Mariella i Stockholms skärgård i början av juni 1985, ett par veckor efter leveransen. Foto: Pär-Henrik Sjöström

Den 17 maj 2015 är det på dagen 30 år sedan bil- och passagerarfärjan Mariella levererades. Lagom till jubileet har Viking Line uppgraderat fartyget vid Oresund Drydocks i Landskrona och förlänger därmed livslängden med många år.

Ombyggnaden har fått mycket uppmärksamhet i sociala medier. På bland annat Facebook har de senaste veckorna dykt upp rikligt med bilder som först rapporterade hur varvsbesöket fortlöpte och sedan visade hur fartyget numera ser ut interiört och exteriört.

Det som väckt mest uppmärksamhet beträffande exteriören är att Mariella har fått liknande vågformade ränder på skrovet som ursprungligen introducerades på Viking Grace. Samtidigt har Viking Line-texten flyttats akterut. Efter Viking Grace har även de äldre fartygen målats på liknande sätt under dockningar – nu är det bara Gabriella som saknar dessa. Sannolikt målas även Gabriella om när hon dockas i nästa år.

Mariella har med några få undantag under alla dessa 30 år gått på den linje hon var planerad för, Stockholm–Helsingfors. Efter att taxfree-försäljningen avskaffades inom EU 1999 började hon även anlöpa Mariehamn. Senaste sommar gjorde hon en tur- och returresa mellan Helsingfors och Tallinn då hon annars skulle ha legat vid kaj i Helsingfors över dagen. Dessa dagturer till Tallinn återupptas även denna sommar av Mariella och linjens andra fartyg Gabriella.

I nästa nummer av Sjöfartstidningen beskriver vi vad som har gjorts på Mariella under ombyggnaden i Landskrona. I väntan på nummer 5 kan ni här läsa den ursprungliga fartygspresentationen, som var införd i Svensk Sjöfarts Tidning nummer 25, 1985:

Mariella i juni 1985. Foto: Pär-Henrik Sjöström

SF Line beställare

SF Line Ab (se fotnot 1 i slutet av texten), som är ett av de tre moderrederierna bakom marknadsföringsbolaget Viking Line, har satt sitt nya flaggskepp Mariella i tra­fik på linjen Stockholm–Helsingfors. SF Line grundades 1962 av sjökapten Gunnar Ek­lund (fotnot 2) som redan tidigare varit nyckelfigur vid uppstarten av bilfärjetrafiken mellan Sverige och sydvästra Finland/Åland med bilfärjan Viking år 1959.

Sjöfartsrådet Eklund fungerar fortfarande som VD för rederiet som aldrig bedrivit annan än färjetrafik – idag kan man konstatera att satsningen varit helt riktig. Förutom Mariella äger SF Line Rosella och Turella, vilka trafikerar rutterna Stockholm–Mariehamn–Åbo respektive Kapell­skär–Mariehamn–Nådendal.

Snabb leverans

Långa och segslitna förhandlingar fördes innan kontraktet om att bygga Mariella kunde tecknas. I december 1983 hade man nått fram till en lösning beträffande finansierings­villkor och ordern gick till Wärtsiläs Åbovarv. Detta var man på rederiet nöjd med eftersom man hade positiva erfarenheter av varvets kunnande. Både Turella och Rosella hade levererats av samma varv 1979 respektive 1980.

Projektbild, ”artist’s impression”, av Mariella från tidpunkten för tecknandet av kontraktet. Akvarell: Håkan Sjöström

När kontraktet tecknandes var färjans design redan långt utarbetad. På basen av sin långa erfarenhet hade rederiet redan vid offertförfrågan i sin specifikation helt klart för sig hurudan färjan skulle bli. Tillsammans med Wärtsilä utvecklades pro­jektet vidare, så att man efter beställningen mycket snart kunde inleda stålarbe­ten.

Två provturer

Kölsträckningen, då den första sektionen lyftes på plats i torrdockan, ägde rum redan i april 1984. Ett knappt halvår senare, i septem­ber, var det dags för sjösättning och dop, och i början av februari 1985 togs färjan ut på en första provtur. Wärtsilä strävar nämligen efter att i ett så tidigt skede som möjligt komma ut med sina nybyggen och testa bland annat vibrations­nivån så att eventuella korrigeringar ännu kan genomföras. En stor del av den tekniska utrustningen testades redan då inofficiellt, men den slutgiltiga provturen ägde rum i april. Fartyget fungerade perfekt, och både varv och beställare var mycket belåtna.

