Med .
Nu är den förb… sommaren här…
… och för den lille importören med årsvolym runt 100 containers är det ofta en mardröm att få in vikarier för att sköta införtullningar och planera hemtagning (container dragningar etc.). Nu säger den NVOCC som kör hem enheterna med någon av de 10 linjerna som finns kvar, att det kan vi sköta, men uppföljningen mot kund måste ändock göras. Och det är där man blir frustrerad och tvingas acceptera att kontinenthamnarna är congested och feederfartygen rullar last en vecka – på en redan ’slow-steamad’ oceanresa och att beskeden kommer så sent. Importörens kund förstår inte att man får sen ändring och kundens kund blir förbannad. Just-in-time grejen fungerar inte trots att vi har sedan länge lämnat bakom oss det vackra linjefartyget som på grund av regn kunde bli tre dygn försenat bara i en enda hamn, då överstyrman, som svarade för lastens professionella omhändertagande, fått lucka på och av mellan regnskurarna och 10 min regn betydde 45 min stopp, innan stuvarna tagit sig ned i lastrummen igen.
Containerfartygen kan arbeta oberoende av väder och vind (nåja en kraftig vind kan sätta stopp för kranarna och problem med att hålla fartyget exakt på plats för att kunna lossa/lasta i anpassade celler) men likväl blir det förseningar. Fartygen har blivit för stora och infrastrukturen hänger inte med i den snabbt växande containerflottan både i antal och storlek. Jag tror vi behöver stanna upp och tänka efter. Det är med oro man allt oftare ser bränder ombord i containerfartyg (den hittills värsta var ’Maersk Honam’ – en skuta på 15.600 TEU där ett tusental containers och deras innehåll totalförstördes efter tre månaders släckningsarbete till sjöss.) Försäkringsbolag världen över håller andan i väntan på dispaschörens redovisning och man frågar sig om någon tänkt på vilka summor ett haveri kan kosta i en skuta som denna. Orsaken är hittills okänd, men om det rör sig om ’misdeclaration’ är det ytterst allvarligt
Allt går inte efter planen – alltmera sällan skulle jag vilja säga - och linjeredarna har uppenbara bekymmer trots god lasttillgång. Fraktraterna vill inte lyfta. Det beror bland annat på att oljenotan blivit rejält högre och att man nu råkat i gräl med avlastarna (fraktköparna) om sättet att få kompensation för dyrare bunker – man kallar höjningen för EBS (= Emergency Bunker Surcharge) och avlastarna säger att det är en signal att (gemensamt) höja priset och vill dra det hela inför EU anti-trust regler. Och mer bekymmer väntar om President Donald Trump inför 25 procentiga tullar på en uppsjö kinesiska varor. Snacka om överkapacitet! Dessutom har kinesiska myndigheter förbjudit import av papper- och plastavfall och redan står cirka 8.000 containers i hamnarna som inte kommer in. En viktig ’baslast’ för att få ut tomenheter till Kina för deras export.
På lite sikt – två år – gäller 0,5% svavelhalt i avgaserna och här måste linjeredarna bestämma sig för om man skall köra på LNG, installera scrubbers eller betala det högre priset på MGO (Marine Gasoil)
Och mitt i allt detta skall den lille importören försöka verka och förstå… och alla har inte en farsa som varit med en tid eller två, som finner nöje i att vikariera och tycka till.
Ett gott råd i sommar och längre – glöm just-in-time och låt saker och ting ske ’as is’ för vi kan inget göra åt förseningar – särskilt inte vi som sitter i uthamnar och är beroende av feedertrafik!
Glad sommar!
Sävligt flyter ån
Allting flyter, betonade filosofen Herakleitos för två och ett halvt millennium sedan. Ingen kliver någonsin ned i samma flod två gånger, ty det är inte längre samma flod. Herakleitos hörde hemma i Efesos, som många av oss sjömän inom Svenska Orient Linien nog passade på att besöka under anlöp i Izmir, grekernas urgamla Smyrna. Kanske inspirerades han av den närbelägna floden Maiandros (dagens turkiska Menderes), vars slingrande lopp har berikat världens språk.
Den likaledes meanderslingrande Säveån återges sedan drygt fyra sekler på Göteborgs flagga och vapen; ett av de tre diagonala bakgrundsfälten i vitt, som egentligen skall vara silver. 1607 skulle det första egentliga Göteborg anläggas, vid Färjenäs på Hisingen. Kung Karl IX utfärdade ett privilegiebrev, där det även preciserades hur stadens vapen skulle se ut: ”Ett gult lejon på blå botten och tre vattendrag genom fältet.”
Okuvliga Göta Lejon har råkat bli högervänd, så att det heraldiskt skulle kunna tolkas som att han tar till harvärjan. (På IFK Göteborgs snarlika vapen är lejonet däremot vänt åt vänster, tvingas en Gais-anhängare konstatera.)
Flaggans och vapnets tre vattendrag är Mölndalsån, Göta älv och Säveån.
Just där Säveån flödade ut i Göta älv anlades 1473, på Sten Sture den äldres tid, en förelöpare till staden. Namnet blev till en början Götaholm, vilket snart ersattes av Ny Lödöse (”Nylöse”). Orten anlades på en liten ö som hette Säveholm eller Säve os (åmynning) och som spårlöst har växt ihop med dagens stadsdel Gamlestaden.
Vi ser olika uppenbarelser av Säveån genom fönstret under tågresor mellan Stockholm och Göteborg, med början i trakten av Alingsås. Just där buktar ån ut sig till sjön Mjörn, snörper ihop sig till Norsesund, varpå den ånyo vidgar sig till den långsmala Sävelången, som sträcker sig ända ned till Nääs slott. I Norsesund lär vattendraget vara reglerat för kraftutvinning, så att skepp på ömse sidor ej kan mötas, inte ens om natten.
Vid Floda byter ån skepnad till en strid fors som drar fram genom ett böljande landskap – mäktig, sin blygsamma vidd till trots, och sommartid kantad av blåsippor. Mellan tätorterna Lerum och Jonsered lite längre medströms utvidgas den till Aspen. Resenären ges ännu en vy att njuta av genom tågets fönster, exempelvis när solen skiner intensivt över sjön och dess lummiga stränder. Antagligen njöt en ung Harry Martinson av vyn, om än vintertid. I november 1919 fick han jobb på Jonsereds fabriker, men frampå våren 1920 drog han in till Göteborg och vidare ut i världen som sjöman ‒ och blivande Nobelpristagare i litteratur.
Säveån i dess olika skepnader är en trolskt skön inkörsport till Göteborg. Kanske associerade någon rentav till den bibliska Jordanfloden. En passage i grannskapet kallas Jerikotunneln.
I sitt sävligare nedre lopp, från Aspen till utflödet i Göta älv, har Säveån rentav utnämnts till Natura 2000-område. Därmed ingår den i EU:s nätverk av värdefull natur med ett djurliv som måste skyddas och bevaras. Det är bättre att stämma i ån än i älven. Säveån lär vara en himmelsk upplevelse för både sportfiskare och fågelskådare, och med all säkerhet även för en fotograferande flanör.
