Sjöfartssektorn förbrukar cirka 350 miljoner ton fossilt bränsle årligen och står för omkring tre procent av världens totala koldioxidutsläpp. I ett antal år har nu branschen kämpat med att hitta alternativa fossilfria drivmedel, men utan att det ännu har utvecklats ett dominerande och hållbart alternativ. Ju längre tiden går, och ju svårare det verkar vara att få fram alternativa bränslen i tillräcklig mängd hörs nu allt fler inom branschen som faktiskt lyfter frågan om ändå inte kärnenergi kunde vara ett alternativ för framtiden. Jag har varit på flera möten och seminarier om sjöfartens dekarbonisering på senare tid där frågan om kärnkraft har nämnts lite skämtsamt, men ändå inte helt utan allvar.

Rent tekniskt vet vi att det funkar. Men kan en teknik som mest förknippats med sovjetiska reaktordrivna ubåtar och isbrytare verkligen bli en del av lösningen sjöfartens utsläppsutmaningar?

I en rapport pekar Bureau Veritas tillsammans med aktörer som CMA CGM och PSA Singapore på att små modulära reaktorer (SMR) faktiskt kan vara något för sjöfarten. Man lyfter fram att det är en lovande teknologi som skulle kunna ge långvarig fartygsdrift utan behov av frekventa bunkringstopp. Framför allt är det stora långdistansfartyg – containerfartyg över 10 000 TEU, kryssningsfartyg, de största LNG-fartygen samt de största oljetankrarna – som tekniken kan lämpa sig för. Exempelvis har containerjätten Maersk tillsammans med Lloyd’s Register för att utvärdera möjligheterna för kärnkraftsdriven containertransport.

Det är såklart ett minst sagt omtvistat område på grund av de uppenbara utmaningarna när det gäller säkerhet och avfallshantering, och de flesta reaktordesigner för maritim användning är fortfarande på konceptstadiet. Men bara de senaste åren har det startats konkreta projekt inom området. Alldeles nyligen undertecknade ABB och Blykalla ett samförståndsavtal för att påskynda utbyggnaden av små modulära reaktorer och andra nästa generations kärnkraftslösningar för den maritima marknaden. Bolagen ser en växande efterfrågan på kärnkraft inom sjöfartsindustrin och menar att blykyld SMR är en mycket lovande lösning ombord på fartyg.

Det nederländska kärnkraftsföretaget ULC-Energy BV har genomfört en studie med stöd av C-Job Naval Architects för att analysera design och ekonomiska aspekter av att använda civil kärnreaktorteknik för att driva ett Newcastlemax bulkfartyg. Enligt resultaten skulle anpassningarna som krävs för att integrera en kärnreaktor ha minimal inverkan på fartygens lastkapacitet. Kärnkraftsdrift uppges dessutom ge den lägsta driftskostnaden per transporterat ton, vilket är betydligt lägre än exempelvis ammoniak. Även om kärnkraftsdrivna fartyg har högre kapitalkostnader, kan dessa fartyg segla längre, snabbare och billigare utan att producera växthusgasutsläpp, menar man.

Trots fördelarna finns det stora hinder som skulle behöva övervinnas innan tekniken kan bli verklighet. Första steget är att anpassa de internationella regelverken, men det finns också många praktiska utmaningar när det gäller att driva och bemanna kärnkraftsfartyg. Det skulle exempelvis behövas någon form av reaktorbefäl ombord som bland annat ser till att stålskyddsstandarder följs, och den typen av kompetens växer ju inte på träd i dagsläget. Och det behöver finnas reparationsvarv som kan hantera bränslepåfyllning av kärnreaktorer. Dessutom finns det ett akut behov av att utveckla riktlinjer för hantering av radioaktivt avfall och använt bränsle från reaktorerna.

I dagens oroliga omvärldsläge är också det växande hotet från industriellt spionage och cyberattacker något som behöver tas på största allvar. Inte minst då det handlar om reaktorteknik ombord på fartyg i internationell trafik.

Jag är verkligen ingen kärnkraftskramare i vanliga fall, men ju mer jag läser verkar det ändå finnas saker som talar för att sjöfart på långa distanser är just ett sådant område där den här tekniken faktiskt kan få ner klimatutsläppen på allvar. Men det är helt uppenbart att det inte sker imorgon. Den som lever får kanske se.