Trotjänaren Thule

Statsisbrytaren Thule (vykort från Föreningen Sveriges Flotta).

 

Vi får hoppas att det snart blir aktuellt med ett beslut om hur Sveriges nuvarande flotta av statsisbrytare ska förnyas. Speciellt fint vore det om eventuella nya isbrytare skulle byggas i Sverige.

Förutom den nuvarande flottans stolthet Oden har även några av de äldre (och numera skrotade) statsisbrytarna byggts i Sverige. Vi ska blicka tillbaka på en av dem, Sveriges andra diesel-elektriska statsisbrytare Thule, som var den sista isbrytaren som levererades från ett svenskt varv före en svit av sju Wärtsilä-byggen.

Orsaken till att Sverige beställde sin följande isbrytare Oden från Wärtsiläs Helsingforsvarv var enkel: Seriens första fartyg Voima från 1954 visade sig vara mycket lyckat (Voima ingår fortfarande i den finländska isbrytarflottan) och efter vissa modifieringar uppfyllde designen alla svenska krav.

Sverige föregångare

Sverige var definitivt en pionjär och föregångare inom isbrytarkonstruktion då maskindrivna fartyg trängde undan segelfartygen och samtidigt möjliggjorde trafik även vintertid i is. Finlands första isbrytare Murtaja, som var Europas kraftigaste havsisbrytare när hon levererades 1890, var byggd av Bergsunds Mekaniska Verkstad i Stockholm. I Sverige byggdes därefter ett antal ångdrivna isbrytare, bland dessa den första statsibrytaren som fick det beskrivande namnet Statsisbrytaren, senare omdöpt till Atle. Sverige var även först med att introducera innovativ diesel-elektrisk drift för en havsisbrytare, vilket än i dag är de facto-standard för isbrytare med icke atomdrift. Isbrytaren hette Ymer och levererades av Kockums 1933.

Tredje statsisbrytaren

Sveriges tredje statsisbrytare fick namnet Thule. Hon byggdes av Karlskronavarvet 1953 och kom att tjänstgöra i isbrytarflottan i 35 år. Thule konstruerades för att kunna assistera i Öresund, inkluderande passage genom Falsterbokanalen, vilket innebar begränsningar i djupgående och dimensioner. Isbrytaren skulle vid behov också kunna gå in i Mälaren.

Thule fick diesel-elektriskt maskineri eftersom systemet från Asea hade visat sig vara effektivt både på svenska Ymer och den något yngre finska Sisu.

Thule kom att assistera på alla havsområden utanför svenska kusten, men med tiden visade det sig att hon inte klarade av Bottenvikens svårforcerade packisbälten. Hon degraderades till reservisbrytare 1974, men aktiverades under tre vintrar på 1970-talet. Från 1979 till 1988 var hon stabs- och lagfartyg i kustflottan parallellt med sin roll som reservisbrytare.

Sista isbrytarexpeditionen

Sin sista isbrytarexpedition gjorde Thule den stränga isvintern 1986–1987. Den inleddes i Öresund den 16 januari 1987, där isen var mellan 15 och 25 cm tjock. Fram till den 5 mars hade Thule fullt upp med att assistera fartyg i Öresund i samarbete med de större och modernare Oden och Tor samt danska isbrytare. Därefter fick hon gå till Bornholmsgattet, där sex fartyg satt fast. Säsongen fortsatte med assistans i Hanöbukten, där de flesta fartygen bogserades in till och ut ur hamnarna. Först den 11 april kunde reservisbrytaren avsluta sin expedition.

När nya Oden beställdes kunde den 35 år gamla och ganska nedslitna Thule pensioneras. Dessutom hade handelsfartygen hade blivit allt större och Thule var för liten och maskinsvag. Thule var emellertid en sann arbetshäst i den svenska isbrytarflottan med 7.669 assistanser, varav 1.195 bogseringar. Som isbrytare hade hon drygt 32.000 gångtimmar under 28 isbrytarexpeditioner.

Thule upplagd i Göteborg i mars 1989. Till vänster Ale.

 

Sina sista år tillbringade Thule som logementsfartyg i Stockholm. Här ses hon på morgonen den 17 maj 1990 vid Stadsgårdskajen tillsammans med de yngre och betydligt kraftigare isbrytarna av Atle-klass. Till vänster i bakgrunden de rykande ruinerna av Katarina kyrka efter nattens förödande brand.

 

Marinen ville inte överta Thule och isbrytaren blev till salu 1988. Hon köptes av Röda Korset, som överlät henne till föreningen My, varefter hon tjänstgjorde som logementsfartyg vid Stadsgården. Staffan Fischerström skrev i sin utmärkta bok Isbrytare att föreningen My arbetade med ”vanartiga ynglingar, s k värstingar” och ansåg att fartyget inte fick ett värdigt slut:

”Det var synd och skam att se henne ligga och skräpa utan någon form av örlogsmässighet intill de aktiva isbrytarna.”

Thule såldes 1992 till Finland för att säljas vidare, men hon blev liggande i Helsingfors. Bilden är tagen i augusti 1992. I början av 1994 såldes hon till skrot och höggs upp i Alang, dit hon gick för egen maskin.