Nyligen besökte jag Sunnmøre, en norsk region med Ålesund som huvudort. Träffade rederier, leverantörer och varv med verksamhet i det här området. Här har sjöfarten en huvudroll, och har så haft i alla tider. Inte konstigt, förstås, när regionen består av öar och fjordar och invånarna behöver pendla vattenvägen. Morgonfärjan från öarna till Ålesund var fullsatt. 

Även om du inte arbetar inom den maritima sektorn (som många gör) så kommer du liksom inte undan sjöfarten. Den syns överallt. Hurtigrutens och Havila Kystrutens kryssningsfartyg förtöjde sin akterända i en pollare som bokstavligen satt ihop med mitt hotell.

Förr var det fiske, sedan kom oljan och idag är det vind som driver regionen. Vindkraftparkerna till havs kräver att tekniker och utrustning kan transporteras dit. Och för att folk och prylar ska ta sig mellan fartyg och vindturbiner på ett säkert sätt krävs tekniska lösningar: rörelsekompenserade kranar och landgångssystem, system för dynamisk positionering, kameror som underlättar operatörens jobb och så vidare. Det skapas jobb för mjukvaruföretag, för stålindustrin och för jagvetinteallt.

Dessutom behövs det banker med koll på fartygsfinansiering, klassningssällskap, skolor som utbildar nästa generation och forskning som utvecklar ännu smartare prylar. Kringverksamheten är enorm.

En av hemligheterna kring det här självspelande pianot tycks vara närhet och samarbete. Orden ”tett på” är en uttalad vision för universitetet; studenterna i Ålesund gör examensarbeten hos lokala sjöfartsföretag och representanter från branschen föreläser på skolan. 

det lokala maritima nätverket med runt 200 medlemmar har ”cooperate when you can, compete when you have to” som sin slogan. Jag tänkte omedelbart på Donsö när jag hörde detta. För några år sedan intervjuade jag Donsöredare om hur de balanserar konkurrens och samarbete när de verkar inom samma segment. De förstod frågan men verkade samtidigt tycka att den var lite dum. ”Går det bra för en av oss är det ju bra för oss allihop”, förklarade en av redarna på ön. 

Samma inställning verkar genomsyra regionen kring Ålesund. När ett rederi får uppmärksamhet blir hela sjöfarten mer synlig. Lokala rederier anlitar gärna -lokala varv, får finansiering från lokala banker ”eftersom vi vet av erfarenhet att de står kvar med oss även i tuffa tider” och tar hjälp av lokala leverantörer av utrustning. Tittar man utanför det direkta klustret så får lokala hotell, restauranger och taxibolag fler kunder till följd av sjöfarten i regionen. Hjulet snurrar på. 

Utmaningarna är desamma som i Sverige. Det norska klustret talar om begränsad tillgång på alternativa bränslen, svårt att veta vilket bränsle man ska satsa på och att infrastrukturen behöver byggas upp. De talar om internationella regelverk, om brister i den nationella politiken och om branschens rekryteringsbehov. 

Men en sak verkar tydligt skilja länderna åt: Ingen av dem jag mötte sa orden ”sjöfarten är osynlig” eller ”branschen behöver bli bättre på att synas”.