Poseidon har åter slagit till i grekiska farvatten. Han är inte enbart havets gud utan styr med sin treudd även över jordbävningar. Det kraftiga jordskalv som nu har inträffat hade sitt epicentrum nära den sydvästturkiska hamnstaden Marmaris. I mitten av 1960-talet var jag med om ett antagligen lika kraftigt jordskalv. Jag var en ung besättningsman på Svenska Orient Liniens m/s Vikingland, då fartyget låg förtöjt i den västgrekiska hamnstaden Patras. Jag hade ingen kamera som kunde dokumentera förödelsen och förde heller inga anteckningar. Men det blev ändå en berättelse, byggd på egna upplevelser:

Poseidon på torra land

Han svor till så att det hördes över hela manskapsmässen. En tallrik till hade gått i kras, vilken i ordningen denna dag hade han glömt. Svarvaren, som satt närmast mässpentryt, undrade vad som stod på:

― Är du nyförälskad, eller vad är det med dig i dag, Kalle? Ska du hålla på så där är det lika bra att jänkediska hela rasket. På utsidan me’t! Snart har hökaren ändå inga tallrikar kvar.

Kalle var 18 år fyllda och till sjöss sedan ett år. Han trivdes och tänkte fortsätta. Jobbet som ekonomibiträde var visserligen inget vidare, men han gjorde så gott han kunde och fick sin belöning för det. Varje gång båten kom till Sverige samlade manskapet ihop tips till honom. De sade att han var den bäste mässkalle de någonsin hade haft.

Men nu var han helt som förbytt. Orsaken var Kynthía.

Han hade träffat henne dagen innan, på eftermiddagen när han och andrekocken gick iland för att titta på Patras. Det första de stötte på var Texas Bar, där de drack en Fix Beer och fick en liten ouzo till. Sedan strosade de planlöst omkring. De hittade en trappgata som ledde upp mot en höjd. Trapporna kantades av palmer och vitmenade hus, och ovanifrån värmde solen från en klarblå, molnfri himmel. Sovaren, den etesiska vinden, pustade lite utan att svalka. Mödosamt tog de sig upp till krönet. Det var hett.

Uppe på höjden blev de omringade av en hop flickor i deras egen ålder. Strax intill låg en flickskola. De var utlänningar och flickorna ville vädra sina nyförvärvade kunskaper i engelska.

På så sätt lärde han känna henne. Hon var brunbränd och vacker. Hennes ansikte med de mörka ögonen, den raka näsan och de fylliga läpparna inramades av ett korpsvart, burrigt hårsvall som svängde för Sovaren och glänste i solen. Kalle blev genast hejdlöst förälskad.

Hon frågade honom varifrån han kom, vad han gjorde i Patras och hur gammal han var. Utan minsta tillstymmelse till blygsel. När han svarade log hon och visade sina vita tänder.

― Ah, PLIO, seaman! You worrrk on a ship?

― Yes, svarade han blygt.

Efter en liten stund , alldeles för snabbt, tjöt en siren i närheten. Det var signalen att flickorna skulle ha en ny lektion. Men Kalle hann komma överens med Kynthía om att träffas nästa dag. Samma tid och samma plats. De skulle prata mer. Kanske skulle han rentav kunna bjuda henne på tsipoures, den läckra fisken guldsparid, på någon av Patras många fiskrestauranger.

Men vid närmare eftertanke vågade han knappast hoppas på det. Grekland var Grekland, och vad skulle hända om hennes far eller bröder ertappade henne med en främling? Skulle hon våga? Knappast.

Han var sömnlös nästan hela natten. Tankarna var ständigt hos Kynthía. Han längtade intensivt efter att träffa henne igen, efter att lyssna till hennes brutna men fullt begripliga engelska och efter att se hennes fullmogna kropp och hennes leende, som kunde värma mer än Sovaren och den grekiska solen tillsammans.

Som i dvala jobbade han sig igenom morgonkaffet, frukosten och hyttstädningen. Nu var lunchen snart avklarad och han skulle snart få träffa henne. Han skulle bara diska färdigt.

Men då plötsligt…

― Nej nu går fan på torra land också! fräste han och rusade ut på däck med mord i blick.

För att inte slå sönder mer porslin hade han försiktigt ställt upp alla återstående tallrikar och koppar på torkstället. Men allt rasade på durken. Hela båten skakade och slingrade som i storm.

― Vad skall hökaren säga? muttrade han för sig själv. Och allt bara för att den djävla krangubben tydligen har tappat ett sling på däck…

Ute på däck rådde fullständig kalabalik. Det var inte lasten som rasat ned, det var kajen och hela landbacken som skakade som i frossa. De däckare som stått på kajen och målat utsidan rusade uppför fallrepet samtidigt som de grekiska stuveriarbetarna rusade nedför.

― Seismos, seismos! skrek grekerna och rusade i panik mot sina hem.

