I augusti 1927 kantrar och sjunker den hårt lastade svenska ångaren Tryggve på väg från Stockholm till Leningrad. Ombord finns tolv besättningsmedlemmar och två passagerare. Några lyckas ta sig upp i en läckande livbåt, andra följer med fartyget ner i djupet.

För personerna i livbåten väntar nu dramatiska dygn. Det nygifta paret Bruno och Hilma Lindgren ger upp och tar gemensamt sina liv bland vågorna. Under dagarna som följer dör en efter en ur Tryggves besättning. Till sist är bara fartygets kapten och eldaren Arvid Persson kvar, tills kaptenen också avlider och Arvid är ensam kvar. Efter drygt en vecka upptäcks och räddas han av det förbipasserande segelfartyget Vesta. 

Tryggves förlisning blev mycket uppmärksammad i hela landet och kom att leda till förändrad lagstiftning. 

Läsaren får följa med

Bokens författare har gått igenom ett gediget källmaterial för att ta reda på vad som hände Tryggve och personerna ombord. Han lotsar läsaren genom tiden före, under och efter olyckan. Vi är med vid lastningen inför det som blev den sista resan, under själva förlisningen, vi är med i livbåten och inte minst när sjöförklaringen hålls efteråt.

Ångaren Tryggve ägdes av Ångbåtsbolaget Bohuslänska Kusten i Uddevalla. Vid tidpunkten för olyckan har man hyrt ut fartyget på tidscharter till ett annat rederi som sätter in Tryggve i linjetrafik på Ryssland. Inför sista resan lastar fartyget i Västerås och Stockholm. Hamnarbetarna i Stockholm noterar då att fartyget ligger oroväckande djupt när lastningen är färdig. Detta ska komma att få betydelse. 

Tidningarna söker skurkar

Tidningarna skriver spaltmeter om förlisningen. Inledningsvis ifrågasätts eldaren Arvids redogörelse. Man tror inte att överlastning kan ha orsakat olyckan. Tidningarna spekulerar istället om onyktra sjömän och hur märkligt det är att liken kastats överbord från livbåten. Det är något skumt med alltihop, skriver pressen och hakar upp sig på att eldaren hittats med styrmannens och kaptenens guldklockor. 

Så småningom vänder opinionen. En person i efterspelet till olyckan imponerar särskilt. Det är en sjöman och tidigare arbetskamrat till Arvid som, frustrerad över hur eldaren smutskastas i pressen, stegar upp på en redaktion för att berätta att Arvid är en duglig och pålitlig sjöman. Tidningen rapporterar och Arvid får upprättelse.

Ombudsman och riksdagsman Charles Lindley uttalar sig om däckslasten som han anser var för tung, och menar att fartygsinspektörer borde ha ingripit. Sjökaptenen Frankman som anlitas som expert vid sjöförklaringen säger samma sak. 

Lotsen som tog ut Tryggve till Sandhamn vittnar om hur han samtalat med kaptenen om att fartyget var för hårt lastat.

”Det är svårt det här… vill jag inte ta’t så kommer det någon annan som gör det… och då blir jag av med min plats”, ska kaptenen då ha svarat lotsen. 

Hamnar på riksdagens bord

Tryggves förlisning väcker opinion kring sjösäkerhetsfrågor som lastning, bemanning och även bristfällig radio-utrustning. Olyckan hamnar så småningom på riksdagens bord; våren 1928 motionerar Charles Lindley i riksdagen om bättre reglering av fartygslast med utgångspunkt i ångarens förlisning. Motionen gäller främst styckegodslast på däck. Med rådande regler hade man inte kunnat stoppa Tryggve från att lämna kaj, påpekar Lindley. Han vill att lagstiftningen ska förändras vilket också sker så småningom.