En vacker dag tänker jag vandra från Gullbergsvass och just så långt uppströms som benen bär. Men knappast ända till källan; sjön Säven, som delas av gränsen mellan Vårgårda och Borås. Den ligger alltför långt ut i inlandet, från det trygga havet räknat.
Min födelsestad och mångåriga hemort Göteborg närmar sig med stormsteg sitt 400-årsjubileum 2021. Innan dess tänker jag försöka göra en kåserande djupdykning under namnet Världens hamn om det maritima Göteborg och dess närområde. Självfallet kommer Säveån att ingå.
En av pionjärerna på Östersjön
Vindile förevisades för press och resebyråfolk i Stockholm den 30 maj 1988.
För 30 år sedan var katamaraner något alla talade om inom färjesjöfarten i våra vatten. Det norska varvet Westamarin i Mandal (som ingick i svenska Swede Ship-gruppen) var en av de främsta byggarna av snabbgående katamaraner för passagerare och i Sverige hade vi äen Marinteknik i Öregrund, som likaså hade framgång även på exportmarknaden.
Det var också för 30 år sedan som Nordström & Thulin fick koncessionen för färjetrafiken mellan fastlandet och Gotland. Trafiken opererades genom dotterbolaget N&T Gotlandslinjen. För trafiken mellan Visby och Nynäshamn/Västervik beställdes en snabbgående katamaran från Westamarin. Skrovet byggdes av Oskarshamns Varv i samma grupp och fartyget levererades i slutet av maj 1988. Hon fick namnet Vindile, ett namn som redan 900 år tidigare lär ha burits av den gotländske vikingahövdingen Knobburs snabbseglande skepp.
Vindile förevisades för bland annat press och resebranschen i Stockholm innan trafiken inleddes den 1 juni 1988. Vindile var av varvets senaste typ 3700, som var byggd helt i aluminium. Fartyget hade kapacitet för sammanlagt 322 passagerare i salonger på två däck. Med två 16-cylindriga MTU-dieslar på 2.040 kW vardera och Kamewa-vattenjetaggregat fick fartyget en fart på 40 knop. På provturen kom man upp i 44 knops fart. Besättningen bestod av åtta personer: Befälhavare, maskinchef, överstyrman, matros samt fyra kabinpersonal.
Utrymmet på bryggan utnyttjades effektivt. Där fanns plats för tre personer – två navigatörer och maskinchefen.
Serveringen ombord på Vindile påminde om flyget. Från en meny kunde passagerarna beställa en "mealbox" och dryck som serverades till sittplatsen.
N&T Gotlandslinjen hörde till pionjärerna med snabbfärjetrafik på Östersjön, men Vindile blev tyvärr inte den succé som rederiet hade hoppats på. Inte heller de övriga tidiga satsningarna på snabbgående katamaraner visade sig vara lyckade på Östersjön. Många avgångar måste inställas på grund av sjögång. Den första generationens relativt små katamaraner ersattes på Östersjön av större, som även kunde ta bilar.
Vindile blev sedan Pilen 3, här i Malmö den 10 maj 1998.
Redan efter den första säsongen togs Vindile ur trafik och seglade aldrig mer för Gotlandslinjen på Visby. Efter ägarbyte gjorde hon lång tjänstgöring som Pilen 3 i trafik mellan Malmö och Köpenhamn.
Den fasta Öresundsförbindelsen gjorde snabbfärjorna mellan Malmö och Köpenhamn överflödiga. Pilen 3 hamnade i Medelhavet som SNAV Andromeda.
SNAV Andromeda i Neapel 18 augusti 2012.
Langkawi ― den rödbruna örnens ö
Från min fönsterplats på det Singaporedestinerade Air France-planet såg de ut som ädelstenar; glittrande smaragder utkastade i de turkosfärgade farvatten där Andamansjön och Malackasundet möts. Där möts även nordvästra Malaysias och sydvästra Thailands skärgårdar. Havet visar inga nationsgränser.
Antagligen var det både den malaysiska Langkawi-arkipelagen och de thailändska grannöarna jag såg. Flera av dem är hemvist för orang laut, havsfolket eller "sea gypsies", som genom seklernas lopp vårdat stolta sjörövartraditioner.
Några dagar senare gled kryssningsfartyget Superstar Virgo in till sin bryggpir på huvudön Pulau Langkawi. Dussintals utflyktsbussar stod standby på piren, i väntan på att föra fartygets passagerare till huvudorten Kuah och andra utflyktsmål. Kuah betyder något i stil med "skysås" – ett märkligt ortsnamn, kan tyckas.
Bakgrunden är en bröllopsfest som för längesedan urartade till allmänt råkurr. I brist på vapen tog stridstupparna vad som fanns till hands – till exempel festmåltidens grytor, vars innehåll hamnade på marken. Därav ortsnamnet. De inblandade klanernas huvudmän hade således löpt amok (ett av våra malajiska låneord), och gudarnas bestraffning blev att de förvandlades till två av de berg som utgör Pulau Langkawi.
I ostsydost rätt föröver siktas en grannö, vars namn vittnar om en anatomisk sensation: Pulau Dayang Bunting, Den havande jungfruns ö. Med fantasins hjälp bär öns lummiga, kuperade landskap syn för sägen: En havande kvinna som ligger på rygg. Det rörde sig om en älvprinsessa som hade gift sig med en vanlig dödlig man. Det första barnet dog strax efter födseln. I sin sorg begravde hon barnet i öns kristallklara insjö, som också uppkallades efter henne: Tasik Dayang Bunting, Den havande jungfruns sjö. Innan hon återvände till sina himmelska nejder välsignade hon sjön, där en lyckobringande vit krokodil sägs hålla till. Sedan dess påstås barnlösa kvinnor kunna bli gravida genom att bada just där.
Jag vet inte om Doctor M skriver under på detta, lokalt bevandrad fackman som han är – även om läkekonsten för hans del för länge sedan fick ge vika för politiken. Doctor M är smeknamnet på Malaysias starke man i decennier, den landsfaderlige Mahathir Mohamad som var premiärminister 1981-2003. Nu är han 92 år men kandiderade ändå i det malaysiska valet den 9 maj ‒ och vann! Han har redan svurits in som premiärminister och är därmed världens äldste regeringschef.
Hur som helst får den goda älvprinsessan inte blandas ihop med det illasinnade andeväsen, langsir, som håller till i en mörk och djup fladdermusgrotta på samma ö. Öborna lär undvika att komma i närheten, skrämda av spöklika ljud från grottans inre som får blodet att isas i ådrorna.
Som ung läkare på 1950-talet tjänstgjorde Doctor M på de gudsförgätna paradisöarna; sammanlagt 99, varav endast en handfull är bebodda. Ömsesidigt tycke uppstod mellan honom och öborna. Som politiker såg han till att man snart kunde skörda frukterna av en stadig utveckling i varsam takt, med ambitionen att undvika den överexploateringens fälla som turistorter så lätt faller i. Det började 1987, då Pulau Langkawi gjordes till en skattefri zon. Tre år senare bildades Langkawi Development Authority. Utvecklingen styrdes med fast hand, med hänsyn till både miljön och lokalbefolkningen, som uppgår till omkring 80.000 malajer samt ytterligare 15.000 kineser, indier och övriga.
