Warnemünde lever för sjöfarten

I den moderna svenska stadsplaneringen har sjöfarten börjat få en alltmer undanskymd plats. Centrala hamnområden byggs om till bostadsreservat där kajerna gapar ekande tomma. Fler och fler röster höjs för att de centrala färjeterminalerna ska flyttas utåt. Att lasthamnarna fått flytta utåt är ganska självklart, men en livlig passagerarsjöfart med flytetyg i olika storlekar borde inte vara lika konstigt.

Queen Elizabeth

I somras var jag på semester i Tyskland. Vi hamnade i en liten badort som heter Warnemünde utanför Rostock i nordöstra Tyskland. Det är en stad som lever för passagerarsjöfart. Förutom alla färjor som glider förbi på floden Warnow till Sverige, Danmark och Finland, så är Warnemünde en viktig hamn för kryssningsrederierna. Orsaken är att staden utgör den bästa hamnen för bussresor till Berlin samt till natursköna Rügen.

Under året har Warnemünde fått ta emot närmare 200 anlöp av 40 olika fartyg. Och invånarna tycks uppskatta det. På många platser i staden finns information om vilka fartyg som ligger inne för dagen, ofta med en bild till. För några kronor kan intresserade köpa anlöpslistor och faktablad om alla de väntade fartygen. Och när man pratar med folk har de koll på fartygens namn, vilka som ligger i hamn och när de går.

Queen Elizabeth

Under en av mina dagar i Warnemünde kom Cunards nyaste fartyg, Queen Elizabeth, för sitt andra anlöp för året. Det var då jag insåg hur stort intresset för passagerarsjöfart är i Tyskland. Redan klockan halv sju på morgonen var kajerna och pirarna utmed floden fulla med människor som fotograferade. Och än värre var det på kvällen när hon gick. Fyra fullpackade turistbåtar följe henne ut ur hamnen, givetvis med ett nästan öronbedövande tutande som följd. Strandpromenaden var full med fotograferande och vinkande människor. När hände det vid en kryssningsavgång i Sverige senast?

Queen Elizabeth


Lämna en kommentar på "Warnemünde lever för sjöfarten"

  • Jag hade precis samma erfarenhet i Travemünde i förra veckan. Trots vädret med snålblåst och regnskurar fanns det alltid åskådare på vågbrytaren när färjorna och rorofartygen kommer och går. Det var givetvis inte någon trängsel, det är ju lågsäsong, men i alla fall. Och det finns alltid någon äldre gentleman som berättar, kommenterar och upplyser andra flanörer om vad det är för fartyg. Till och med en tämligen anonym Finnlines-roro väckte ett visst intresse. Jag blir alltid lika överraskad av tyskarnas inbyggda entusiasm över upplevelsen då ett fartyg passerar.

  • Marko Stampehl Svara

    Instämmer helt och hållet. Ett bra exempel är Malmö, där färjorna från Tyskland nu anländer fjärran ute från staden. Man får inte se vackra staden från båten, och tvärtom får man inte se fartygen. Sverige (och Finland med, se nya Nordajö hamnen) förlorar en bra del av anknytningwn till sjöfarten, ja till sjöfartskulturen. Varför ser man bara nackdel, men inte fördelar som hamnar mitt i stan har? Alla vill njuta av goda förbindelser och billiga transporter, menntack, inte utanför mitt eget fönster? Och hur ska man skapa efterfrågan efter att arbeta inom sjöfarten, när sjöfart bara händer fjärran utanför? Typ: man kan inte gilla något som man inte kan se. Och detta man inte ser, blir glömd.