Skeppskyrkogården vid Tidvattnets udde

Som aktivt seglande sjöman kom jag aldrig till Japan. Min enda ostasiatare, m/s Sabang, förde mig inte längre ostvart än till malaysiska och indonesiska hamnar, samt Singapore. Men därefter har det blivit många flygresor till Den uppgående solens land, för besök hos min hustrus och vår dotters japanska släkt. Och för min del även för att hälsa på det dåvarande HKF:s platsombud i Kobe, där svensk sjömansservice bedrevs 1971-89.

Ändå passerade jag en gång Shiono-misaki, Tidvattnets udde, med ett Walleniusfartyg någon gång på 1980-talet. Det var juletid, och tillsammans med platsombudet var jag medbjuden ombord för att tillsammans med besättningen njuta av julbordets håvor under den korta resan mellan Kobe och Nagoya. Just på den rutten dubblerar man Tidvattnets udde, som är Kiihalvöns och den japanska huvudön Honshus sydspets.

Den 2 september 2006 ringde en av min dotters japanska kusiner. Han berättade att ett annat fartyg som jag besökt  några gånger just hade förlist: Havens drottning Stella Polaris; byggd på Götaverken för bergensiska ägare 1926-27 och svenskflaggad för Clipper Line i Malmö 1951-69. (Hon har kallats världens första specialbyggda kryssningsfartyg, men den äran bör snarare tillskrivas tyska Prinzessin Victoria Luise, som sjösattes redan 1900.)

Under det ödesdigra dygnet bogserades Stella mot Shanghai. Där skulle hon genomgå en välbehövlig överhalning efter att ha legat i saltvatten framför Fujiberget som hotell och bröllopspalats ända sedan 1969 – utan en enda dockning. Om valet i stället hade fallit på något närbeläget japanskt varv hade framtidsutsikten som flytande hotell i Stockholm kanske kunnat besannas. Det var den nye svenske ägarens avsikt.

Skeppsbrottet skedde kl 0200 lokal tid utanför fiskebyn Kushimoto på Tidvattnets udde, som skjuter ut i det som med ett rejält understatement brukar kallas Stilla havet.

Kiihalvön, som har kallats "Japans spirituella hjärta", härbärgerar mängder av buddhistiska och shintoistiska kraftcentra. Det hjälpte inte Stella Polaris, som under bogseringen och förlisningen lyckligtvis var obemannad. Inte ens prima svenskt stål från Götaverken kunde hålla hur länge som helst utan underhåll.

Vackra Stella Polaris vilar nu på 70 meters djup. Tidvattnets udde smeks av den varma Kuroshio, Svarta strömmen, som lockar rika fiskstim in i Kushimoto-fiskarnas nät. Havsfaunan har fått ett nytt konstgjort rev att leka i.

Stella är ingalunda ensam på havsbottnen utanför Tidvattnets udde. Udden ligger i lovart för inkommande taifuner. Oräkneliga bortglömda och namnlösa skepp lär ha förlist i farvattnen under seklernas lopp.

Det mest omskrivna exemplet är det som i efterhand har kallats "Turkiets Titanic". 

Osmanska riket och kejsardömet Japan hade en gemensam nämnare som förde dem samman. De var de i stort sett enda asiatiska länderna som inte behärskades eller dominerades av kolonialmakter. 1887 besökte företrädare för Japans kejsarfamilj Istanbul för att tilldela sultanen den kejserliga Krysantemumorden.

Den osmanska ledningen uppdrog åt fregatten Ertugrul att segla till Japan i ett motsvarande ärende, för att visa sin aktning för kejsar Meiji. Fartyget var uppkallat efter den turkiske stamhövdingen Ertugrul, som levde på 1200-talet och var far till det långlivade osmanska rikets grundare, sultan Osman I.

Ertugrul ankom till Yokohama i juni 1890 och blev kvar där sommaren ut. Trots varningar om den förestående taifunsäsongen satte hon den 15 september segel och lättade ankar för den långa hemresan till Osmanska riket.

Redan samma dag blåste det upp till full taifun. Vid mörkrets inbrott den 16 september hade Ertugrul ådragit sig så stora skador att hon drev redlöst mot reven och klipporna kring Tidvattnets udde. Runt midnatt slogs hon i spillror och sjönk. Siffran över antalet omkomna sjömän varierar men rör sig kring 550. Endast 69 räddade livhanken och kunde så småningom föras hem med japanska fartyg.

Katastrofen befäste en vänskap som består än i dag mellan Japan och det som skulle bli det moderna Turkiet.

Som om det inte vore nog med vildsint härjande taifuner drabbas Japan ofta av jordbävningar, ibland åtföljda av förödande tsunamivågor. I juletid 1946 hade ett skalv med magnituden 8,0 Tidvattnets udde som epicentrum. Den tsunami som följde krossade bebyggelse och tog livet av 269 människor.

Fyren Shiono-misaki tōdai på Tidvattnets udde stod dock pall för naturens urkrafter. Den vitmålade, 23 meter höga stenfyren anno 1878 ger en lyshöjd på 49 meter över havet. Fyren designades av Japans "Mr Lighthouse", skotten Richard Henry Brunton. De 26 japanska fyrar av västerländsk modell som han låg bakom kallades "Bruntons barn".

Vid Susamikusten strax nordväst om Tidvattnets udde har lokala krafter placerat en postbox på tio meters djup, allt för att hamna i Guinness rekordbok. Dit kan dykare ta sig med vattenbeständiga specialvykort med hälsningar skrivna med specialpenna. Brevlådan töms regelbundet, varpå försändelserna distribueras i vanlig postal ordning.

Fotnot: Bilden av Stella Polaris tog jag under mitt första besök 1994 vid hennes flera decennier långa förtöjningsplats nedanför Fuji-vulkanen. Den andra illustrationen visar den osmanska fregatten Ertugrul.


Lämna en kommentar på "Skeppskyrkogården vid Tidvattnets udde"