Mahathir Mohamads förste företrädare vid statsrodret, Tunku Abdur Rahman, besökte också Lankawi. Där stötte han på historien om den vackra Mahsuri, blev djupt gripen av hennes oblida öde och sökte länge efter hennes bortglömda grav. Två sekler tidigare hade hon falskeligen anklagats för otrohet. När hon skulle avrättas öppnade himlen sina portar och protesterade med blixt och dunder. Mahsuri dödades med sin egen kris, den nästan svärdslånga malajiska dolken. Men blodet som utgöts var vitt – beviset på hennes oförvitlighet. I dödsögonblicket uttalade hon en förbannelse över sina banemän: I sju generationer skulle Langkawi tvingas avstå från framsteg och välstånd. Det motsvarar ungefär den tid som förlöpt fram till våra dagar.
Men nu vallfärdar både fastlandsmalajer, båtburna asiater och mera långväga charterresenärer till Langkawi. Färskvatten kommer via pipeline från fastlandet, endast tre landmil bort. Turistanläggningarna tar hand om sitt avfall i egna septiktankar eller genom anslutning till ett gemensamt reningsverk. Turismen ger öborna en stabil sysselsättning och försörjning.
Mahsuris förbannelse är överspelad.
Till auktion för Mercy Ships
Om mindre än två veckor, den 24 maj, är det dags för Sjöfartens dag i Mariehamn. Då kommer närmare 600 delegater och över 120 utställare till Åland för att under en intensiv dag lyssna till föreläsningar av högsta världsklass och träffa gamla och nya kunder, leverantörer, kolleger eller bara rätt och slätt kompisar.
Affärer börjar som bekant med ett möte och sådana sker i mängder under Sjöfartens dag – av många kallad ”Finlands viktigaste sjöfartsdag”. Årets program är som vanligt fullspäckat och kan läsas här. Är du nyfiken på vem som deltog i fjol finns ett massivt bildmaterial att bli glad av.
Förutom alla seminarier, möten, diskussioner och allt annat ordnas mot slutet av dagen en välgörenhetsauktion där alla intäkter går till den världsomspännande välgörenhetsorganisationen Mercy Ships med kontor även i Sverige och ett strategiskt samarbete med Stena som lett till prestigefyllda priser.
Var med du också och gör skillnad för de som har det värst, köp något fint och låt pengarna gå till något gott. Här kan man läsa mer om auktionen och Mercy Ships.
Ses på Åland!
Efter fyra sekler: Ättlingar till japanska sjöfarare kvar i Spanien
I trakten av Cádiz i sydvästra Spanien löper den mäktiga floden Guadalquivir ut i Atlanten. Ett litet stycke medströms räknat från flodhamnen Sevilla ligger förstaden Coria del Río, som ruvar på livs levande minnen från en japansk expedition för fyra sekler sedan.
Det fjärran Japan var inne i en omtumlande tid, som i romantiserat skimmer har skildrats i romanen och TV-serien Shōgun, med Richard Chamberlain i huvudrollen som den brittiske lotsstyrmannen John Blackthorne. Låt oss återkomma till hans förebild i verkligheten, Will Adams.
Det nybyggda japanska skeppet Date Maru inledde den 28 oktober 1613 vad som skulle bli en sjuårig expedition med uppemot 200 deltagare, mestadels japaner men även ett antal i Japan verksamma spanjorer och portugiser. Det skedde under det spanska fartygsnamnet San Juan Bautista ("Johannes Döparen"), Skälet till namnskiftet var att hon var chartrad på den spanska transpacifiktraden Manila-Acapulco.
Expeditionens uppdragsgivare, den uttalat pro-kristne länsherren Date Masamune, hade för avsikt att knyta diplomatiska kontakter med omvärlden. Troligen hade han även mera vidlyftiga maktambitioner på hemmaplan. Expeditionens chefsdiplomat var den kristne samurajen Hasekura Tsunenaga.
Vind och ström ledde expeditionens deltagare till Acapulco i den spanska kolonin Nueva España, som långt senare skulle kallas Mexico. Så småningom tog de sig över land till gulfhamnen Veracruz, och därifrån vidare till Europa med ett spanskt skepp vid namn San José.
Den 5 oktober 1614, nästan ett år efter att de hade lämnat Japan, ankom de till Sanlucar de Barrameda nära Cadíz. Där fick sändebuden ett mycket ståtligt mottagande. Så även hos den spanske kungen, liksom hos påven i Rom och hos värdfolk på andra platser som besöktes under de år som följde.
Men just inför återresan till Japan 1620 nåddes de av budskapet att klimatet för de kristna hemmavid hade försämrats radikalt. Döpta japaner beordrades nu helt enkelt att avsäga sig den kristna tron.
Ett halvdussin av de deltagande samurajerna valde därför att stanna kvar i Sevillas förstad Coria del Río, som numera har ungefär 25.000 invånare. Omkring 700 av invånarna bär än i dag efternamnet Japón, ursprungligen Hasekura de Japón. Många av deras avkommor lär fortfarande uppvisa den så kallade "mongoliska fläcken" i ryggslutet, som är vanlig bland östasiatiska spädbarn.
Hasekura Tsunenaga själv återvände hem till Japan men vägrade att avfalla från den kristna tron. Dock lämnades han i fred de två år han var kvar i livet.
‒ ‒ ‒
Japans närkontakt med kristendomen varade knappt ett sekel. Den inleddes 1542, då ett portugisiskt skepp gick på grund vid Tanegashima, en mindre ö strax syd om den japanska sydön Kyushu. Sjöfararna Fernão Mendes Pinto, Diogo Zeimoto and Cristovão Borralho insåg att de hade funnit det legendomsusade Cipangu, som Marco Polo hade hört berättas om och som Columbus trodde sig ha nått när han klev iland på Kuba.
Det var Europas första kända kontakt med Japan. Redan året därpå kom de första handelsmännen, och innan 1540-talet var tillända fanns de första missionärerna på plats, med den ryktbare baskiske jesuitpatern Francisco Xavier i spetsen. Strax efter sin ankomst till Kagoshima konstaterade han:
De människor som vi hittills träffat på är de bästa som ännu upptäckts, och det förefaller mig som om vi aldrig bland hedningarna skulle finna ett folk som kan mäta sig med japanerna. Deras uppträdande är mycket gott, de är goda i största allmänhet och inte elaka; de är män av vidunderlig heder och prisar hedern över allt annat i världen…
Det Japan portugiserna kom till befann mitt i den kaotiska perioden sengoku jidai, ”landet i krig”. Det var en brytningstid då många längtade efter förändring. Länsherrarna på Kyushu välkomnade till en början namban-jin, ”de sydliga barbarerna”. Kanske mest av allt för att de var utrustade med begärliga hakebössor och musköter. Sådana kopierades och masstillverkades. Krigskonsten effektiviserades och byggnationen av befästa slott påskyndades. Skjutvapnen ledde ironiskt nog så småningom till ett enat Japan, som snart skulle kasta ut innovatörerna.
'
Jesuiterna riktade målmedvetet in sig på samurajer. Flera länsherrar omvände sig till kristendomen, som till en början uppfattades som ännu en buddhistisk sekt. Givetvis lät de även kollektivansluta sina undersåtar.
