Julen och sjöfarten

Julhelg i Medelhavet för ett halvsekel sedan. Svenska Orient Liniens Vikingland låg i Piraeus. Jag vill minnas att Oceankompaniets m/s North Sea samtidigt låg vid kaj i grannskapet. Vi hälsade på ombord hos varandra, som de broströmsseglare vi var på båda fartygen.

Men själva julaftonen förbehölls oss själva. På eftermiddagen kallades hela besättningen till samling på bryggan för glögg med befälhavaren. I byssan pågick julstöket. Manskapsmässens julbord dukades, så även befälsmässens. Ingenting som hör julmåltiden till fick saknas på de dignande borden: Skinka, revbensspjäll, rödkål, Janssons frestelse och mycket annat. Sillinläggningarna var väl kylda, måltidsdryckerna likaså.

God Jul, väl bekomme och skål!

Så småningom ebbade skämten, skrönorna och skratten ut. Nostalgi och sentimentalitet tog vid. Någon satte på en skiva med Yngve Stoors Sjömansjul på Hawaii:

Jag en ensam sjöman är
långt från svenska kusten kär
skall jag fira julen här uppå Hawaii…

Skivan spelades ännu en gång. Till skillnad från Hawaii är inte Piraeus särskilt långt hemifrån. Ändå blev garvade sjömän väldigt känslosamma. Deras ögon fuktades alltmer.

Det blev fler julhelger till sjöss och i främmande hamn, och de flesta minnena har förtonat i tidens töcken. Men julafton 1969 firades ombord i Orientliniens Vingaland, där jag just hade mönstrat som nykläckt telegrafist. Därmed var jag en nykomling i befälsmässen efter några års törnar i olika manskapsbefattningar.

Påbud utgick om sig att befälen skulle inmundiga julmiddagen i salongen, iförda uniform. Jag hade ingen uniform, och heller ingen kostym. I det läget var jag hjärtligt välkommen till manskapsmässens julbord. Förmodligen efter viss tvekan från högsta ort blev jag ändå, av den tidens principiella skäl, kallad till salongen i min frivaktsmundering.

Långt senare blev jag, under släktbesök i Japan, medbjuden på julfirandet ombord i ett Walleniusfartyg under den  korta resan mellan Kobe och Nagoya. Ceremonielet och julbordet var sig likt från förr, men klädseln var ledig och vi förskonades från Sjömansjul på Hawaii.

Dagens Swedish Orient Line och Wallenius fraktar annan typ av gods, men julens exotiska kryddor har en självklar historia av transport över världshaven. Dit hör den ostindiska myrtenväxten kryddnejlika och dess karibiske släkting kryddpeppar. Båda innehåller antiseptiska ämnen, som bidrar till julmatens hållbarhet. Det gör även Medelhavets lagerblad. I skön förening sätter dessa kryddor piff på julens sillinläggningar.

Lagersläktingen kanel har också antiseptiska och konserverande egenskaper, medan ingefärans släkting kardemumma är bra för matsmältningen och motverkar gasbildning. Båda har förts till Europa över haven från Ostindien.

Kryddnejlika, kryddpeppar, kanel och kardemumma kommer väl till pass för det vi gärna dricker i juletid, det glödgade vinet. Vår glögg serveras med medelhavsländernas korinter och mandlar i koppen. Den söta brygden brukar inmundigas i så små doser att få lär bli på kanelen av den.

Kanel, nejlika och ingefära tillhör ingredienserna i våra traditionella julpepparkakor. Ursprungligen ingick äkta peppar från Indien, som på den tiden fraktades via Orientens karavaner och inhandlades av venetianska sjöfarare. Talesättet pepprade priser föddes när kryddan såldes vidare.

Det har berättats att den skandinaviske 1400-talskungen Hans led av mjältsjuka, djupt svårmod. Han ordinerades en dos pepparkakor, som lär ha gjort honom god och glad. Antagligen var det så talesättet föddes att man blir snäll av pepparkakor. 

Till julens färgklickar hör hyacinten från Medelhavets stränder. Därifrån kommer även vår stiliga julros, som inte är någon ros utan en ranunkelväxt. Från samma trakter kommer våra krokusar och narcisser. Narcissens ståtlige släkting amaryllis kommer däremot från Amerikas tropiska delar, liksom julkaktusen och törelväxten julstjärna. Ljungväxten azalea har vi ursprungligen fått via någon östasiatisk hamn.

Halvannan vecka före jul infaller Lucia, som har blivit svenskarnas muntra ljusfest med ursprung i västra Sverige. Enligt en legend rådde hungersnöd i Värmland, då ett ljus siktades ute på Vänern. Santa Lucia stod i fören på ett skepp, som var fullastat med mat till de hungrande.

Lucia var egentligen en dygdig jungfru och martyr från hamnstaden Siracusa på Sicilien. Men melodin till vår luciasång kommer från fiskarsången Barcarola napolitana, som handlar om hamnområdet Santa Lucia i Neapel.

Jultomten, då? Han liksom skeppens Kabelgatt-Nisse har klara drag av sjömännens främsta skyddshelgon, Sankt Nikolaus. Men det är en lång historia, som du kan läsa om i min bok Havets ord.

Kommentarer

  • Rolf B Bertilson

    Undrar om befälhavaren på Vikingland för ”halvsekel sedan” hette Ossian Bernefors?

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.