Varvschef Robert Stenius och SF Line Ab:s vd Gunnar Eklund ombord på Mariella den 13 april 1985 under den andra provturen. Foto: Pär-Henrik Sjöström

Flaggskiftet ägde rum den 17 maj på fjärden Erstan utanför Åbo, där Åbovarvets chef Robert Stenius överlät färjan åt SF Line och dess VD Gunnar Eklund. SF Line Ab:s styrelseordförande Stig Lundqvist överlät i sin tur nybygget åt Viking Lines VD Karl-Johan Hagman.

Förnyad terminal

Omedelbart efter leveransen sattes färjan i trafik och avgick den 18 maj på sin jungfrure­sa från Helsingfors till Stockholm.

Nya matargångar vid Viking Line-terminalen i Stockholm i maj 1985. Foto: Pär-Henrik Sjöström

För att kunna ta emot detta mycket stora fartyg har man varit tvungen att göra stora ombyggnader i ham­narna. I Helsingfors flyttade man ut ur den gamla terminalen till en stor och ända­målsenlig byggnad längre ut på Skatuddska­jen som delas med Finnjet Line.

Matargång med rullande trottoar vid Viking Line-terminalen i Stockholm i maj 1985. Foto: Pär-Henrik Sjöström

Både i Stockholm och Helsingfors har man byggt nya ramper och täckta gångar med rullande trottoar ut till kajplatsen från terminalen.

Kryssningsfärjor

Varje ny färjegeneration i Finlandstrafiken har varit större än den tidigare och samtidigt haft högre standard. Denna trend är klarare än någonsin även nu. Både Vikings och Siljas nybyggen kan jämföras med kryssningsfartyg – begreppet kryssningsfär­jor som präglats för dessa fartyg ger en vink om inredningens mycket högklassiga utfö­rande. Mariella är dessutom den första Fin­landsfärjan som kan erbjuda så gott som alla 2.500 passagerare hyttplats.

För att också göra det möjligt för en så stor mängd passagerare att röra sig obehindrat ombord utan köbildningar och trängsel har man fäst mycket stor uppmärksamhet vid dis­positionen av utrymmena.

Horisontell uppdelning

Med en grov indel­ning kan man säga att det existerar två olika skolor inom passagerarfartygsinredning.

Den ena går ut på att placera alla restauranger och allmänna utrymmen ovanför varandra och hyttavdelningarna på samma sätt i en annan del av överbyggnaden.

Vid planeringen av Mariella ansåg man att nackdelarna med detta system, främst svårig­heter för passagerare att orientera sig och en ständig ström av passagerare på väg upp och ned för trappor, var så avgörande att man istället valde den andra lösningen.

Den bygger på en horisontell uppdelning, där vissa däck enbart består av hyttavdelningar. Alla res­tauranger och andra publika utrymmen koncentrerats till ett eller flera däck. De främsta fördelen är att den vertikala trafiken som belastar trappor och hissar minskas eftersom passagerarna rör sig på samma plan från en aktivitet till en annan samt att man snabbt får en överskådlig bild och har lätt att orientera sig i de allmänna utrymmena.

Lätt att hitta ombord

Utrymmena på Mariella har planerats av den svenske inredningsarkitekten Robert Tillberg som re­dan länge samarbetat med Viking Lines mo­derrederier. Han har också bland annat varit sysselsatt – och är det hela tiden – med inredning av kryssningsfartyg och hör otvivelaktigt till de främsta inom sitt gebit. Ledstjärnan för honom under hela Mariella-projektet har varit att åstadkomma enkla och själv­klara planlösningar och att det skall vara en fest för passageraren att komma ombord. En var skall ha möjlighet att finna den miljö man trivs bäst i, och även mindre sällskap kan vid behov kan samlas i mindre kabi­nett.

Entrehall med marmor

Embarkeringen sker på två olika däck, be­roende på var hytten är placerad. Den ena in­gången leder till däck 4 som är ett hyttdäck, medan huvudingången finns på däck 6, även kallat Boutique-däck. Utrymmet kallas Mar­morhallen på grund av det marmorbeklädda golvet och det är meningen att passageraren genast efter ombordstigningen skall känna fartygets högklassiga atmosfär.