Det dröjde inte länge förrän ett par hundra tusen japaner bekände sig till den nya läran. Samtidigt spred sig en skepsis så sakteliga hos militärdiktatorn shōgun och hans trogna mot nymodigheten.
Men de kristna skulle stärka sin ställning ännu en tid, framför allt på Kyushu. Jesuiterna anlade Nagasakis hamn och behärskade i praktiken staden och dess omgivningar. De behärskade även handeln mellan Japan och Kina.
1592 sändes spanjoren Lopez de Liano från Manila till Japan. Han skulle övertala militärdiktatorn att samarbeta med Spanien i stället för Portugal. Kontakten blev resultatlös, och själv förolyckades han i en storm på återresan.
Fortsatta kontakter ledde 1593 till att fyra spanska franciskanermunkar sändes till Japan som "ambassadörer". De drog genast igång en mycket aktiv missionsaktivitet, som främst riktade sig till de fattiga, sjuka och utstötta. Det var en slående kontrast mot de redan etablerade portugisiska jesuiterna.
Så gick galeonen San Felipe på grund vid Urado på "lillön" Shikoku 1596. Hon seglade mellan Acapulco och Manila och hade kommit ordentligt ur kurs. Lasten lär bland annat ha bestått av 600.000 silvermynt, som nu konfiskerades av de lokala myndigheterna. I ett missriktat försök att rädda bytet från det som egentligen var aztekernas land försökte lotsstyrmannen skrämma japanerna med Spaniens allmakt. Han visade en karta, pekade ut spanska besittningar och berättade att Spanien först brukade skicka kyrkans folk för att jämna marken. När kusten sedan var klar sändes trupper in.
Uttalandet rapporterades till shogun, militärdiktatorn, som blev måttligt förtjust. Sex spanska munkar och 17 av deras japanska konvertiter fångades in. I hastigheten togs även tre japanska jesuiter med i svepet. De drevs till fots till Nagasaki, där alla 26 korsfästes den 5 februari 1597.
‒ ‒ ‒
Den 19 april 1600 drev ett illa tilltygat skepp iland i Usukibukten på Kyushus ostkust, två år efter att hon lämnat Rotterdam. Av de kvarlevande 24 besättningsmedlemmarna (av 110 vid utresan) var det endast ett halvdussin som kunde stå på benen. De övriga var sjuka eller döende. Skeppet bar det en aning falskt klingande namnet De Liefde, "Välgörenheten". Hon var det enda av fem holländska fartyg som med nöd och näppe nådde sin fjärran destination. Tre av de övriga förliste på vägen, medan ett fick återvända lottlöst hem.
Drivkraften bakom projektet var "kryddfebern". Affärsidén gick ut på att plundra spanska besittningar på Amerikas stillahavskust och köpa sydostasiatiska kryddor för bytet.
Lotsstyrman ombord var den 34-årige engelsmannen Will Adams, en enastående sjöman som tidigare hade tjänstgjort i Royal Navy under den legendomsusade kaparen Sir Francis Drake. Kanske var det inte helt och hållet lögnaktigt förtal när det portugisiska prästerskapet i Japan intalade myndigheterna att nykomlingarna var slemma sjörövare. Hur som helst förpassades de medfarna sjömännen till Osakaborgens fängelsehålor, där skaran decimerades ytterligare.
Så småningom fick militärdiktatorn förtroende för den mångsidigt begåvade engelsmannen. Bland annat fick Adams dela med sig av sina kunskaper i matematik, geografi, navigation och – inte minst – vapenteknik. 1604 fick han i uppdrag att bygga nya fartyg, enligt västerländsk standard. Det skedde i Ito på Izuhalvön, vid foten av vulkanen Fuji-san. Adams, som nu fick heta Anjin-san ("herr Lots"), bodde där 1605-10. Ett av hans nybyggen, San Bonaventura, seglade 1610 till Amerika tur-och-retur. I Ito erinrar ett monument om honom, och till hans ära firas en festival den 8-10 augusti varje år.
Förföljelsen av Japans kristna ökade i intensitet. Orsaken var inte religiös intolerans utan snarare att kristendomen ansågs skapa nya lojaliteter, som utgjorde ett reellt hot mot Japans självständighet och hierarkiska samhällssystem. Kvarvarande portugisiska handelsmän förpassades från Hirado (som av dem kallade Firando) till den välbevakade ghettoön Dejima i Nagasaki. Men det dröjde inte länge innan de kastades ut därifrån också. Därmed var de portförbjudna i hela landet.
‒ ‒ ‒
En replik av skeppet San Juan Bautista finns sedan 1993 till beskådande i Ishinomaki i den omvittnat vackra skärgården Matsushima i nordöstra Japan. Det var där förebilden byggdes, dock inte av Will Adams utan troligen under spanska yrkesmäns överinseende. Stora delar av Ishinomaki ödelades i jordbävnings- och tsunamikatastrofen 2011, men fartyget hade änglavakt och klarade sig med endast mindre skador.
Och sedan 1992 finns en staty av den japanske samurajen Hasekura Tsunenaga och ett minnesmärke över hans expedition i den spanska flodhamnen Coria del Río nära Sevilla. Säkerligen till glädje och stolthet för dem av stadens invånare som efter fyra sekler fortfarande bär efternamnet Japón.
KÖMS ‒ Sveriges marina akademi
Genom Svenska Akademiens förtroendekris har begreppet kungliga akademier kommit i fokus. Av dessa har just Svenska Akademien och Kungl. Vetenskapsakademien vunnit världsrykte, till följd av de årligen utdelade Nobelprisen i litteratur, fysik och kemi. (Mottagare av medicinpriset utses däremot av Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet, som inte har status av kunglig akademi.)
Akademeia var ursprungligen sagohjälten Akademos trädgård i det klassiska Atén, där Platon brukade undervisa sina lärjungar. Därigenom kom akademi att även betyda högskola (exempelvis sjöfartshögskolorna i Göteborg och Kalmar, som på engelska kallar sig Maritime Academy). Ordets andra betydelse, den som avses här, är ”lärt sällskap”.
De kungliga akademierna är barn av upplysningstidens 1700-tal, även om några har tillkommit senare än så.
Sverige har tio fullvärdiga kungliga akademier. Ofta anges de vara nio, men då missar man det senaste nytillskottet: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, anno 1932.
Först ut var föregångaren till Konstakademien, Kongliga ritarakademien, som bildades redan 1735.
Den följdes i rask takt av Vetenskapsakademien 1739, Vitterhetsakademien 1753 och Musikaliska Akademien 1771.
Samma år, under Gustav III:s första regentår 1771, bildades Kungl. Örlogsmannasällskapet. Det var 15 år innan Svenska Akademien bildades 1786 och 25 år innan Kungliga Krigsvetenskapsakademien bildades 1796.
Därefter tillkom Skogs- och Lantbruksakademien 1811 och Ingenjörsvetenskapsakademien 1919.
Kungl. Örlogsmannasällskapet förkortas KÖMS och fick formell status av kunglig akademi 1805. Akademiens motto lyder Med förstånd och styrka. Dess engelska namn är Royal Swedish Academy of Naval Sciences.
