En nationsflagga har passerat revy mer än alla andra i nyhetsflödet de senaste dagarna: Venezuelas gul-blå-röda trikolor. Dess komposition kan ha en svensk bakgrund, enligt en romantisk och möjligen trovärdig skröna.

Dagens la bandera Venezuela pryds dessutom av ett knippe stjärnor i mitten, symboliserande landets provinser. Senast modifierades den 2006, då den styrande regimen lät tillfoga en åttonde stjärna. Det skedde nog helt omärkligt för de flesta av oss men hade en mycket stor politisk betydelse. Mer om det längre fram.

Flaggan designades av den ledande frihetskämpen mot det spanska kolonialstyret, Francisco de Miranda. Den är snarlik grannländerna Colombias och Ecuadors flaggor. Orsaken är en gemensam historia – och enligt skrönan en vacker svenska.

Francisco de Miranda reste flitigt i Europa för att mobilisera stöd i befrielsekampen och vistades bland annat i Göteborg 1787. Ryktet säger att han var en riktig ”bock” och att damer föll likt bowlingkäglor i hans väg. Men i Göteborg träffade han grosshandlarhustrun Christina Hall, som han faktiskt blev ordentligt kär i. Flaggan blev gul som hennes hår, blå som hennes ögon och röd som hennes läppar. När han senare tog sig över Karibiska sjön i ett försök att iscensätta revolutionen, förde hans skepp Leander för allra första gången befrielserörelsens gul-blå-röda flagg.

Givetvis finns det en mer prosaisk tolkning av trikolorens färger: Gult för landets bördiga jordmån, blått för Karibiska sjön och rött för det blod som spilldes under landets frigörelse från Spanien. Men jag vill gärna tro på versionen Christina Hall.

Den tillfogade åttonde stjärnan på Venezuelas flagga avser regionen Essequibo i grannlandet i ost, Guyana. Med hänvisning till gamla koloniala kartor gör Venezuela i aggressiva ordalag anspråk på området, som omfattar större delen av det oljerika grannlandet. Även här skulle vi kunna finna bortglömda svenska kopplingar.

Antagligen fanns ett misslyckat svenskt koloniprojekt två decennier tidigare kvar i medvetandet, när Linné i början av 1750-talet sände ut Pehr Löfling med en spansk och Daniel Rolander med en holländsk expedition. Destinationen var i båda fallen bokstavligen ”dit där pepparn växer” (det vill säga cayennepepparn). Var för sig hamnade de ungefär samtidigt på ”Wilda Kusten af Södra America”; det som i utvidgad bemärkelse kallas Guyana. Namnet betyder ”De många vattnens land” och syftar egentligen på hela kustremsan mellan Orinocos och Amazonas mynningar.

Naturens outtömliga håvor hägrade. Det var utan tvivel ett av de starkaste motiven för Linné, liksom för hans sponsorer och sjöfarande apostlar. Den vetenskapliga drivkraften inrymde klara inslag av etnobotanik, även om termen ännu inte hade myntats; växtlivet till ekonomisk, medicinsk och annan nytta för människan själv. Här fanns exempelvis febernedsättande kvassia (Quassia). Växten, som ansågs vara verksam mot ett flertal sjukdomar, erinrar om den medicinalväxtkunnige slaven Quasi – ”ägd” av en svensk plantageägare i Surinam, Carl-Gustav Dahlberg.

I gränslandet mellan dagens Venezuela och före detta Brittiska Guyana, i den östra utkanten av Orinoco-deltat, löper floden Barima ut i Atlanten. Dit anlände i mars 1732 en svensk expedition med skeppet Fortuna, under amiralitetslöjtnant Laurens Branders befäl. Uppdragsgivare var det nybildade Västindiska Kompaniet hemma i Göteborg. Bakom kompaniet stod kända namn som Niclas Sahlgren och Jonas Alström (senare som adlad Alströmer).

Troligen fanns det ett samband mellan Fortuna-expeditionen och en legend, vars eventuella sanningshalt nog dessvärre har förtonat i tidens töcken. Mot slutet av 1600-talet påstås en svensk nybyggare ha ägt stora markområden kring Orinoco-deltat. Han antas ha testamenterat egendomen till Sveriges kung. Enligt legenden skall detta ha respekterats av ”Wilda Kustens” holländare och britter, vilka såg området som okränkbar svensk mark. Historien går inte in på vad markens rättmätiga ägare, den inhemska lokalbefolkningen, kan ha haft för synpunkter.

Det svenska koloniprojektet med skeppet Fortuna i spetsen rann ut i den karibiska sanden. Det var nog lika bra.