Entréhallen på Mariella. Foto: Viking Line

Marmorhallen pryds av en stor kristallskulptur med inbyggd belys­ning som hänger i ett tio meter högt schakt som åstadkommits genom att göra en fem gånger fem meter stor öppning i de två ovanför belägna däcken. Samtidigt ger detta visuell kontakt med däcken ovanför vilket ytterligare under­ lättar orienteringen ombord. I entréhallen finns fartygets expedition och akterut leder ”shoppinggatan”, den s.k. Boulevarden. Längs den hittar man lekrum med det obliga­toriska bollhavet, skötrum för de minsta, Game Room med enarmade banditer och andra spel, en liten sittsalong för 60 personer, Tax-free shopen samt Boutique Boulevard som säljer souvenirer och parfymer.

Cafeterian Cafe Boulevard på babords sida om entrehallen har 250 platser och sepa­rat mat- och kaffelinje. Intill denna finns Dri­ver’s Club, långtradarchaufförernas mäss med 46 platser, där det serveras samma husmanskost som för personalen. Här finns det, liksom i personalmässarna, kylskåp med smörgås och pålägg tillgänglig dygnet runt.

Boutique-däckets allmänna utrymmen av­gränsas förut och akterut av de två huvud­trapphusen, bortom dessa finns passagerar­hytter.

Koncentration av restaurangerna

Vid planerandet av Mariella har man först och främst utgått från passagerarnas behov och önskemål. Dessa uppgifter har antingen insamlats aktivt genom olika slag av enkäter eller genom spontana reaktioner ombord eller i biljettluckor. Eftersom en stor del av resenä­rerna gör en tur/retur kryssning har man sat­sat på att det skall finnas tillräckligt med olika miljöer ombord och att det ändå blir möjlig­heter outnyttjade till en eventuell ny resa. Alla de olika restaurangerna på Restaurant-däck skiljer sig därför från varandra både beträf­fande inredning och menu.

Smörgåsbordet är på ett nordiskt fartyg ett måste – på Mariella serveras det i Buffet Scandinavia längst förut på däck 7. Bufféer­nas utformning är inspirerad av Saluhallen i Åbo och för att förebygga köbildning finns det åtta identiska linjer för kallskuret och fyra för varmrätter. Med ett maximalt antal gäster på 614 personer betyder detta endast 75 perso­ner per fil. För sällskap på 20 till 150 per­soner kan mindre utrymmen åstadkommas med hjälp av glasskärmar och skjutdörrar.

På morgonen fungerar buffetrestaurangen som det utrymme där frukosten serveras. Per­sonalen består av två hovmästare och 18 servi­törer.

Som alternativ till smörgåsbordet erbjuds tre olika à la carte restauranger. Tiffany har fått sitt namn efter Louis Tiffany, som var en av jugendstilens främsta glaskonstnärer. Ett Tiffany-tak i New York har stått modell för utrymmets tak och inredningen är starkt ju­gendinspirerad. I restaurangen, som har 274 platser, serveras måltider från det moderna franska köket och om morgnarna serveras lyxfrukost, ett dyrare, men samtidigt mångsidigare alter­nativ till ”sjöfrukosten” i Buffet Scandinavia.

På var sida om Tiffany finns två exklu­siva restauranger med ett mindre och intimare format, Bellmanroom med 68 platser och Cape Horn Club med 56 platser.

Bellmanroom är inrett i gustaviansk stil och serverar specialmenuer med utvalda viner.

Cape Horn Club med skeppsporträtt av den fyrmastade barken Pamir. Foto: Viking Line

Cape Horn Club påminner besökaren om den åländska segelsjöfartens storhetstid med sina ädelträpaneler och stolar med förebild i Ålands sjöfartsmuseum. På väggen hänger ett skeppsporträtt av fyrmastbarken Pamir på vilken Gunnar Eklund i sin ungdom seglat. Matse­deln är komponerad av exotiska rätter från de olika länder som segelfartygen under denna epok besökte. Här serveras dessutom nattmat till klockan tre på morgonen. Alla tre à la car­ te restauranger har en gemensam personal som består av tre hovmästare och 16 servitörer.

Segelfartygsromantik finner man också i Pub Pamir, en engelskt inspirerad pub för 58 personer med bland annat ett ölsortiment som omfattar omfattar sex till tio olika märken.

Vandringsstråket på däcket, Arcaden, går längs styrbordssidan och har en längd på över 70 meter. På den ena sidan kantas gatan av à la carte restaurangerna och på den andra av sittgrupper ordnade framför stora panora­mafönster. Liksom i övriga publika utrym­men ombord finns här rikligt med krukväx­ter.