Därmed har KÖMS samma status som sina mera namnkunniga systerakademier. Men gissningsvis är det ganska få – även på den civila sjöfartens waterfront – som känner till KÖMS och dess pressorgan, Tidskrift i Sjöväsendet (TiS).
Ändå har – som tidskriftsnamnet antyder – KÖMS till uppgift att även engagera sig i sjöväsendet i allmänhet, utöver de rent sjömilitära angelägenheterna. På senare tid exempelvis med fokus på handelsflottans betydelse för landets varuflöde i kristider. TiS bär syn för sägen, med flitigt förekommande artiklar av allmänt maritimt intresse. TiS, som började ges ut 1836, är dessutom Sveriges i särklass äldsta maritima tidskrift.
En klippa inom KÖMS revir är akademiens anrika bibliotek, beläget i Sjöofficersmässens fastighet vid Amiralitetstorget i Karlskrona. I brist på svenska sjövetenskapliga arbeten riktades läshungriga blickar utomlands. Svenska sändebud uppmanades att spana efter intressant litteratur. Landsmän som tjänstgjorde i andra staters flottor förde hem maritima fackböcker. Likaledes gjorde officerare under svenska sjöexpeditioner utomlands. På olika vägar berikades biblioteket.
Där finns mycket att botanisera i, i form av myriader boktitlar. En del lär nog vara rena krigsbyten. Både de och oräkneliga av de övriga verken har en intressant historia att berätta, långt utöver själva textinnehållet. Äldst i samlingen är Den danske Søret från 1590.
I gömmorna finns även ett mycket rikt sjömätningsmaterial, med sjökort av legendarer som lotsdirektör Nils Strömcrona, amiral Johan Nordenankar och örlogskapten Gustaf av Klint. Där finns även en äldre brittisk världsatlas, som tydligt visar en mystisk kanal tvärs igenom södra Grönland, ungefär mellan Angmagssalik och Disco Bay. Var det en polarhägring som spökade?
Kungl. Örlogsmannasällskapet har fyra slags ledamöter. Förste hedersledamöter är kung Carl XVI Gustaf, prins Carl Philip och Storbritanniens prins Philip, som har ett förflutet i Royal Navy. Därtill kommer 28 hedersledamöter, 316 ordinarie ledamöter och 16 korresponderande (utländska) ledamöter.
Utöver bibliotekets stabila position i Karlskrona har KÖMS inga egna fasta bopålar, förutom kansli och arkivutrymmen på Drottning Victorias Örlogshem på Blasieholmen i Stockholm.
När jag 1967 var värnpliktig telegrafist i Örlogsflottan anade jag definitivt inte att jag ett halvsekel senare skulle vara ledamot i Kungl. Örlogsmannasällskapet. I själva verket kände jag knappast ens till akademiens existens. Men sedan 2010 är jag just det, med invalsnummer 1451.
-
Vad roligt!😎
-
KÖMS kansli är den administrativa delen av Akademien tillsammans med en vald styrelse som representerar fyra olika vetenskapsgrenar. Verksamheten bedrivs inom Akademien för valda ledamöter samt med utåtriktad verksamhet genom bla seminarier och sammanträden inom Akademiens olika sjömilitära och civila marina områden i Stockholm, Göteborg och Karlskrona. En god bild av verksamheten fås genom att gå in på KÖMS hemsida.
-
Intressant läsning – tack!
Vilka uppgifter har KÖMS kansli, ock KÖMS som helhet, vad gäller utåtriktad verksamhet, förutom tidsskriften?
Viking tar vinden till hjälp
Den första april berättade Viking Line för första gången om sina planer att använda uttjänta hyttlakan för att konstruera ett segel med vars hjälp fartyget skulle drivas framåt. Skämtet väckte både förvåning, skratt och sneda leenden – precis som Wasalines planer på äkta cykelkraft. Fast sanningen var inte så väldigt långt borta i Viking Lines fall.
Från och med i morgon torsdag den 12 april blir en del av segeldrömmen verklighet. Tack vare installationen av ett så kallat rotorsegel ombord på M/S Viking Grace räknar rederiet med att minska mängden utsläpp med imponerande 900 ton per år på sin rutt mellan Stockholm och Åbo med stopp på Åland. Här kan man läsa mer om detta i Sjöfartstidningen.
Rotorseglet baserar sig på den så kallade Flettnertekniken som utnyttjar Magnuseffekten på ett sätt så fartyget hämtar kraft ur den vind som blåser. Den uppfinningen har fascinerat och utmanat sjöfarare ända sedan upptäckten för etthundra år sedan. Alla vet att den i princip fungerar men bara en tillverkare har de facto gjort verklighet av teorierna och dessutom fått utrustningen att hålla. Det är det finländska bolaget Norsepower som gjorde den första installationen av sitt rotorsegel på Bore Ltds fartyg M/S Estraden i november 2014. Om detta har Ålandsbloggen berättat tidigare.
Ombord på Estraden finns i dag två rotorsegel men det idealiska vore dubbelt så många, enligt Bores Vice President Jörgen Mansnerus:
”Med fyra segel maximerar man framfarten och slipper eventuell avdrift”, säger han.
Det har också visat sig att det handlar om stora krafter när förhållandena är gynnsamma. Som mest har Estradens två segel producerat 1,5 megawatt i 15 meter per sekund.
Stärkta av framgångarna har Norsepower nu också installerat ett nytt segel på Viking Grace och står i beråd att rulla ut en del av sitt koncept på Maersk Tankers, här finns mer om det projektet. Sedan tidigare står det också klart att Viking Lines fartygsbygge som inleds i Kina i höst ska förses med dubbla rotorsegel.
Så vad ska man alltså tro? Är detta flipp eller flopp?
Jag fördrar flipp, vind är en källa som aldrig sinar och inte smutsar ner. Erfarenheterna från Estraden har varit synnerligen goda med bränsleinbesparingar på uppemot fem procent per år. För lastfartyg och oljetankers är detta det viktigaste skälet till att man testar. Nästan lika betydelsefullt är att stå redo den dag ännu hårdare regleringar än i dag läggs på den internationella sjöfarten. Fossila bränslen är på utdöende och miljömedvetenheten stark.
När det gäller passagerarfartyg som Viking Grace ska man inte underskatta konsumentkraften, i det nya rotorseglet får Viking Line ytterligare ett skäl att berätta sin hållbarhetsstory i syfte att locka de medvetna gästerna – och de blir allt fler – ombord på de röda fartygen.
Pedra Branca: Förnyad tvist om Östhavets första fyrplats
Kanske ser den inte så mycket ut för världen med sin blygsamma höjd på 22 meter. Men Horsburgh Lighthouse på positionen 1º20' N 104º24' E är unik. Den reser sig på det sju meter höga Pedra Branca ("Vita sten") 34 nautiska mil eller sex landmil ost om själva Singapore; ett skär som fick sitt namn av portugiserna på grund av seklers lagrade fågelskit, guano. Fyrplatsen ligger åt Malackahalvöns sydostspets Kap Rumenia till.
