Våldsamma väder som Nordatlantens orkaner, Ostasiens taifuner och Indiska oceanens cykloner löser av varandra, med förödande följder för både folk och fä i de landområden som ligger i dess väg. Men även sjöfarten i rum sjö är utsatt för vädrets lynniga makter.

1972 tjänstgjorde jag som telegrafist på Svenska Orient Liniens m/s Trojaland. I arbetsuppgifterna på just det fartyget ingick en udda bisyssla, som kändes betydelsefull. Trojaland var ett ”väderfartyg” eller VOS, och därmed en betydelsefull liten kugge i de globala väderobservationer som ligger till grund för våra sjö- och väderrapporter.

VOS står för Voluntary Observing Ship, “frivilligt observationsfartyg”. På Trojaland gick det till så att vaktens styrman sammanställde kodade siffergrupper med väderobservationer av olika slag. Jag sände dem till spanska Vigo Radio eller någon annan utvald kustradiostation. Därifrån slussades de vidare till anonyma meteorologer, som med hjälp av avancerade datorer snabbt analyserade och sammanställde den och övrig inkommen information till de sjörapporter som vårt och alla andra fartyg fick i retur och hade stor nytta av.

På vår inrutade trad erhölls dagliga engelskspråkiga väderrapporter för hela Medelhavet från Maltas kustradiostation, medan de för den iberiska atlantkusten kom från Portugal. Landsend Radio samt Niton Radio på Isle of Wight täckte in Kanalen och farvattnen där utanför (däribland prognosområdet Finisterre, som sedermera döptes om till FitzRoy efter en prominent sjöman och ”vädergubbe” som jag återkommer till). Cullercoats Radio tog sig an gamla Nordsjön som svallar och brusar. Rapporterna togs emot på morsetelegrafi och lämnades i renskrivet skick vidare till vakthavande styrman på bryggan.

På kuppen hamrades vindmåttskalan beaufort (snarare än meter per sekund) för evigt in i mitt medvetande, i likhet med fackuttryck som veering (”vänstervridande”), backing (”högervridande”), sleet (”snöblandat regn”) och overcast (”mulet”).

En annan närkontakt med meteorologins spännande värld hade jag i Bottenviken under den smällkalla vintern 1967/68, då jag var telegrafist på isbrytaren Oden. Daglig rapportering om isläget skedde via militära Boden Radio och – om jag inte missminner mig – den civila kusttadiostationen Härnösand Radio.

Irländaren Francis Beaufort (1774-1857) var av hugenott-släkt, ättling till förföljda franska protestanter som hade tvingats lämna sitt hemland. Han inledde sin sjöbana på en av East India Company’s ”tea wagons” och blev så småningom kommendörkapten och fartygschef på HMS Wooolwich. Det var nu han tänkte ut sin odödliga skala, i 13 steg; från 0 (stiltje) till 12 (orkan). Väl att märka, dock: Beaufort mätte inte vindhastigheten utan observerade i stället vindstyrkans inverkan på ett fullriggat skepp.

Vindmätaren anemometer – skålkorset – uppfanns först 1846, och det var inte förrän 1926 som skalan kompletterades med vindhastigheter angivna i knop. 20 år därefter tillfördes skalnivåerna 13-17 för extremväder med vindhastigheter på mer än 72 knop, med en tillämpning som hittills lär ha begränsats till de allra värsta monstertaifuner som hemsökt Kinas kust.

1829 utsågs Beaufort till Amiralitetets hydrograf, och 1838 införde Royal Navy hans skala som standard på alla brittiska örlogsfartyg. Snart utsträcktes den till handelsflottan, och 1853 blev beaufortskalan internationell standard.

Krimkriget bröt ut. Den 14 november 1854 drabbades en brittisk-fransk flotteskader av ett hårt slag utanför Sevastopol. Det var inte tsarens flotta som gick till motattack utan en plötslig storm som slog till med fruktansvärd kraft. På tolv timmar gick inte mindre än 21 brittiska skepp förlorade, och därtill ett okänt antal franska.

Katastrofen blev en vattendelare. Några dagar tidigare hade man i Frankrike noterat ett oväder som drog in över Västeuropa och vidare i riktning mot Svarta havet. Ett nät av telegrafstationer hade i god tid kunnat förmedla en stormvarning till flottan vid Sevastopol. Stora ansträngningar gjordes nu för att få till stånd ett fungerande system, och Beauforts skala kom väl till pass. Problemet var att den hade skapats för sjöfartens behov men skulle nu tolkas av centraleuropeiska landkrabbor, som aldrig hade sett en skymt av havet. Banbrytande i processen var Beauforts skyddsling, marinofficeraren Robert FitzRoy.

1831 hade FitzRoy blivit fartygschef på briggen Beagle. Han föreslog sin mycket äldre vän Beaufort att förmedla någon bildad person till Beagle; som skeppskamrat att dela vetenskapliga intressen med under den då förestående, fem år långa världsomseglingen. Valet föll på Charles Darwin – något som den strängt bibeltrogne FitzRoy senare skulle ångra bittert. När Darwins banbrytande verk Om arternas uppkomst kom ut 1859 insåg han att han omedvetet hade ”närt en orm vid sitt bröst”.

