ett minne blott, liksom rederiet självt.

Ytterligare en utställning som gjorde bestående intryck på mig var En dunkel historia, som skildrar den europeiska slavhandeln. Den turnerar nu mellan skolor runt om i landet.

Just det temat råkar vara en bidragande orsak till mitt senaste besök på museet och dess bibliotek, i slutet av mars 2018. Härom året gav finlandssvensken Holger Weiss ut boken Slavhandel och slaveri under svensk flagg, som väckte min nyfikenhet. Boken såldes snabbt ut och gick inte att få tag på, men den finns på Sjöhistoriska museets bibliotek.

Sjöhistoriska museet har en lång tradition av egen högt kvalificerad bokutgivning, med stöd av vänföreningens ekonomiska muskler. Många av de utgivna böckerna har 1900-talets sjömansliv som tema. Till den kategorin hör Färjefolk av Jonas Engman, Pia Frände och Anna-Clara Hellstadius, Bitumenjagare av Klara Ramberg och Johan Jonson, Sundsvall-Tilbury T.O.R. av Simen Lunøe Pihl och Gunnel Ilonen, samt Isolde av Singapore av Peter du Rietz och Maria Ljunggren.

Dessutom har Ingrid Kaijser gjort en banbrytande insats med den av museet utgivna boken Kvinnliga sjömän – finns dom?. För den och andra skrivarinsatser blev hon belönad med Stiftelsen Sveriges Sjömanshus litteraturpris 2008.

Kanske törs jag i all blygsamhet även nämna min egen Gränslös sjöfart, som gavs ut som museets årsbok 2009.

De och många andra maritima verk finns i museets lilla bokhandel i anslutning till receptionen – och självfallet på museets bibliotek.

Dessvärre hittar nog det stora flertalet besökare aldrig till biblioteket, eftersom det finns så mycket annat att beskåda och uppleva på museet. Men biblioteket är öppet för besökare tisdagar och onsdagar kl 12:00–16:00.

Själva museet är öppet tisdag–söndag 10:00–17:00. Buss 69 från Centralen/Klarabergsviadukten gör det bekvämt att ta sig ända fram.

  • Rolf B Bertilson Svara

    Sjöhistoriska museet är en klenod i museisverige! Alltid lika intressant att gå dit och särskilt när man kör en temautställning som nu den om ostasiatiska kompaniet. Biblioteket är fantastiskt! Det här är inte bara en plats för oss som är sjömän men för alla att förstå vad sjöfart handlar om. Vi har ett sjöfartsmuseum även i Kalmar. Inte av Sjöhistoriskas storlek men litet men naggade gott. Du som läser detta och aldrig besökt något av dessa: välkommen att besöka båda ställena! Du kommer att veta mycket mer om sjöfart när du går därifrån än innan du kom dit!

  • Hans-L Ohlsson Svara

    ”Sjöhistoriska museets byggnad har i sin eleganta fasadbåge något av en havsörn med utbredda vingar, på en gång en symbol för en institution beredd till flykt för nya utblickar och erövringar och ett monument över svensk sjömannagärning och idog kamp på vågorna.”
    Så skrev Sigurd Erixon i förordet till Sjöhistorisk årsbok 1944.
    Skönt att telegrafist/redaktör Dalnäs uppskattar vårt arbete och berättar om det!
    Och årsboken Gränslös sjöfart finns att köpa i museibutiken fortfarande för den som inte redan har den.
    Hans-Lennart Ohlsson
    Museichef

Glad påsk från Åland!

Sitter som så ofta ombord på M/S Rosella på väg från Mariehamn till affärsmöten i Stockholm. Vid inloppet till Kapellskär ligger spridda isflak som på inget vis förhindrar framfarten. Vädret är lugnt och solen skiner från en klarblå himmel. Det är alltså upplagt för lugn och ro och spridda tankar av positiv karaktär.

Till exempel är det väldigt bra att alla parter tog sitt förnuft till fånga och ställde in den aviserade strejken i finländsk sjöfart. Samhällen behöver i generell mening mer entusiasm och insatser, inte mindre.