Efter Singapores självständighet 1965 kastade grannen Malaysia lystna blickar på Pedra Branca, som där kallas Batu Puteh. Den utdragna tvisten avgjordes 2008 av Internationella Domstolen (ICJ) i Haag, som slog fast att skäret tillhör Singapore. Men nu har Malaysia ånyo vänt sig till ICJ, sedan man påträffat nya dokument i brittiska kolonialarkiv.
Det mest unika med fyrplatsen är positionen, ur ett historiskt perspektiv. Horsburgh Lighthouse råkade bli den allra första fyren som byggdes ost om Singapore.
Skäret har alltid haft en huvudroll i den vågsamma farleden mellan Sydkinesiska sjön och Indiska oceanen. Oräkneliga fartyg har under århundradenas lopp gått på just där och antingen sjunkit eller hemsökts av farvattnens mordiska pirater. I början av 1800-talet förliste ett stort fartyg och mängder av småfartyg varje år vid Pedra Branca. Sekler tidigare hade holländarna insett behovet av en permanent fyr i farvattnen. Men den ansågs vara omöjlig att uppföra på det utsatta skäret.
Embryot till världshamnen Singapore anlades 1819 av Stamford Raffles, livligt påhejad av en prominent hydrograf vid East India Company. Skotten James Horsburgh seglade på Östern 1784-1810 och sammanställde en ovärderlig seglingsbeskrivning över farvattnen. När han törnade in för gott 1836 inrättade regionens sjöfartsintressenter en fond med syftet att bygga en fyr på Pedra Branca och namnge den efter honom. Tongivande var William Jardine, en av grundarna till handelshuset Jardine, Matheson & Co i Hongkong.
Pengarna strömmade in, men det skulle dröja 13 år innan arbetet kom igång på allvar. Fondförvaltarna drog benen efter sig, och likaså gjorde regeringen i den dåtida kolonin Straits Settlements. Men i mitten av 1840-talet sändes HMS Semarang till området för att utforska rätt placering. Rekommendationen blev Peak Rock drygt sex nautiska mil nordväst om Pedra Branca. Vilket vore som att "placera Piccadilly Circus' trafikljus i Hyde Park". London svarade klokt nog att själva Pedra Branca och inget annat var rätt plats för fyren. Varpå det drog ut på tiden i ytterligare några år.
Men när arbetet väl kom igång under lantmätaren John Turnbull Thompsons kompetenta ledning gick det undan. På skärets minimala yta landsattes ett antal straffångar, kinesiska timmermän, murare och smeder, indiska stenhuggare, några beväpnade laskarer (indiska sjömän i brittisk tjänst) och en kock. Uppemot 50 personer var där ute månader i sträck, utsatta för pirater och vädrets nycker. Relationerna sägs ha komplicerats av att förmannen, som även var tolk, försnillade arbetarnas löner. Arbetsåret var i praktiken sju månader långt på grund av nordostmonsunen.
Först lär ett torn av tegel och murbruk ha rests, men det sveptes snart bort av det skoningslösa havet. Man fick börja om på nytt, nu med mera ändamålsenlig granit från stenbrott på ön Pulau Ubin i Johorsundet. Stenblocken fraktades med pråmar, tongkangs, som eskorterades av kanonbåtar till skydd mot områdets pirater.
När vinden friskade i kunde graniten inte landas på skäret, och de utsatta arbetarna kunde inte ta sig därifrån. Ombord i Thompsons steamer Hoogly fanns den 19-årige besättningsmannen Anjoot, som sex år tidigare hade tagits till fånga på ett piratskepp men skonats till livet på grund av sin låga ålder. I en nödsituation slog Anjoot, som tillhörde den för sjöröveri fruktade folkgruppen orang laut (vanligen kallade sea gypsies) en tamp om sig och hoppade i havet. Han simmade mot skäret, försvann tidvis ur sikte i vågorna, men lyckades ta sig ända fram med tampen. Den gjorde det möjligt att hala hem en räddningstross, så att de strandsatta kunde föras över till Hoogly.
Grundstenen kunde läggas 1850, och vid halvårsskiftet 1851 närmade sig fyren sin fullbordan. Lanterninen, som hade utformats av skotten Alan Stevenson (vars brorson Robert Louis Stevenson skrev Skattkammarön), kom på plats. Fyren försågs med tillräckligt stora proviantförråd för att klara ett halvårs belägring. I oktober 1851 tändes Horsburgh Lighthouse.
Så sent som under själva byggnadsarbetet gick ett fartyg lastat med te på ett grund i närheten. Besättningen räddade sig genom att simma till byggplatsen. Men sedan dess sprider Horsburgs fyr sitt trygga ljus, som lär kunna observeras på upp till 15 nautiska mils distans.
Internationella Domstolen kommer att ta upp den återuppväckta tvisten mellan Malaysia och Singapore i juni.
Fotnot: För oss som är lekmän i det internationella juridiska finliret är det lätt hänt att man navigerar fel. Således bör Internationella Domstolen inte blandas ihop med Permanenta Skiljedomstolen, som även kallas Haagtribunalen. I mitt blogginlägg Stormvarning Sydkinesiska sjön den 31 mars 2015 råkade jag dessutom blanda ihop Haagtribunalen med Internationella havsrättsdomstolen ITLOS i Hamburg. Flertalet fall som prövats av ITLOS har gällt fartyg som uppbringats och kvarhållits av annan stat än flagglandet.
Exotisk ögonfägnad som kom över havet
Alla längtar vi efter den försenade våren. Ett särskilt efterlängtat vårtecken är när körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm och på Järntorget i Göteborg står i full blom, som ett rosafärgat hav upp emot vårsolen och den blåa himlen. Det gör de helt säkert inom kort!
Körsbär ingår i rossläktet Prunus, som omfattar en mängd arter. Många av dem växer naturligt hos oss; däribland plommon, hägg, slån och vanliga körsbär. Men här rör det sig om någon av de exotiska hybridarterna tokyokörsbär, somei yoshino, eller japanskt prydnadskörsbär, satozakura. De bär inga ätliga körsbär utan odlas för sin skönhet och för den korta men intensivt vackra blomningens skull.
Jag vet inte hur de kom till Europa eller vilka som ursprungligen förde dem hit, men jag utgår ifrån att det skedde genom ostindiefararnas försorg. Det skedde i så fall tillsammans med många andra vackra prydnadsväxter.
Snart spreds de i våra trädgårdar och som krukväxter. Om de inte nådde Sverige med direktdestinerade fartyg var det svenska sjömän i nordsjöfart som förde hem dem från engelska och holländska hamnar.
Azalean kom från Ostasien i början av 1800-talet. Hur skiljer man henne från hennes syskon och släktnamne, rododendronen? Kanske genom att de väldoftande azaleorna är mer distinkta där de framträder i vitt, gult och alla nyanser av rött. Dessutom är rododendronen vintergrön medan azalean brukar fälla sina löv om hösten.
Tillsammans utgör tvillingarna släktet Rhododendron inom ljungfamiljen; därmed även nära befryndade med blåbär, tranbär och lingon. Släktnamnet betyder ”rosenträd”, men givetvis finns det inget som helst släktskap med rosornas familj.
