Sävligt flyter ån

Allting flyter, betonade filosofen Herakleitos för två och ett halvt millennium sedan. Ingen kliver någonsin ned i samma flod två gånger, ty det är inte längre samma flod. Herakleitos hörde hemma i Efesos, som många av oss sjömän inom Svenska Orient Linien nog passade på att besöka under anlöp i Izmir, grekernas urgamla Smyrna. Kanske inspirerades han av den närbelägna floden Maiandros (dagens turkiska Menderes), vars slingrande lopp har berikat världens språk.

Den likaledes meanderslingrande Säveån återges sedan drygt fyra sekler på Göteborgs flagga och vapen; ett av de tre diagonala bakgrundsfälten i vitt, som egentligen skall vara silver. 1607 skulle det första egentliga Göteborg anläggas, vid Färjenäs på Hisingen. Kung Karl IX utfärdade ett privilegiebrev, där det även preciserades hur stadens vapen skulle se ut: ”Ett gult lejon på blå botten och tre vattendrag genom fältet.”

Okuvliga Göta Lejon har råkat bli högervänd, så att det heraldiskt skulle kunna tolkas som att han tar till harvärjan. (På IFK Göteborgs snarlika vapen är lejonet däremot vänt åt vänster, tvingas en Gais-anhängare konstatera.)

Flaggans och vapnets tre vattendrag är Mölndalsån, Göta älv och Säveån.

Just där Säveån flödade ut i Göta älv anlades 1473, på Sten Sture den äldres tid, en förelöpare till staden. Namnet blev till en början Götaholm, vilket snart ersattes av Ny Lödöse (”Nylöse”). Orten anlades på en liten ö som hette Säveholm eller Säve os (åmynning) och som spårlöst har växt ihop med dagens stadsdel Gamlestaden.

Vi ser olika uppenbarelser av Säveån genom fönstret under tågresor mellan Stockholm och Göteborg, med början i trakten av Alingsås. Just där buktar ån ut sig till sjön Mjörn, snörper ihop sig till Norsesund, varpå den ånyo vidgar sig till den långsmala Sävelången, som sträcker sig ända ned till Nääs slott. I Norsesund lär vattendraget vara reglerat för kraftutvinning, så att skepp på ömse sidor ej kan mötas, inte ens om natten.

Vid Floda byter ån skepnad till en strid fors som drar fram genom ett böljande landskap – mäktig, sin blygsamma vidd till trots, och sommartid kantad av blåsippor. Mellan tätorterna Lerum och Jonsered lite längre medströms utvidgas den till Aspen. Resenären ges ännu en vy att njuta av genom tågets fönster, exempelvis när solen skiner intensivt över sjön och dess lummiga stränder. Antagligen njöt en ung Harry Martinson av vyn, om än vintertid. I november 1919 fick han jobb på Jonsereds fabriker, men frampå våren 1920 drog han in till Göteborg och vidare ut i världen som sjöman ‒ och blivande Nobelpristagare i litteratur.

Säveån i dess olika skepnader är en trolskt skön inkörsport till Göteborg. Kanske associerade någon rentav till den bibliska Jordanfloden. En passage i grannskapet kallas Jerikotunneln.

I sitt sävligare nedre lopp, från Aspen till utflödet i Göta älv, har Säveån rentav utnämnts till Natura 2000-område. Därmed ingår den i EU:s nätverk av värdefull natur med ett djurliv som måste skyddas och bevaras. Det är bättre att stämma i ån än i älven. Säveån lär vara en himmelsk upplevelse för både sportfiskare och fågelskådare, och med all säkerhet även för en fotograferande flanör.

En vacker dag tänker jag vandra från Gullbergsvass och just så långt uppströms som benen bär. Men knappast ända till källan; sjön Säven, som delas av gränsen mellan Vårgårda och Borås. Den ligger alltför långt ut i inlandet, från det trygga havet räknat.

Min födelsestad och mångåriga hemort Göteborg närmar sig med stormsteg sitt 400-årsjubileum 2021. Innan dess tänker jag försöka göra en kåserande djupdykning under namnet Världens hamn om det maritima Göteborg och dess närområde. Självfallet kommer Säveån att ingå.


Lämna en kommentar på "Sävligt flyter ån"