På Åland ser vi just nu också väldigt mycket fram mot torsdagen den 24 maj då shippingfolk från hela världen kommer till öriket för att vara med i Sjöfartens dag. Redan nu är mer än etthundra utställare anmälda vilket är rejält många fler än i fjol. Denna skandinaviska sjöfartsdag växer för varje år och många är det affärer och samarbeten som startat med ett möte i sjöfartsstaden Mariehamn.

Det finns också skäl att glädjas över den svenske och finländska och åländske stjärnkocken Michael Björklund som är ett urstarkt varumärke och nu också ska komponera buffébordet ombord på M/S Wasa Express.

Man väljer sist och slutligen själv hur livet ska vara och dagar som denna finns bara uppsidor. Ska man dessutom tro väderprognoserna väntas fint flygväder för alla de som ska till Blåkulla medan vi andra får svårt att stanna inomhus.

Från oss alla till er alla, ha en fin påsk och njut av eventuell ledighet!

Viktigaste valet någonsin?

I år är det dags för val i Sverige igen. Det är fyra år sedan vi stod inför det senast och för mig, som politiskt intresserad, är det lika spännande som vanligt.

Valkampanjen har ännu inte hunnit sätta igång på allvar. Men var så säker – snart kommer det inte att kunna undgå någon av oss.

För fyra år sedan fick Alliansen lämna över regeringsmakten till Socialdemokraterna och Miljöpartiet och det kan ha varit en av de mest turbulenta mandatperioderna någonsin – ni kanske minns turerna kring Decemberöverenskommelsen och hoten om att fälla regeringen som har dykt upp med jämna mellanrum.

Men för sjöfarten får det nog ändå sammanfattas som en av de mest positiva mandatperioderna någonsin, av en anledning – tonnageskatten.

Branschen har kämpat för skattereformen i decennier, men så i höstbudgeten 2016 dök den till slut upp och från och med januari 2017 har rederier möjlighet att gå in i systemet.

Hittills har det kanske inte genererat en anstormning av rederier och fartyg. Men jag tror, som även infrastrukturminister Tomas Eneroth nämner på sidan 50 i denna tidning, att det kan vara värt att avvakta lite. Systemet är fortfarande nytt och att förändra den ekonomiska situationen för en hel bransch görs inte i en handvändning.

Frågan är vad nästa mandatperiod kommer innebära för sjöfartsbranschen och Sverige. För det första är jag rädd för att vi kommer att få se en väldigt polariserad och stundtals hätsk debatt inför årets val. Min känsla är att det politiska avståndet mellan människor har vuxit lavinartat de senaste åren.

Människor med vänsteråsikter håller sig med andra vänner med vänster­åsikter. Likaså de som röstar på partierna åt höger. Och längst bort åt höger finns högerpopulister och rasister som frotterar sig med nazister och fascister.

Hur segregeringen mellan åsikter ska lösas är väldigt svårt att svara på. Men en nyckel måste vara diskussion och lugnt, sansat, moget och medmänskligt handlande från alla som fortfarande tror på mänskliga rättigheter och allas lika värde.

Annars är risken att människor kommer till skada, människor som verkligen behöver hjälp. Men åter till frågan om vad som kan komma att hända med sjöfarten efter valet i september.

I frågan om sjöfart är min uppfattning att de flesta partierna faktiskt lagt övriga meningsskiljaktigheter åt sidan och visar på en vilja att förflytta gods från vägar till vatten med miljön som det huvudsakliga och viktigaste argumentet. Jag tror det kommer att innebära positiva förändringar för branschen.

Slutligen, som en sista önskan hoppas jag att partierna i större utsträckning, på samma sätt som i frågan om sjöfart, öppnar upp för diskussion med sina motståndare för att lösa de stora samhällsutmaningar som vi nu står inför – miljö, välfärd och medmänsklighet.

Jag tror vi står inför ett av de mest spännande och viktigaste valen någonsin.

  • Anonym Svara

    Av någon anledning är det accepterat i Sverige att hylla kommunismen , Vi har Leninpriset och vi har sådana som Sven Volter som är stalinister och som inte ifrågasätts– iallafall inte i statsmedia i Sverige. Personligen anser jag alla -ismer vara skit. Sådana som tagit död på väldigt många människor.

