Vår lilla plätt, planeten Tellus, i det ändlösa världsalltet har blivit en alltmer otrygg och farlig plats, med ett flertal pågående krig.

Israel har gjort slag i saken och drämt till med kraftfull knytnäve mot Islamiska Republiken Iran, med anledning av prästdömets befarade ambitioner att producera egna kärnvapen vilket skulle uppfattas som ett existentiellt hot mot den judiska staten.

Mullornas Iran har i sitt trängda läge hotat med att angripa amerikanska baser vid Persiska viken. Sådana finns i de arabiska oljeschejkdömena Kuwait, Bahrain, Qatar och Förenade Arabemiraten. Om så sker hotar USA i sin tur med kraftfulla militära motåtgärder.

Iran kan i ett sådant läge förväntas göra slag i saken och förverkliga mångåriga hotelser om att stänga Hormuzsundet för all sjötrafik, med svåröverskådliga konsekvenser för omvärlden. En sådan åtgärd skulle även vara en reaktion mot de sanktioner som slår hårt mot landets ekonomi.

Namnet Hormuz är identiskt med den persiska ur-religionen zoroastrismens huvudgud, Ahura Mazda. Hans goda inflytande bör välkomnas i det sund som bär hans namn. Bruset av tidvattenvågornas eviga svall mot Kap Musandams klippor riskerar annars att dränkas av vapenskrammel.

Arabiska halvöns ostnordostspets Musandam är en omansk exklav, avskuren från moderlandet Oman av Förenade Arabemiraten (UAE). Från Musandam är det endast fem landmil över till den regionala stormakten Iran på andra sidan Hormuzsundet. Smuggeltrafiken lär gå tät fram och tillbaka över sundet.

Nära Musandams nordspets Ras Shuraytah ligger den otillgängliga byn Kumzar. De isolerade kumzarierna, kända som skickliga dhow-båtbyggare, är Arabiska halvöns enda persisktalande folkgrupp.

Hormuzsundet är en av världens viktigaste flaskhalsar. Här förbinds Persiska viken med Arabiska sjön, Indiska oceanens nordvästra del. Dagligen passerar dussintals stora råoljetankers; snabbt in ”på lätten” och långsamt ut, dästa med fulla magar och destinerade till en oljetörstande omvärld. Just här lär drygt en tredjedel av världens sjöburna råolja passera.

För att hålla ett vakande öga på Hormuzsundet har US Navy sin Femte flotta stationerad i Bahrain (vars namn betyder ”de båda haven”). Persiska viken är en potentiell konflikthärd som snabbt kan flamma upp.

USA:s nyckfulle president Donald Trump tycks ha bestämt sig för att kalla innanhavet Arabiska viken istället för det globalt etablerade namnet Persiska viken. Detta för att behaga de med USA allierade arabiska gulfstaterna.

Ett maritimt inslag i Iran-Irak-konflikten 1980-88 var det så kallade Tankerkriget. Från 1984 började de krigförande rikta in sig på motpartens oljeexport, med civila tankfartyg som måltavlor. På den tiden fick även svenska fartyg löpa gatlopp i Viken.

Den 28 juli 2010 kom ännu en påminnelse om Hormuzsundets labila läge. Den japanskägda supertankern M. Star var på väg ut då hon skakades av en al-Qaida-inspirerad terrorattack. Lyckligtvis blev det ingen miljökatastrof, som kunde ha ryckt loss levebrödet från myriader fiskarfamiljer på båda sidor sundet.

Den 28 april 2015 kapade enheter från Iranska Revolutionsgardet det av danska Mærsk chartrade containerfartyget Maersk Tigris (ex Wide Golf) i Hormuzsundet. Fartyget ägs av ett bolag i Luxemburg, manageras från Singapore och bär den med USA associerade önationen Marshall Islands’ flagg. Besättningen bestod vid tillfället av åtta östeuropeer och 16 burmeser. När Maersk Tigris inte genast åtlydde kaparnas order sköts varningsskott framför stäven, varpå fartyget tvingades in i iransk hamn. Nödanrop ledde till att den amerikanska jagaren USS Farragut stävade mot incidentplatsen, dock utan att hinna fram i tid. Först efter tio dygn släpptes fartyget och dess besättning. En affärsfordran från ett iranskt företag gentemot Mærsk anges ha varit skäl till ingreppet.