Nattklubb

Akterut tar Arcaden slut där nattklubben Night Club tar vid. Till den hör även Casino Bar och för att alla 658 gäster effektivt skall kunna betjänas har man tre barer med totalt fyra barmästare, sex servitörer, två ekonomibiträden och en vinkassa. Efter matsalens första sittning förstärks personalen med åtta servitörer och en hovmästare från Tiffany.

Inredningen går i mörk lila med rikliga in­slag av mässing och sittgrupperna är placera­de i halvcirkel runt dansgolvet. Dansgolvet kan också användas som estrad och kan höjas upp teleskopiskt. Programmet kan dessutom videofilmas och förevisas i samtliga TV-mo­nitorer ombord. Golvytan i nattklubben är etappvis utan trappsteg sluttande mot dans­ golvet så att man även längre bak kan se dansgolvet. Utsikten akterut är tryggad ge­nom stora fönster över hela bredden .

Stort auditorium

Mariella är antagligen tillsammans med Svea en av de första färjor som planerats med till­räckligt stor kapacitet för konferensdeltaga­re. På däck 8, som heter Conference-däck, har man inrett ett auditorium av amfiteatertyp med talarpodium längst fram. Det rymmer 300 personer och är utrustat med bästa tänk­bara hjälpmedel, bland annat storbildsvideo, pro­jektor för 35 mm film, möjlighet till simultan­tolkning till sex olika språk, mikrofon vid var tredje stol, ordförande- och sekreterarpanel med bandspelare samt möjlighet till videofilmning och visning i samtliga konferensutrymmen. Man kan dela auditoriet i två min­dre utrymmen med hjälp av en ljudisolerande mellanvägg.

Totalt har man utrymmen för 550 till 600 kon­ferensdeltagare. Förom auditoriet finns två VIP-arbetsrum för tio personer med egna toa­letter och separat trapphus med förbindelse till buffetrestaurangen och lyxhytterna på däck 6. Dessutom finns tolv grupparbetsrum och en lobby med information och kontor för konferensvärdinnorna.

Akterom auditoriet finns Disco 1286 som vid behov kan användas som utställningslokal och integreras med au­ditoriet. Genom dörrar ut till däck har man möjlighet att få in stora föremål – till och med personbilar ryms in. Under sommarmånaderna tjänar konfe­rensutrymmena också som biograf.

Till passagerarnas förfogande finns dess­utom tre bastur med simbassäng, barnpool och bubbelpool. l anslutning till bastun finns bar och möjlighet att själv grilla korv. Avdel­ningen är belägen på däck 2.

Hyttmoduler

Problemet med ljudisoleringen i fartygens hyttavdelningar har ständigt vållat klagomål och irritation. Wärtsilä har utvecklat en ny teknik för att undvika ljudbryggor mellan däcken och hytterna. Hytterna levereras som färdiga moduler från Wärtsiläs Pikisfabrik, kompletta med rörledningar, armatur, elin­stallationer och sängar och på varvet lyfts modulerna ombord genom ett hål i fartygssidan och skjutes på luftkuddar till sin plats.

För­utom en avsevärd tidsbesparing medför me­toden även andra fördelar. Hyttens golv ut­görs av däcket, men väggarna och taket åt­ skilda från grannhytternas väggar och ovan­förvarande däck av en luftspalt med mycket effektiv ljudisolerande egenskap.

Med Mariella utökas Viking Lines hyttka­tegorisystem med tre nya huvudtyper, nämli­gen Suites, det vill säga sviter, Lyx A och Lyx B. Svi­terna är sex till antalet och belägna i det förli­ga partiet av däck 6. Lyx A hytterna är av samma höga standard med telefon, radio, TV och kylskåp men har inget separat sovrum. Lyx B hytterna saknar kylskåp och är något mindre.

För att göra det lättare att orientera sig i hyttavdel­ningarna har varje hyttdäck en fågel som kännetecken. Det översta, däck 5, är Al­batrossdäck, följande nedåt heter Flamingo­däck och däck 2 kallas Pingvindäck.

Standardhytt på Mariella. Foto: Klaus Koszubatis

Standardhytternas tre huvudkategorier är uppdelade enligt samma system som tidigare. Kategori A omfattar ytterhytter, B innerhyt­ter ovan bildäck och C innerhytter under bil­däck. Alla har en yta på 9 kvadratmeter och är utrustade med radio och egen dusch och toalett. Recesser vid hyttdörrarna gör korridorerna rymligare, på Mariella kan man faktiskt mötas med bagage i en korri­dor.