  • Anonym Svara

    Redaktionsbloggen glömde nämna islamister även. Är det de som avses som högerpopulister?

  • Lorenzo Svara

    Bäste Adam Bergman! Du glömde: Längst bort aat vänster finns vänsterpopulister, anarkister
    etc som frotterar sig med kommunister! Vi borde nog stoppa dem alla i samma säck i.e. nazister,
    fascister och kommunister! Alla är skyldiga till ohyggliga folkmord, där jag tror kommunisterna fortfarande leder ligan!!

Rockall – Atlantens milstolpe och huggtand

Våra tankar äro sjöfåglar –
alltid på flykt.
Äta vi köttsoppa
i mässen vid Cape Cod
släpper vår gamla sjöfågel en lort
på havets milstolpe – Rockall

Så inleds Harry Martinsons dikt Sjöfåglar. Den ingår i den unge sjömannens allra första diktsamling Spökskepp, som kom ut 1929.

Sommaren 1963 löpte m/s Husarö ut från Uddevalla med en lokal pôjk som nymönstrad mässkalle, just inskriven på stadens Sjömanshus.

Efter Byfjorden, Skagerrak och Nordsjön passerades tidvattenströmmarnas Pentlandsund – Merry Men of Mey! Så tog fartyget språnget ut i the Herring Pond, Atlanten.

Ingen kamera fanns till hands, men i minnets skioptikon finns en bild från den enda gång jag på nära håll och i siktigt väder har passerat den branta klippön långt ute i havet.

Sedan tog andra trader vid.

Minnesbildens Rockall är vidunderligt stor, medan verklighetens ö bara är 21 meter hög, 25-30 meter bred och 90 meter i omkrets. Ön har bland annat förväxlats med isberg och svällande segel. Den lilla klipphyllan Hall’s Ledge ger öns enda lä mot vinande stormar och piskande hav. Där får stormsvalor, stormfåglar, kryckjor, liror, labbar, trutar, sillgrisslor, tärnor, havssulor och lunnefåglar en fristad.

Förr observerades även garfågeln – nordhavens ”pingvin” – där, innan den dog ut eller utrotades redan på 1840-talet. Oddsen var dåliga; honan lade endast ett ägg om året. Dessutom jagade sjöfolk den till mat och som fångstbete. Garfågelns oblida öde påminner om det som drabbade dronten på Maskarenerna och moafågeln på Aotearoa  (det förkoloniala Nya Zeeland). Egentligen var garfågeln den ursprungliga pingvinen, av walesiska pen gwyn, "vitt huvud". När europeiska sjöfarare råkade på sydhavens högdragne frackbärare började de kalla den pingvin i stället.

Garfågelns mindre och glatt flygande släkting tordmulen stannar nog fortfarande till på Rockall, vars permanenta invånare lär begränsas till strandsnäckor.

Rockalls omgivande fiskevatten i förening med en relativ otillgänglighet för mänskliga aktiviteter har bidragit till öns ställning som replipunkt för lufthavets globetrotters.

Möjligen har detta förändrats efter 1972, då en ny fyr installerades på klippans topp. Samma år antog det brittiska parlamentet – för andra gången – en lag, som slog fast att ön var del av skotska Invernesshire och därmed brittiskt territorium. Nu var skälet de olje- och naturgasfyndigheter som antogs finnas i området.

Första gången var 1955, mitt under det kalla kriget. Då befarade britterna att ryssarna skulle använda ön för signalspaning och andra militära ändamål.

Under världskriget lär brittiska örlogsfartyg ha övat prickskytte just där; troligen lyckligt ovetande om att tyska ubåtar gömde sig kring ön, där de lurpassade på allierade atlantkonvojer.

Ett annat skäl till britternas åtgärder var de rika fiskevattnen runt Rockall. Här fiskas bland annat den långa, som efter beredning blir lutfisk på våra julbord.

