KULTUR

Isbrytaren Sampo på Finska viken i mars 1987 under en av förra århundradets strängaste isvintrar. Detta blev den sista säsongen för Sampo, som då var den enda kvarvarande isbrytaren av Karhu-klass i Sjöfartsstyrelsens tjänst.

Sampo yngst i Karhu-klassen

På 1950-talet inledde Finland en modernisering av sin föråldrade isbrytarflotta. Med Karhu-klassen stärktes kapaciteten att hålla farleder öppna under svåra isvintrar.

Publicerad Senast uppdaterad

Läs mer: Här har kryssningar med isbrytare blivit succé

Förnyandet av Finlands föråldrade efterkrigstida isbrytarflotta inleddes med leveransen av den kraftiga Voima på 10500 ahk i januari 1954. Moderniseringsprogrammet fortsatte då handels- och industriministeriet den 18 januari 1956 tecknade kontrakt med Wärtsilä-koncernen om byggandet av en 7500 ahk:s isbrytare på Sandvikens Skeppsdocka i Helsingfors. Ett systerfartyg beställdes i juni samma år och serien kompletterades med ytterligare en order i februari 1959.

Läs mer: Här har kryssningar med isbrytare blivit succé

Förnyandet av Finlands föråldrade efterkrigstida isbrytarflotta inleddes med leveransen av den kraftiga Voima på 10500 ahk i januari 1954. Moderniseringsprogrammet fortsatte då handels- och industriministeriet den 18 januari 1956 tecknade kontrakt med Wärtsilä-koncernen om byggandet av en 7500 ahk:s isbrytare på Sandvikens Skeppsdocka i Helsingfors. Ett systerfartyg beställdes i juni samma år och serien kompletterades med ytterligare en order i februari 1959.

Denna nya isbrytartyp var till sin storlek ”tillräcklig för att kunna assistera handelsfartyg av gängse dimensioner i normala havsisar” samtidigt som de genom ”moderat djupgång” kunde operera i de trånga farlederna vid sydkusten och i de grunda hamnarna i Bottenviken. Isbrytarna utrustades i likhet med Voima med två propellrar i aktern och två i fören.

Den första isbrytaren fick namnet Karhu och levererades i november 1958, följd av Murtaja i juli 1959 och Sampo i december 1960.

De elektriska propellermotorerna matades av fyra likströmsgeneratorer som drevs av var sin femcylindrig Wärtsilä-Sulzer dieselmotor av typen 5MH51 med effekten 1785 bhp vardera vid 325 varv per minut. De hade dessutom fyra sexcylindriga hjälpmaskiner av typen Wärtsilä Polar K56E med växelströmsgeneratorer.

Besättningen bestod ursprungligen av 58 personer: befälhavare, maskinchef, tre styrmän, sex maskinmästare, två telegrafister, sex donkeymän, donkeyelektriker, svarvare, båtsman, timmerman, 14 motormän, tio matroser, fyra mässpojkar samt ”kvinnlig personal på sju personer”. Befälet hade enmanshytter på övre däck, backdäck och kaptensdäck, medan den övriga personalen fördelades på ”rymliga en- och tvåmanshytter” på huvud- och övre däck.

Karhu-klassen utrangerades en efter en i mitten på 1980-talet när den nya Otso-klassen levererades. Efter säsongen 1984–1985 utrangerades Murtaja och såldes 1986 till skrot. Karhu såldes likaså 1986 och såldes senare vidare till Sovjetunionen. Sampo fick ännu rycka in under den mycket stränga isvintern 1986–1987 och såldes till Kemi stad den 14 oktober 1987.

Powered by Labrador CMS