Fyra dygn före kapningen hade iranska patrullbåtar uppträtt hotfullt mot US-flaggade Maersk Kensington, dock utan att skjuta varningsskott.

Den 14 maj 2015 var det dags igen. Iranska patrullbåtar besköt det norskägda tankfartyget Alpine Eternity, som bar Singapores flagg. Skälet var ännu en ekonomisk fordran; fartyget påstods ha skadat en iransk oljeplattform några månader tidigare. Alpine Eternity klarade sig genom att snabbt stäva in på Förenade Arabemiratens (UAE:s) territorialvatten. Flagglandet Singapore protesterade mot angreppet, som man menade bröt mot internationell rätt.

Iran ansåg sig ha en gås oplockad med Storbritannien. Därför bordades och kapades den UK-flaggade men svenskägda tankern Stena Impero den 19 juli 2019. Först den 27 september samma år frigavs hon och hennes besättning, som då kunde ta sig över till Förenade Arabemiraten.

Exemplen på iranska trakasserier mot civila fartyg och deras besättningar kunde flerfaldigas.

Havsgränsen mellan Iran och UAE är en regional tvistefråga för sig. När britterna tågade ut från dåvarande Fördragskusten 1971 passade Iran på att ockupera tre öar just innanför Hormuzsundet: Abu Musa samt Större och Mindre Thunb. Även UAE gör anspråk på öarna, av historiska skäl.

*

På Hormuzsundets nordsida ligger ön Hormuz, som kallades Organa i antiken och Jarun på medeltiden. 1498 lyckades portugiserna ta sig sjövägen till Indien. Snart började de kasta lystna blickar på ön. Efter några år av varierande framgångar bet de sig 1515 definitivt fast på Hormuz, som efter Goa och Melaka blev den tredje nyckeln till Portugals asiatiska intressesfär. Deras fästning fick namnet Forte de Nossa Senhora da Conceição (”Fort Vår Fru av den Obefläckade Avlelsen”).

Ön skall ej förväxlas med forntidsstaden Harmozia på fastlandet, dagens Minab. Strax intill låg grannhamnen Gameron, portugisernas Comorão. 1614 kastade shah Abbas I ut inkräktarna därifrån. 1622 gjorde han – med brittisk hjälp – detsamma på Hormuz.

Shahen valde att satsa på den strategiskt belägna fastlandshamnen Gameron, som efter honom döptes om till Bandar Abbas. Numera är den Vikens viktigaste hamn och huvudbas för det moderna Irans örlogsflotta.

Portugiserna bet sig istället fast på Kap Musandam i syd. I huvudorten Khasab uppförde de sitt Forte de Cassapo. Musandam är ett säreget landskap som har kallats ”Arabiens Norge”; nakna berg längs slingrande näs och uddar, avskiljda av trånga fjordar.

Här fanns perfekta gömställen för traktens pirater. Långt innan oljetransporterna kom igång passerade fartyg ut och in med värdefullt gods som rökelse, myrra, siden, elfenben, ädla träslag och värdefulla metaller. Sjöröveriet grasserade, med stammen al-Qasimi i det angränsande emiratet Ras al-Khaimah som ledande aktör. En av piraternas ledare var den brittiske avfällingen Thomas Horton. Men 1820 tvingade flera års brittisk kanonbåtsdiplomati fram avtal med kustens emirat om att sätta stopp för hanteringen. Piratkusten blev Fördragskusten, och från 1971 UAE.

1864 drog britterna en telegrafkabel från Musandam över Omanviken till den baluchiska hamnen Gwadar i dagens sydvästra Pakistan, som då formellt var ytterligare en omansk exklav. Syftet var att skapa en sammanhängande telegraflinje mellan London och det dåtida Brittiska Indien. En relästation inrättades på Telegraph Island nära Khasab. De britter som stationerades där led av den extrema hettan, den sandmättade stormvinden shamal och en fientlig lokalbefolkning. Det lär ha varit just där uttrycket go round the bend (”gå runt kröken”), i betydelsen ”bli galen”, myntades.

Indiska sjömän sägs offra kokosnötter, frukt och blommor i sjön när de passerar kröken Musandam och Hormuzsundet, för att trygga en gynnsam och säker resa.

Det kan nog behövas, i synnerhet i vår ödesmättade tid.