När britterna tänkte införa en ekonomisk zon på 200 nautiska mil runt ön kom sura reaktioner från Irland, Island och – på Färöarnas vägnar – Danmark, vilka hade egna intressen att bevaka i området. Dessutom gjorde den skotska klanen MacKay privata anspråk på ön.

Mellan Rockallbanken och Brittiska öarna finns en uppemot tre kilometer djup gravsänka, så nog är det fantasifullt av britterna att tala om en sammanhängande kontinentalsockel där ön ingår. Geologiskt hör den snarare ihop med Färöarna, men Danmarks linje är havsrättens: En obeboelig klippa kan inte ligga till grund för territoriella anspråk.

1975 fick skrattmåsarna något att garva åt. Britterna lät placera två gardessoldater och en vaktkur på ön – för att frakta bort dem igen efter fotografering. Kvar på ön lär finnas en metallplatta med text som varnar för intrång på brittiskt territorium.

Bäva månde den strida strömmen landgångssuktande resenärer!

Dit hörde förstås besättningar och passagerare på alla fartyg som förlist i området. Till exempel de 798 ombord på danska emigrantångaren Norge, som 1904 gick på grund och sjönk vid Rockall. 169 räddades, ingen dock genom att ta sig upp på den branta klippan. 629 arma själar håvades in i havsgudinnan Rans nät.

Samma oblida öde drabbade Dundeebarken Helen 1824, varvid hon fick ge namn åt haveriorsaken: Helen Reef.

Rockall ligger 41 landmil väst om Yttre Hebriderna, 43 landmil nordväst om Irland och 70 landmil sydsydost om Island. Irland och Storbritannien kom 1988 överens om hur de skulle dela upp områdets havsvidder enligt havsrätten och inte utifrån Rockall, som därmed ändå stannade hos britterna. Till Rockall hör även Hasselwood Rock, som endast sticker upp ur havet när det är kav lugnt.

Rockall lär vara toppen på en gammal vulkan. Samt toppen av den hägrande ön Hy Breasil, det västra landet av evig ungdom som bara syns en gång vart sjunde år. Ön är bara en av många gäckande öar bortom horisonten i väst, där evig vår och lycka råder.

Egentligen kallar kelterna den Ard Bres-eilean, ”Bres’ höga ö”. Det har hävdats att portugisen Cabral hade Hy Breasil i åtanke när han år 1500 ”upptäckte” det land långt nere i sydsydväst som fick namnet Brasilien. (Men det var nog i stället lokalbefolkningens term för ett värdefullt träslag – bresilja, ”glödande” – som låg bakom namnet.)

Bres i öns namn var kung över fomorerna, ett våldsamt folk som ibland har förknippats med vikingarna, och som enligt keltisk folktro lever i havet.

Fantasin kittlades när okänt land siktades – och snabbt försvann igen från synranden. Man anade det inte då, men ibland kunde det bero på nordhavets hägring, som kan uppträda när varm luft möter det kalla havet. Ljusstrålar bryts och studsar tillbaka, så att avlägset land kan siktas som om det låge helt nära.

Fenomenet kallas Fata Morgana, det vill säga fen Morgan – vars namn betyder ”född i havet”. Den vackra trollkvinnan Morgan le fay var halvsyster till kung Arthur (han med det runda bordet) och härskarinna över lycksalighetens ö Avalon – av kymriska Ynus yr Afallon, ”Äppelön”. På irländska heter ön Emhain Abhlach, ”äppelslätten”.

Äpplen symboliserar fruktbarhet och odödlighet och är en gemensam nämnare, som leder till hesperidernas trädgård långt ut i Atlanten. Där vakar Atlas’ döttrar Egle, Eritia och Aretusa över ungdomens gyllene äpplen. Hos oss vakar Idun, guden Brages fru, över de elva guldäpplen som ger evig ungdom.

En annan gemensam nämnare är ett slags elyseiska fält längst västerut i havet, ”bortom solnedgången”. Det gäller även det något tvetydiga Ogygia – hemvist för tidens gud Kronos och sjöjungfrun Calypso, vars namn anspelar på tidvatten. Hon var Odysseus värdinna i sju år.