Den storblommiga vinteralprosen brukar betraktas som en azalea. Under namnet jindallae var den länge Nordkoreas nationalblomma. Sydkorea har däremot Sarons ros (Hibiscus syriacus) – eller mugunghwa på koreanska – som nationalblomma; ej att förväxla med den minst lika vackra systern kinesisk ros eller ibisros. Avsaknaden av rosens väldoft avslöjar att inte heller de är äkta rosor. I stället tillhör de – i likhet med anförvanten stockros – malvaväxternas familj.
Rhododendron har sitt urhem i Ostasien, där dess blommor skattas mycket högt. En av arterna – renge-tsutsuji eller ”lotus-azalea” är landskapsblomma i min hustrus japanska hemlän Gunma. I slutet av juni vallfärdar stora människomassor till den slumrande vulkanen Haruna-san för den årliga riten tsutsuji-mi, ”azalea-beskådan”.
Den purpurfärgade azalean Rhododendron indicum kommer också från Ostasien. I ostindiefararnas värld betraktades det mesta ost om Arabien som ”indiskt”, därav artsepitetet indicum. På japanska kallas den satsuki, som var namnet på den gamla månkalenderns femte månad. Den är vanlig som bonsai, tuktat dvärgträd.
Det japanska kejsarhusets urgamla symbol är kiku, prästkragen Chrysanthemum, som finns i många uppenbarelser. Rosenkragen ger insektsmedlet pyretreum, och i Japan används bladen från kranskragen som grönsak under namnet shun-giku (”vår-krusantemum”). Dit tycks den ha gjort en tur-och-returresa från sina ursprungstrakter runt Medelhavet, och långt senare tillbaka till Europa. Krysantemen finns i form av många inhemska arter i Ostasien, den ena mer praktfull än den andra.
Den stiliga och intensivt doftande blomman Gardénia jasminoides kommer från Ostasiens varmare delar. 1754 fördes den till Europa, obekant på vilket fartyg. Växten har kallats cape jasmine, men det har endast med den gemensamma nämnaren väldoft att göra – det finns inget som helst släktskap med syrénväxten jasmin.
En av Linnés många vetenskapliga brevvänner, den i Charleston bosatte skotten Alexander Garden, fick äran att ge namn år gardenian. I sina japanska hemtrakter har den fått det lustiga namnet kuchinashi, ”utan mun”. Det beror på att frukten ej öppnar sig. En varm örtdryck baserad på frukten har använts som medicin mot gulsot. Blomman brukar användas som garnering när sashimi, rå fisk utan risbädd, serveras. Gardenian är en mårväxt, därmed besläktad med Främre Orientens kaffeplanta.
Tänk er att sommartid sitta under takspaljéer med hängande blåregn över en lummig lövsal. Det om något ger en försmak av paradiset. Så anspelar också ärtväxtens japanska namn nodafuji på teceremoni ute i det fria. Blåregnet Wisteria är ännu en angenäm bekantskap från Ostasien.
I början av 1600-talet fraktade holländare den första lasten te till Europa, och 1763 förde kapten Carl Gustaf Ekeberg i ostindiefararen Finland hem de första tebuskarna till Linné (förgäves dock – de klarade inte klimatombytet).
Egentligen borde termen te reserveras för dryck av teplantan Thea sinensis alias Camellia sinensis, det som det kinesiska låneordet te åsyftar. I den språkförbistring som råder kallas alla möjliga varma örtdrycker ”te”; exempelvis Sydafrikas röda roibooste, som görs på en ärtväxt, eller den sydamerikanska La Plata-regionens mate, som görs på en järneksväxt.
Det finns andra kamelior än tebusken. I Japan kallas de tsubaki och sazanka, bergsteblomma. De beundras för sin elegans, men förr kunde de även ge obehagliga associationer. Blomknopparna faller inte blad för blad utan hela, likt just halshuggna huvuden. Blomsläktet blev litterärt genom Dumas roman Kameliadamen; en lättfotad kvinna som återkommer i Verdis opera La Traviata, Den vilseförda. Kamelian ger även en olja, som förr hjälpte både samurajerna och deras damer att hålla sina komplicerade frisyrer på plats.
En annan nära släkting är spärrbusken sakaki, som är shintokultens heliga träd. Sakaki var det allra första som spirade efter skapelsens kaos och anses sedan dess fungera som landningsljus för shintovärldens myriader gudar. Ytterligare en nära släkting är den mera oansenliga Ternstroémia, uppkallad efter linnélärjungen och skeppsprästen Christopher Ternström, som dog på sin post ombord i ostindiefararen Calmar ute på Sydkinesiska sjön 1746.
En av vårens verkliga budbärare, vid sidan av körsbärsträdet, är den urgamla magnolian. Den kan numera beundras i Skåne och kanske även på andra håll. I Kina har den traditionellt betraktats som en symbol för kvinnans skönhet och smidighet. Det koreanska släktnamnet Park – ett av koreanernas fem vanligaste – skrivs med tecknet för junimagnolian, ett skrivtecken som även betyder enkelhet.
Junimagnolians fint ådrade virke är lätt att snida. Bland mycket annat har det använts till stockar för träsnitt, till de traditionella trätofflorna geta och till samurajsvärdens slidor.
Nog är det märkligt att den vanliga japanska magnolian, kobushi, skrivs med tecknen för ”hård barbar”. Arten kom till England och Europa i början av 1800-talet. Släktet fick sitt vetenskapliga namn av Linné, som därmed ville hedra den franske botanisten Pierre Magnol.
Magnolians sköna blommor kan ge ett bräckligt intryck, men i själva verket har denna urtidsplanta härdat ut i miljontals år och är en av våra allra äldsta blommande växter.
En nära släkting är stjärnanisen shikimi, som är buddhismens heliga träd i Japan. Den planteras vid templen, och kvistar med de väldoftande löven placeras framför husaltaret hemmavid. Både bark och löv kan användas till framställning av rökelse.
En annan anförvant är fjärilsrankan Schizandra, som brukar höjas till skyarna som mirakelmedicin.
Hur det förhåller sig med detta borde läkekonstens gud Asklepias känna till. Hur som helst har han fått ge namn åt tulkörtväxternas familj Asclepiadáceae, med den giftiga tulkörten som enda vilda svenska representant. Den har emellertid en nära men långväga släkting som blivit så populär att den fått sitt eget sällskap: Hoya eller porslinsblomma, som den också brukar kallas. I Japan, som är ett av hoyans ursprungsländer, bär den det förtjusande namnet sakura-ran, ”körsbärsorkidé”. Den lär ha dykt upp i Sverige redan på Linnés tid, tack vare någon av ostindiefararna.
En av Asklepias lärjungar hette Paion. Han skötte sig så väl som gudarnas läkare att han slapp att förpassas till det mörka Hades vid sin egen död. I stället förvandlades Paion till en stilig blomma, som därefter fick bära hans namn.
I en snårigare version hade Paion tillgång till en läkeväxt som bar hans namn. Med hjälp av den lyckades han bota guden Pluto, som hade skadats i strid. Asklepias blev avundsjuk och hotade att döda lärjungen, men Pluto visade sin tacksamhet genom att förvandla Paion till en odödlig pion.