Men vi bör snarare minnas FitzRoy för hans sjömeteorologiska pionjärinsatser. Han klev iland 1851 efter en lång och meriterande sjötjänst. Beaufort såg till att han 1854 utsågs till en ny tjänst som meteorologisk statistiker vid handelsdepartementet. Hans lilla enhet på fyra man var embryot till dagens Met Office, det brittiska ’SMHI’.

Redan ombord i Beagle hade han utvecklat ett fungerande stormglas, som var ett slags rudimentär barometer. Han bidrog nu till att den mera exakta barometern kom till stånd, med temperaturer angivna antingen enligt Fahrenheits skala eller den som skapats av uppsalabon Anders Celsius. Barometrarna utplacerades i brittiska hamnar i syfte att ge data till det av FitzRoy myntade begreppet weather forecasts, väderutsikter. Den första prognosen publicerades i The Times 1860.

Värt att hålla i minnet är att prognos betyder ”för-kunskap”. Väderprognoser är inga exakta förutsägelser utan kompetenta bedömningar grundade på statistik och de fakta som naturen själv behagar tillhandahålla.

FitzRoy’s storm barometer distribuerades snart till en mängd fiskesamhällen runt de brittiska öarna. Fiskeflottornas ägare började dra åt sig öronen när stormvarningar ledde till att båtar stannade i hamn, men för vanliga fiskare var han en hjälte som räddade livet på många av dem.

1863 pensionerades FitzRoy, varpå han drabbades av en svår depression. Efter bara två år tog han livet av sig. Hans stormvarningssystem övergavs, men en folkstorm ledde till att det snart aktiverades igen.

På den vägen är det, i en global strävan efter alltmer förfinade prognosmetoder. Men den norske norrskensforskaren Kristian Birkeland betraktades nog som mer än lovligt fantasifull då han 1916 förutsåg framtida stormvarningar två dygn i förväg, genom att timma för timma mäta och automatiskt överföra barometerstånd från den norska utposten Jan Mayen långt ute i Nordatlanten.

I den fortsatta processen kom den så kallade Bergenskolan att få en mycket stor betydelse, med kraftfullt stöd av polarforskaren Fridtjof Nansen och sponsormedel från framsynta bergensiska redare – i deras eget intresse. Världens ledande meteorolog var norrmannen Vilhelm Bjerknes, som i många år hade verkat i Stockholm. Han var expert på ”eterns” eller lufthavets dynamik.

1917 lockades Bjerknes hem för att leda det nystartade Geofysisk Institutt i Bergen. Till de medarbetare han samlade kring sig hörde den framstående svenske meteorologen Carl-Gustav Rossby, som var den förste att beskriva de för vädret styrande jetströmmarna en halvmil upp i atmosfären. Deras arbete kom igång under första världskrigets slutskede; därav inspirerat till ordvalet ”front” i vädersammanhang. Bergenskolan gjorde banbrytande insatser i utvecklingen mot mera tillförlitliga prognoser. Men att kalla frukterna av Bjerknes och hans medarbetares rön för världens första väderprognoser, vilket har skett, vore oförsynt mot pionjären FitzRoy och andra som följde i hans fotspår.

SMHI:s första föregångare hade bildats 1874: Statens Meteorologiska Centralanstalt inom Kungl. Vetenskapsakademien. Redan 1880 kom man igång med dagliga väderprognoser.

1919 var det dags att stå på egna ben som Statens Meteorologisk-Hydrografiska Anstalt, där hydrografi kunde handla om så praktiska ting som vattenståndsmätning. Reviret utökades med oceanografi från nedlagda Nautisk-Meteorologiska Byrån, som på sin tid hörde till Sjöförsvarsdepartentet, samt israpportering från Lotsverket. 1945 skiftade man namn till dagens SMHI, och 30 år senare utlokaliserades verksamheten från Stockholm till stadsdelen Kneippen i Norrköping.

Weather routing var tidigare en av SMHI:s tjänster. Den tillhandahålls fortfarande av andra goda krafter och består av ruttprognoser eller i fri översättning ”väderlotsning”. Fartyg ute i rum sjö betjänas med information om förväntad vind, våghöjd och dyning längs rutten flera dygn i förväg. Det gör det möjligt för dem att ändra kurs för att skona fartyget med besättning och last – och i slutändan tjäna åtskilligt i både tid och bunkers. Hellre fly än illa fäkta! Storcirkelnavigering med kursen satt rakt mot destinationshamnen kan vara förödande om Sjöberg oväntat träder in på scenen. Det kan röra sig om en orkan under uppsegling, eller en annalkande freak wave, ”monstervåg”.

Antagligen finns det få områden där internationellt samarbete fungerar så väl som inom vädertjänsten, med det 75-åriga FN-organet World Meteorological Organization (WMO) som spindel i nätet. Prognosmakarna och sjöfartens ”väderlotsar” är beroende av globala väderdata. Satelliter lämnar sina bidrag, flyget och eventuellt kvarvarande VOS-fartyg sina, samt observationspunkter på landbacken sina.

Därför har den amerikanske 1800-talsförfattaren Charles Dudley Warners bevingade sentens nog förlorat all aktualitet. Den lyder: ”Alla klagar på vädret, men ingen gör något åt det!”