De sju städernas ö Antilia är ett av nytillskotten från kristen tid. När morerna svepte in över Iberiska halvön år 711 flydde en stor grupp kristna med den siste västgotiske kungen Roderik (Rodrigo) och sju biskopar i spetsen ut över havet. Det sägs att portugisiska sjöfarare sju sekler senare drev iland på en okänd ö, där invånarna på ålderdomlig dialekt undrade hur läget var i deras förfäders hemland. Till namnet finns de sju städerna i form av vulkanen Sete Cidades på Azorerna, och Antilia fick ge namn åt ett pärlband av öar i Västindien: Stora och Små Antillerna.

Den gäckande ön brukade även kallas S:t Brendans ö, förspanskad till San Borondón.

Berättelserna om helgonet Brendan tycks vara ett hopkok med inslag från olika legender, sammanställda av den unga kristna kyrkan på Irland. Han sägs ha gjort sin atlantiska resa tillsammans med 17 munkar under sju år kring mitten av 500-talet. Men berättelsesamlingen om honom publicerades först 400-500 år senare. Den har lånat åtskilligt från den betydligt äldre berättelsen om Brendans hedniske landsman Maelduin, som hade 17 följeslagare på sin äventyrliga färd till ett trettiotal öar. Båda brukar tillskrivas att ha nått ända fram till Amerika, men det är tveksamt om någon av dem gjorde det.

Mera säkert är att Brendan siktade Rocoll, det namn han lär ha använt på den lilla klippön i nordväst. Väst därom är det helt tomt på land ända tills man siktar den bistra kanadensiska halvön Labrador, som vikingarna kallade Helluland.

Dock var de irländska munkarna före vikingarna på Färöarna och Island. Det berättas om vikingen Are Mársson, som år 980 drev iland och blev kvar på en ö långt borta i väst. Landet kallades Vitmannaland eller Irland it mikla, Storirland. Kanske en av irländare koloniserad del av södra Grönland?

Måhända rör det sig om ett nordiskt plagiat av den keltiske hjälten Brans legendariska resa, som även har befruktat historierna om Maelduin och – efter omfattande moralistisk bearbetning – S:t Brendan.

Bran lockades till Tír na Mban – Kvinnornas ö – av en vacker kvinna, som bör vara Morgan le fay. Hon väntade på honom när han och hans besättning kom fram efter en rad sällsamma äventyr till sjöss. Efter att ha njutit av vin, kvinnor och sång i vad som tycktes vara ett år drabbades de av hemlängtan. Öns härskarinna varnade dem. De kunde segla tillbaka till Irland – men absolut inte gå iland där!

Människor på Irlands stränder erinrade sig en flera hundra år gammal legend om hjälten Bran, som seglade till Kvinnornas ö. En besättningsman gick iland till dem – och blev genast till stoft. Bran seglade då ut på havet igen. Han satte kurs mot solnedgången och återvände aldrig.

En nästan identisk skröna handlar om skalden Ossian. Den sköna Niamh, dotter till havsguden Manannan MacLir, lockade honom till Tír na nÓg – Ungdomens ö. Efter ett tag greps han av hemlängtan. Niamh gav honom då en förtrollad häst men varnade honom för att sätta sin fot på marken. Hästen förde honom till Irland, där han råkade glida av. Genast förvandlades han till en blind gammal man. 300 år hade förlupit!

Alla tidlösa öar bortom solnedgången står under Manannans beskydd. I likhet med sin nordiske kollega Njord är han en ganska godmodig typ med fruktbarheten och vinden bland sina ansvarsområden. Så var också Tír na nÓg en sinnlighetens fristad, där man ägnade sig åt älskog och andra muntrationer. Manannans revir har påtagliga likheter med sjöfararnas yrkesparadis Fiddler’s Green.

Hos vikingarna fanns traditionen att gå by west efter döden; kroppen placerades i en båt som stacks i brand och sattes på västlig kurs, mot solnedgången. Och i den röda solskivan finns en port, där man kan glida in i en munter hamn, dit ingen storm och kyla når.