Även i andra punkter än ljudisoleringen har hytterna förbättrats. Man har strävat till att i alla dubbelhytter placera bäddarna i sam­ma plan och dessutom har man introducerat en ny typ av soffa, som både är bekväm att sit­ta i och sova i. Lösningen går ut på att använda baksidan av ryggstödet som säng, vilket fälls ned på sitsen.

En positiv nyhet är också införandet av spe­cialhytter för rörelsehämmade och allergiker, plane­rade i samråd med respektive organisationer. Allergikerhytterna saknar heltäckande matta och är försedda med kuddar av na­turdun. Handikapphytterna är placerade nära entrén på däck 4 och har bland annat specialhjälpme­del i dusch och toalettutrymmet.

Personalen, som består av 194 manskap och 18 befäl, bor i både en-­ och tvåpersonershytter med samma höga standard som passagerarhytterna. Hyttavdelningarna är förlagda till däcken 8, 9 och 10, och bland övriga utrymmen kan nämnas bastu med pool, två mässar med dagrum samt rek­reationsutrymmen.

Både passagerar- och besättningsutrymme­na är luftkonditionerade. Luftkonditione­ringsanläggningen är försedd med en värmeåtervinningsenhet som tar vara på både spill­värme från maskineriets kylvatten och syste­mets utgående luft.

Ökad säkerhet

Brandskyddet på Mariella har givits högsta prioritet och i många detaljer har man gått mycket längre än vad gällande bestämmelser föreskriver. Hyttavdelningarnas alarmsystem har ef­fektiviserats genom att ge varje detektor en in­ividuell adress. I fartygens expedition finns en printer som vid alarm skriver ut i vilken hytt det utlösts.

Bildäck är utrustat med ett sprinklersystem och portabel skumsläckaru­trustning. En gasvarnare slår larm vid even­tuella bensinläckage och maskinrummet skyddas av ett halonsläckningssystem.

Rederiet har på eget initiativ gjort tester vid valet av textilier och inredningsmaterial i syfte att bland alla tillåtna material hitta de säkraste. Om inga obrännbara material fun­nits tillgängliga har man strävat till att använ­da sådana som är brandhämmande och själv­slocknande.

Principen för ombordkörning är enklast möjliga: Rakt in och rakt ut. Konceptet är detsamma som för Rosella och Turella med undantag av att ett separat övre personbils­ däck saknas. Två akterportar med höjden 4,9 meter och bredden 7,1 meter och en bogport med måtten 4,9 x 6 meter leder in på bildäcket som delas upp av en centercasing.

Den maximala kapaci­teten personbilar av medelstorlek är omkring 600 fördelade på 2.850 filmeter. Vid lastning av enbart långtradare är motsvarande siffror 62 enheter på 1.120 filmeter. För personbilar finns hängdäck som sektionsvis kan utnyttjas som komplettering av huvuddäck. Bildäcket har en fri höjd på 4,6 meter med hängdäcken upphissade. När de är i användning reduceras den fria höjden under dem till 2,6 meter. Bildäckets maximala jämna belastning är 1,5 ton per kvadtratmeter.

Bryggan

Ett stort steg framåt har tagits vid plane­ringen av bryggan. Den är givetvis heltäckt och har fri sikt runt hela horisonten. Be­träffande instrumentplaceringen har man i hög grad tagit personalens önskemål i beak­tande. Istället för konventionella instrument­pulpeter har man ergonomiskt utformade platser för tre navigatörer, nämligen befälha­vare, styrman och lots. Pulpeten är formad så att var och en framför sig har en ”U”-formad enhet med radar och de viktigaste kontroller­na för fartygets framfart. Man kan arbeta be­kvämt både i sittande och stående ställning och övriga pulpeter och kartbordet är så låga att man ser över dem bakåt utan att stiga upp.

Befälhavare Börje Johansson på bryggvingen. Foto: Pär-Henrik Sjöström

På vardera bryggvingen finns utrustning in­klusive slavradar för manövrering av fartyget till och från kaj.

Nytt för bilfärjor är det integrerade manöv­reringssystemet som med ett enda handgrepp möjliggör ett förflyttande av fartyget i vilken riktning som helst. Denna ”joystick” är kopplad till en mikroprocessor som koordi­nerar de båda rodren och propellrarna, samt bogpropellrarna. Systemet har konstruerats av KaMeWa och visat sig vara mycket an­vändbart.

Radarutrustningen är likaså toppmodern. Främsta nyheten är att hela farleden är inpro­grammerad i den minnesförsedda radarn som en ”endless map”, det vill säga den rör sig i bilden i samma takt som fartyget.