―　Ｊｏｒｄｓｋａｌｖ！

Fallrepet var en flaskhals, och det var ett under att ingen trampades ihjäl.

I motsatt riktning, mot fartyget, sprang en figur med oanad hastighet. Det var överstyrman. Bulbstäven som han annars brukade låta dragspelet vila mot när befälet hade fest guppade upp och ned som häcken på en åsna i skritt.

Efter en minut eller så var det hela över. Allt var tyst. Kajen gungade inte längre. Men på den korta tid skalvet varat hade manskapets hela porslinsservis krossats. Alla greker hade gått iland och alla svenskar kommit ombord. Kranarna stod stilla och på kajen var allt öde.

Klockan blev ett och Kalle gick ensam iland. Klockan två skulle han träffa Kynthía. Men först ville han titta på förödelsen. Texas Bar stod kvar som om ingenting hade hänt. Men bordellen en lite bit därifrån hade rasat ihop. Murbruk och stenar låg i högar, som vore de kultplatser till krämarguden Hermes ära.

Han gick tillbaka till waterfronten och lade märke till att rederiagentens kontor, varifrån överstyrman sprungit på rekordtid, hade klarat sig utan skador.

Kalle gick till gamla sta’n, där förödelsen var stor. Han tittade in i en fastighet. De övre våningarnas golv och bohag låg i spillror på markplanet. Bara väggarna och yttertaket var kvar. Inga människoliv hade krävts, men uppenbart fattiga svartklädda kvinnor klagade högt och letade i bråten efter sina ägodelar. Männen bildade grupper och diskuterade skalvet.

Poseidon var havets men även flodernas gud, och eftersom Peloponnesos vattendrag ofta har underjordiska lopp ansågs det förr att det var han som bar ansvaret för jordskalv.

När Kalle stod inne i huset skedde det igen.

Marken började skaka och stora klumpar av det vitmenade murbruket började falla ned över honom och övriga som var på plats.

― Voithiaaa!

― Ｈｊäｌｐ！

Kalle hade egentligen aldrig tålt grov sjö, men han hade vant sig att leva med stampning, rullning och slingring. När det var så dags brukade han få en sjösjuketablett av andrestyrman. Men sjögång på torra land var något nytt och skrämmande.

I farans stund är jämlikheten total. Kostymklädda, uniformerade och de som bara hade trasor på sig ― alla skenade de, ja skenade som skrämda hästar, längs kullerstensgatorna i det gamla Patras. Den helige Andreas, stadens skyddshelgon, hade inte rört ett finger. Eller hade han det? Inga människoliv hade ju krävts…

I farans stund är det inte heller någon skillnad mellan nordbo och sydlänning. Kalle tjöt som alla andra. Han skenade mitt i gatan, utan mål, bara rakt fram. Hans enda tanke, eller instinkt, var att nå en plats där han hade fast mark under fötterna. Han sprang lika fort, lika förtvivlat, lika skräckslaget som alla andra.

I farans stund är alla jämlika. Utom de svagaste. En gammal kvinna fick håll och orkade inte springa längre. Hon satte sig på de gungande vågor som inte var av vatten utan av sten. Ingen stannade för att hjälpa henne.

Driften att överleva är en grym drift.

När paniken började släppa visste Kalle inte hur länge sprungit eller var han var. Han satt på en trottoarkant någonstans i Patras och tänkte bara: Jag lever!

Men så tänkte han på Kynthía och tittade automatiskt på klockan. Den var bara kvart i två. Hade den evighet han upplevt verkligen bara varat i en halvtimme?

Han försökte orientera sig och såg Korintviken där nere åt höger. Nu såg han båten också. Få se nu, tänkte han. Det kan inte vara långt borta…

I stället för att gå ned mot hamnen gick han upp en bit. Javisst, där var det!

Klockan blev två men ingen människa syntes till. Klockan blev tre, men på flickskolan var det tyst som i graven. Hon är väl hemma och hjälper till att samla ihop det som är helt, tänkte han.

Han gick ned till hamnen, uppför fallrepet och in i mässen och pentryt. Kalabaliken var fullbordad. Han rusade upp till steward för att få ut en ny servis till de sjöarbetare som snart skulle äta middag. Det brådskade.

Manskapet åt snabbt. Det stod 1800 på avgångstavlan och för en gångs skulle tänkte man hålla tiden.

För och akter!

När akterspringet togs hem stod han på poopen och tittade vemodigt in mot Patras. Ljusen hade redan börjat tändas. I Grekland är skymningen en kortlivad procedur. Han såg konturerna av det som fanns kvar av bordellen och tittade upp mot flickskolan på kullen. Han tänkte på Kynthía. Han hade glömt att fråga efter hennes adress, och hon hade inte fått hans heller.

Men aldrig skulle han glömma henne, och aldrig skulle han glömma Patras.

Trodde han.