Manannan färdas ofta, likt kollegan Neptun/Poseidon, i en amfibitriumfvagn; annars tar han sig blixtsnabbt fram med hjälp av ett tredje ben. Han förknippas särskilt med Isle of Man, som sägs ha fått både namnet och flaggans trebensvapen – triskelion – av just honom.

Den vackra Clidna är en annan av Manannans döttrar och en banshee, ett andeväsen vars klagan förebådar död. Hon uppenbarar sig både som sjöfågel och som havsvåg. Hon är rentav Tonn Chliodhna, Clidnas våg – en bränning vid Glandore, räknad som en av Irlands tre stora av sitt slag. Dessutom personifierar hon den nionde och sista vågen, som anses vara kraftigare än de tidigare. Därmed är hon även ett vagt mått på avstånd. Det förlovade land hon kommer ifrån ligger bortom den nionde vågen, det vill säga bortom de dödligas boningar.

Det erinrar om vårt havsgudapar Ägir och Ran, mera skrämmande än Njord och bosatta vid ön Hlesey. Parets döttrar är de nio vågorna, klädda i vita dräkter och slöjor (efter dem lär brytande vågor i rum sjö heta skipper’s daughters). Tillsammans födde de nio guden Heimdal, som vakar över regnbågsbron Bifrost med gjallarhornet i högsta hugg. Även Manannan Mac Lir tros ibland ha de nio vågorna som kollektivmoder. Hans mera anonyme far Lir, ”Havet”, är identisk med Shakespeares Kung Lear.

I juni 1997 landsteg tre Greenpeaceaktivister på Rockall, som de utropade till huvudsäte i världsstaten Waveland. Ett av syftena var att avvärja hotet om oljeexploatering i farvattnen. De hissade sin regnbågsflagga och klamrade sig fast vid Hall’s Ledge i flera veckor. Samtidigt passade de på att byta ut britternas medfarna fyr mot en ny, som är soldriven.

Manannan, Clidna, Ägir och Ran ställer sig gissningsvis bakom havsstaten, trots att det inte växer några äppleträd på Rockall.

Harry Martinson återkom till Rockall, i dikten Norrlandstimmer:

Vi passera Rockalls ensliga havsfjälltopp –

den är krönt av den vita sjöfågelträckens eviga snö.

Sakta gå vi förbi med havets största högaktning:

Rockall nickar, och skickar ut fåglar, som träcka på trälasten...

Fotnot: En tidigare version av texten var publicerad i Utkik nr 4 1999. Den är tänkt att ingå i ett bokprojekt med titeln Landkänning. En framställningi med kulturhistoria kring uddar och andra landmärken är planerad att hållas på Katarina Sjöfartsklubb i Stockholm den 19 april.

Maersk Honam-branden största olyckan på mega-fartyg

General average declared efter Maersk Honam-branden.

Den våldsamma branden som utbröt i fartyget tisdagen den 6 mars, verkar nu vara under kontroll och fartyget bogseras i hamn. Det är mig veterligt den största olycka ett mega-fartyg på drygt 15.000 teu råkat ut för och det skall bli väldigt intressant och lärorikt att följa efterspelet. 

Rederiet har deklarerat Gemensamt Haveri och bärgarlönen lär bli astronomisk med tanke på vilka värden som räddats. Många importörer har inte en susning om vad det innebär att skeppa oförsäkrat eller bristfälligt försäkrat. Haveriförbindelser på hela lasten skall utfärdas och undertecknas av lastemottagarna och i den mån godset är oförsäkrat måste mottagarna inbetala deposition, som det lär dröja ett par år att få reglerat innan haveriet kan läggas till handlingarna. Har man försäkrat godset, sköter försäkringsgivaren all dokumentation samt eventuell deposition och man behöver inte bekymra sig om den kommande proceduren. Det är illa nog att godset kan vara skadat/saknat.

Eftersom det numera är vanligt att speditörerna också är fraktförare och benämnes NVOCC (Non vessel Operating Common Carrier – eller modernare 3PL) med eget Bill of Lading (konossement) och ikläder sig ett fraktföraransvar där rederiet enbart agerar underleverantör, blir det ett komplicerat tillvägagångssätt, som jag ser det. NVOCC:n är Carrier och skall ta in alla förbindelser och depositioner från sina kunder och skall i sin tur lämna förbindelser till rederiet, bara det en tidsödande process. Låt oss hoppas att alla NVOCC:s har rätt försäkrat, annars kan det få förödande konsekvenser.