Den förekommer i mindre smickrande uttryck som ”röd som en pion”, men med sina tusen blomblad är pionen ändå kung och drottning av blommornas rike. Den är Kinas inofficiella nationalblomma, som resultat av en landsomfattande omröstning 1994. Där bär den namnet mutan. Det har av en ödets nyck lett till japanernas lätt förvanskade låneord, som nog får världens botanister att haja till; i Japan heter buskpionen botan. Det skrivs med tecken för ”manlig” och ”purpurröd”, men blomman förknippas både med manligt och kvinnligt. Det finns ett gammalt talesätt om hur kvinnan skall bära sin kimono: ”Som en pion när du står upp, som en buskpion när du sitter på knä, men som en lilja när du går.”
Pionen skiljer sig från många andra exotiska skönheter genom att den – till följd av sina läkande egenskaper – tidigt sökte sig längs Sidenvägen till Främre Orienten, varifrån korsriddarna förde den vidare till Europa. Den ansågs vara verksam mot ett flertal sjukdomar, förutom att den skyddade mot trolldom och onda andar.
Av stenbräckornas storfamilj är vi i södra Skandinavien mest bekanta med mandelblomman, samt odlade nyttigheter som vinbär och krusbär. Till denna krets hör även den japanske invandraren hortensia med sina praktfulla blomflockar i skärt, blått och vitt. I sitt hemland bär den det svårtydda namnet ajisai men har ibland även kallats nanabake, ”sju penslar”, eftersom den anses skifta färg så många gånger. Den associerar till vårens livgivande regn. I den gamla huvudstaden Kamakura söder om Yokohama finns ett böljande hav av hortensior.
De späda bladen från en av arterna ger örtdrycken amacha (”sött te”), som traditionsenligt dricks på Buddhas födelsedag den 8 april. Som en extra bonus har bladen visat sig ge skydd mot malaria och kanske även andra sjukdomar. I Korea kallas örtdrycken sansugug.
Vanligen framträder hortensian i buskens skepnad. Men vipphortensian är ett litet träd, vars innerbark har använts vid tillverkning av washi, japanskt ”rispapper” (som aldrig har haft något med risplantan att göra).
Om hortensians färd till Europa finns det minst tre versioner. Den franske botanisten och läkaren Philibert Commerson deltog i kapten Louis Antoine de Bougainvilles berömda världsomsegling på 1760-talet. Med ombord hade han sin ”betjänt”, eunucken Bonnefoy. Denne skulle visa sig vara hans förklädda älskarinna Jeanne, som tros ha burit smeknamnet Hortense. Paret mönstrade av på ön Mauritius 1768. Philiberts insamlade växtmaterial nådde Paris 1774, däribland även den växt som han enligt historien kallade hortensia efter älskarinnan. Det vetenskapliga namnet blev dock Hydrangea.
Det finns även uppgifter som talar om att Europas första hortensior ankom direkt från Kina till London 1790. Andra åter vill ge botanisten och läkaren Philipp Franz von Siebold äran för att ha introducerat både den och en rad andra prydnadsväxter.
Thunbergsspireans latinska artnamn vittnar om att han även tänkte på sin svenske föregångare, "Japans Linné" Carl Peter Thunberg: Spiraea thunbergii Siebold ex Blume. Det så kallade auktorsnamnet avslöjar att von Siebold klassificerade denna ostasiatiska rosväxt, som nådde oss i slutet av 1800-talet.
Ägna dem gärna en tanke, alla de anonyma sjöfarare som förde hit dessa och många andra färgsprakande skönheter från andra sidan haven – till bestående glädje för oss.
En mycket betydelsefull svensk förmedlare av japansk kultur ‒ däribland ikebana eller blomsterarrangemang ‒ var Ida Trotzig, som bodde i Japan 1888-1921. Hon "gick över floden" 1943, men lyckligtvis deponerades hennes samlade manuskript och annan dokumentation hos Etnografiska museet i Stockholm. Därför har museet kunnat ge ut några verk av henne postumt, exempelvis Japansk blomsterkonst (1990). Hennes dotterdotter, den Japanfödda skådespelerskan Gaby Stenberg, har berättat om henne i boken Ida Trotzig. Min mormor, Japanpionjären (2009).
Låt oss allra sist återvända till sakura, den japanska körsbärsblomman. Sakura sakura är även namnet på älskad japansk folksång från Edo-perioden, som föregick landets modernisering under 1800-talets senare hälft. Sakura-kören är också namnet på en japansk kvinnokör i Stockholm, som grundades redan 1974.
Den 21 april firas Körsbärsblommans dag i Kungsträdgården, då Sakura-kören traditionsenligt framträder tillsammans med andra japanska attraktioner. I år ingår evenemanget i Japanska Ambassadens program för att uppmärksamma 150-årsjubileet av japansk-svenska diplomatiska förbindelser (se mitt blogginlägg här den 2 januari). Det gör även en Hanami-picknick i Botaniska Trädgården i Göteborg den 29 april.
Hanami, "betrakta blommor", är den traditionella beteckningen på festliga folksamlingar under ett fyrverkeri av utslagna körsbärsblommor. Glädjen kan verka total, men hanami anses också kunna ha ett stänk av vemod. Den korta blomningen, knappt mer än en vecka, kan leda till filosofiska tankar om livets förgänglighet.
Blomningen tillmäts så stor betydelse att Japans motsvarighet till vårt SMHI ger prognoser om när den kan förväntas ske i landets olika delar, från sydväst till nord. I år ledsagas de av oroväckande rapporter om ett dödligt hot mot körsbärsträden. En skalbagge inom familjen långhorningar, som länge har härjat i körsbärsträd på det östasiatiska fastlandet, befaras nu ha etablerat sig på de japanska öarna.
Hur som helst ser jag och många med mig fram årets hanami, som den definitiva bekräftelsen på att våren äntligen är här!
-
Tack Torbjörn för mycket trevlig kunskap!
-
Som vanligt skriver du väldigt intressanta saker. En källa till kunskap och njutning.
Tack ”Tobbe”.
Man lär sig nått nytt var gång. Mycket intressanta texter Torbjörn!
Tack för din som alltid kunniga artikel.
Jag har en fråga: arbetade tillsammans med en dansk född på Island som hette ”Omar”. Han förklarade att det fanns flera islänningar med arabiska namn. Förfäderna hade efter rövartåg blivit fångar i Algeriet? och när de slutligen kunde återvända till Island hade de hustrur med sig varav namntraditionen. Känner du till något om detta
Skriv en kommentar…Hej! 1627 angrep nordafrikanska korsarer de isländska Vestmannaöarna. Hundratals islänningar togs till fånga och fördes till Nordafrika, där en tillvaro som slavar väntade. Ett fåtal av dem lär ha friköpts några år senare. De du nämner bör ha varit ättlingar som långt senare lyckades ta sig till Island. Läs mer om barbareskkorsarerna i mitt blogginlögg ”Libysk återkomst” den 9 mars 2015.
Intressant och trevligt skrivet. Läste igår att Sir Francis Drake anföll St Augustine, där jag är, 1589. I skisser över slaget av Jean Baptise Boazio syns för första gången fyren/ vakttornet här.
Kul läsning!