Att säga att vi just nu lever i märkliga tider är nog en underdrift som de flesta skriver under på. Det är kris på riktigt. Rederier säger upp sin personal, andra permitterar. Färjor ligger upplagda och besättningar tvingas stanna kvar i karantän på sina fartyg.

Oron för coronaviruset och dess påverkan på samhället genomsyrar det mesta just nu. Oro för anhöriga, våra äldre, våra jobb och initialt även en massoro för tillgången till vissa varor i matbutiken. Men tämligen få utanför branschen har uttryckt någon större oro över sjöfarten – trots faktumet att 90 procent av allt som importeras och exporteras till vårt land tar sjövägen.

Trots orostiderna så är jag lyckligt lottad. Jag drivs av en stark passion för allt som har med sjöfart att göra och har nu blivit anställd som reporter på Sjöfartstidningen. En dröm har slagit in. Och det i en tid när sjöfarten är mer intressant än någonsin med stora kliv inom områden som jämställdhet, nya bränsletekniker och miljöpåverkan överlag.

Någon känner kanske igen mig från Fartygspodden som jag nu har drivit under två år tillsammans med fartygsentusiasten Patrik Lejnell från Stockholm. Under de senaste åren har jag varit sportreporter på ett antal lokaltidningar på Västkusten med Mölndals-Posten som bas.

Mitt Sjöfartsintresse kommer från ett lika stort intresse hos min pappa Lars Rothvall som liksom jag ofta är ute och spejar tonnage. Och visst finns sjöblod i släkten också, min farfar Herman Sissingh var befälhavare inom både Tor Line och Broströms under många år. Det är framför allt passagerarsjöfarten som är kärnan i mitt intresse. Det som gör det så spännande är att varje fartyg bär på sin egen historia och har fått sitt utseende genom en viss kontext. Det är teknik som samspelar med allt från ekonomi och politik till olika beteendevetenskaper.

Under åren med podden har jag ofta blivit påmind om vilket otroligt engagemang det finns för sjöfart och fartyg, något som många andra branscher inte ens är nära. Hur många VVS-företag har exempelvis människor med kameror i högsta hugg utanför grindarna när de får leverans av ny utrustning? Rederierna har.

Men trots att det finns ett så stort intresse så upplever jag ändå en allt större okunskap i samhället kring sjöfart, vilket avspeglas i att så få faktiskt är oroliga för den i dessa coronatider. Ta bara en sådan banal sak som bilden av att det är kaptenen som står på bryggan och kör färjan till Danmark. Eller att det bara är ytterst få som kan skilja på en bogserbåt och en lotsbåt.

Okunskapen blir extra problematisk i tider av kris eftersom branschen själva måste slåss med näbbar och klor för fortsatt överlevnad. Hade kännedomen om sjöfartens stora betydelse för vårt land bara varit lite större så hade nog fler famnar öppnats och det betydligt snabbare.

Denna text publicerades först under vinjetten Akterspegeln i Sjöfartstidningen nr 04/20.