MOL Comfort på drygt 8.000 teu, som bröts itu för några år sedan vid inloppet till Röda havet, såg först ut att bli ett G/A, men då förskeppet, som höll sig flytande ca en vecka, fick eld ombord och sjönk, blev det hela ett enskilt haveri, nog så besvärligt att avveckla och jag gissar att många drog en lättnadens suck att ett G/A ej blev aktuellt.

  • Anonym Svara

    Eftersom ”nautiskt fel och brand” lättar på ansvaret för redaren när det gäller kostnaden för skadorna på lasten så får lastägarna av godset betala hela summan själva, eller är det något jag har missuppfattat?

    • Ingvar Bergman Svara
      @Anonym:

      Att redaren skulle få ‘rabatt’ beroende på händelse har jag aldrig hört talas om.
      Varje part bidrar med sina värden till kostnaderna. De händelser som bidrar finns specificerade i York-Antwerp rules och dessa revideras förvånansvärt ofta. På sidan 1 i rederiets Bill of Lading-formulär finns uppgift om vilket år som skall gälla. De flesta B/L hänvisar till 1994 års revision. Detta G/H ser ut att bli mycket besvärligt, med en tredje part, – NVOCC som har fraktföraransvar – och denna part är både lastägare och redare, som jag ser det, och det är fullt möjligt att det kommer en revision till där dennes roll prövas, efter att dispaschören är klar (om några år!) I traden Asien/Europa är jag tämligen säker på att de 8-10 största NVOCC har majoriteten av volymerna ombord. En utveckling som eskalerat de senaste 20 åren.

      Skador på fartyget ingår inte i G/H, där går redarens kasko-försäkring in. Och en sådan försäkring kan ha varierande omfattning.

  • Anonym Svara

    gärna uppföljning här för intresset är stort o kunskapen begränsad

  • lasse avik Svara

    fortsätt gärna att undervisa ang detta som jag tror inte många har en susning om

    • Ingvar Bergman Svara
      @lasse avik:

      Jag skall försöka följa upp detta. Denna olycka som troligen blir den största, mest komplicerade och kostsammaste i modern tid får (förhoppningsvis) en del att fråga sig ‘kan det drabba vårt företag?’ Jag skulle nu säga;

      – kontrollera om transportförsäkring finns
      – kontrollera snarast med försäkringsgivaren i vilken omfattning. Den bör om-
      fatta Institute Cargo Clauses ‘A’
      – har inköpen leveransvillkor CIF är det högst troligt att leverantören har
      tecknat billigaste försäkring som enbart täcker totalförlust. Ändra villkoren
      till C&F eller ännu hellre FOB och försäkra och boka transporten själva.
      – småföretag bokar nästan undantagslöst via speditör (NVOCC) och häri
      ligger en fara. De stora NVO-erna, som kontrollerar ca 80% av volymerna i
      vissa trader, däribland Far East/Europa, har försäkringar, men de mindre
      som lockar med konkurrenskraftiga spotfrakter – ofta under de storas avtals-
      frakter på grund av rörligheten på marknaden – tänker på snabba pengar – en
      folksjukdom i Kina – och försäkring är inte det första de prioriterar (‘det händer ingenting på sjön och det är ju stora nya fartyg’ resonerar man ‘ En
      NVOCC har samma status som en genuin lastmottagare för Carriern (i detta fall
      Maersk) när det gäller att utreda ett gemensamt haveri (G/A) och haveri- förbindelser och evtl deposition skall inlämnas till dispaschören (sjörättsjuristen) och visar det sig att den NVOCC man valt är oförsäkrad, hjälper det inte med att man själv är det och det kan få förödande konsekvenser.

      Så se till att er kontakt kontrollerar att dennes huvudman (ofta en kinesisk NVOCC) är fullt försäkrad innan ni bokar last. Detta är ytterst viktigt