Av de fyra radarantennerna är två placera­ de på backen närmare vattenytan för att und­vika ”clutter” och för att uppfånga ekon så nära stäven som möjligt. Bryggans treradar­ skärmar kan via en interswitch kopplas till valbar antenn, och dessutom finns tre slavra­dar, en på kartbordet och två på bryggvingar­na. Radarutrustningen är av märket Atlas och försedd med skärmar av samma typ som TV­-bildrör, fullt synliga i dagsljus. Den mest avancerade är försedd med ARPA för plot­ting av upp till tjugo fartyg samtidigt.

Dessutom har bryggpersonalen till sitt för­ fogande alla nödvändiga hjälpmedel såsom dopplerlogg som även visar avdriften och farten sidledes förut och akterut vid manövrar, fjärrutlösningsmekanism av ankaren, eko­lod, Decca Radio Navigator, Kockums Steer­master autopilot och gyrokompass. Förutom en komplett radiostation finns tio VHF radiotelefoner, fyra NMT-stationer och telex.

Maskineri

Det ändamålsenliga koncept som man använt sig av på Rosella och Turella har även utnyttjats på Mariella. Fyra huvudmo­torer är parvis kopplade till två propellrar – en flexibel lösning som tillåter under­håll och mindre reparationer av en maskin un­der gång.

Som huvudmotorer har man installerat 12-cylindriga Wärtsilä-Pielstick medelvarvare av typen 12PC 2.6V som utvecklar 5.750 kW var vid 500 varv per minut. De är parvis kopplade till en reduktionsväxel med utväxlingsförhållandet 500/163,5. KaMeWa-propellrarna har hydrauliskt ställbara blad och en diameter på 4,5 m.

Två bogpropellrar av KaMeWas tillverk­ning underlättar manövrering till kaj.

Elförsörjningen sköts av tre 6-cylindriga Wärtsilä 6R32 dieslar på 2.045 kW vid 750 varv per minut, direktkopplade till Strömbergs ge­neratorer på 2.430 kVA var. Dessutom finns två axelgeneratorer, även de tillverkade av Strömberg, på 1625 kVA var, som normalt till sjöss räcker till för att förse fartyget med elek­tricitet. Man har ett delat elnät vilket betyder att man samtidigt kan använda både axel- och dieselgeneratorer i vissa situationer, till exempel kan axelgeneratorerna mata bogpropellrarna medan dieselgeneratorerna matar det övriga fartyget med elektricitet.

Elanslutning för Mariella i Stockholm i maj 1985. Foto: Pär-Henrik Sjöström

I Stockholms hamn har man gjort instal­lationer för att kunna förse Mariella med ström från land – en krävande uppgift efter­ som förbrukningen rör sig om 2.400 kW i hamn, vilket motsvarar flera stadsdelar.

Varvets faktablad.

Ett hydrodynamiskt utformat undervat­tensskrov är av största vikt för att hålla bräns­lekostnaderna på en så låg nivå som möjligt. Ett digert testprogram med hjälp av modeller genomfördes förrän skrovets slutgiltiga linjer var klara. I dagens läge med höga oljepriser strävar man till att använda allt tjockare bränsle. Mariellas maskineri använder tjockolja 3800 Redwood Seconds/100°F som värms upp med ånga för att erhålla rätt visko­sitet. På basen av distans och ankomsttid reg­leras förbrukningen automatiskt till den mest förmånliga genom att justera propellerstig­ning och varvtal.

Hela maskineriet övervakas av ett mikro­processorbaserat system med TV monitorer bland annat i maskinrum och i maskinbefälets hytt­er.

Helsingforslinjen, som till största delen innebär gång i öppen sjö, kan vålla pro­blem för sina passagerare under stormar. Därför har man installerat två gyrofenstabilisatorer med en effektyta på 7,5 kvadratmeter.

Däcksmaskineriet består av två kombine­rade ankarspel och förtöjningsvinschar på backen och två förtöjningsvinschar på akter­däck, tillverkade av Rauma-Repola. Både backen och akterdäck är täckta.

1) SF Line Ab blev efter att Rederi Ab Sally lämnade Viking Line och efter att Rederi AB Slite försatts i konkurs ensam ägare till Viking Line och ändrade 1995 namn till Viking Line Ab, och efter börsnoteringen samma år till Viking Line Abp. 

2) SF Line Ab:s grundare Gunnar Eklund avled i maj 2009. Han hade avgått med pension från vd-posten i rederiet 1990.