En störande sak med utveckling är att mycket av det som till en början ses som positiva framsteg ofta visar sig ha negativa effekter som man inte hade räknat med. Exemplen är många, inte minst på hållbarhetsområdet. 

Danmarks regering har precis beslutat att reningsvatten från skrubbrar inte längre ska få släppas ut i havet. En liknande diskussion finns sedan några år i Sverige, då röster höjts för att införa liknande förbud. Det fascinerande är att det här är en ny form av vattenförorening som inte existerade före 2015. Skrubbrar är nämligen en relativt ny teknik som installerats på många fartyg för att minska luftutsläpp av svavel från bränsleoljan i enlighet med Internationella sjöfarts-organisationens (IMO:s) svaveldirektiv som trädde i kraft 2020. Skrubbrar minskar visserligen utsläppen av svavel i luften, men skapar i stället utsläpp av giftiga ämnen i havet då skrubber-vattnet släpps ut mer eller mindre orenat. Dessutom leder tekniken till ökad bränsleförbrukning.

Skrubbrar är inte det enda exemplet på ny teknik som tagits fram för att komma till rätta med ett miljöproblem men som samtidigt skapar andra negativa effekter. I en ny studie gjord av IVL och Chalmers har forskare gått igenom ett antal områden där det går att se den här typen av målkonflikter. Ett tydligt exempel är anti-foulingfärger. Det är ett faktum att organisk påväxt på fartygsskrov leder till ökad bränsleförbrukning och stort behov av underhåll. För att förhindra påväxt har man därför målat fartyg med giftläckande färger. Detta minskar bränsleförbrukningen och utsläppen av koldioxid, men samtidigt läcker förstås farliga ämnen ut i havsmiljön och skapar negativa effekter i det marina ekosystemet.

Efter att en internationell konvention om att ballastvatten måste renas innan det släpps ut för att förhindra spridning av invasiva arter, har teknik för ballastvattenrening installerats på många fartyg. Men den nya forskarstudien pekar på att den här tekniken också leder till ökad bränsleförbrukning, och även utsläpp av olika giftiga ämnen. 

Det är lätt att raljera över sådant här när man sitter med facit i hand. Att det uppstår målkonflikter, och att nya innovationer ibland får oväntade negativa effekter är verkligen inte ett skäl till att sluta med innovation och utveckling. Däremot är det en bra påminnelse om vikten att lära sig av tidigare erfarenheter. Inte minst när sjöfarten nu är på gång att ta ett nytt stort utvecklingssprång i omställningen till fossilfria bränslen. När jag nyligen besökte Danmark var det flera rederier och teknikföretag som förde fram ammoniak som ett av de mer hållbara och kostnadseffektiva alternativa fartygsbränslena. Grön ammoniak framställd av vätgas är förvisso ett fossilfritt bränsle, men det kan ge upphov till andra typer av oönskade utsläpp. Och det finns uppenbara risker gällande säkerhet som behöver hanteras. Om man tänker helhet från början kan kanske målkonflikter här undvikas. Förstudien om målkonflikter är finansierad inom Lighthouse program för hållbar sjöfart, och finns snart publicerad.  

Denna text publiceras också under vinjetten Akterspegeln i nr 4 2024 av Sjöfartstidningen, med utgivning 26 april.