Ombord på museifartyget Pommern i Mariehamn kan besökare gå runt på däck och känna sig som en i besättningen. Med hörlurar i öronen får man en dramatiserad vandring från backen via skansen, byssan, navigationshytten och vidare akterut i befälens salonger. I lurarna hörs sjömän som pratar med varandra, segel som slår, rop och knarranden från skrovet. I byssan hamnar man mitt i ett gräl mellan stuert och kockjungman. 

Det finns två ljudspår. Ett för barn och ett för vuxna. Och nu kommer det smarta: de är exakt lika långa. Familjer kan gå tillsammans men lyssna på olika ljudspår. 

– I efterhand är detta en så självklar lösning. Jag kan inte förstå att vi inte kom på det direkt, sa museichefen Hanna Hagmark när hon förklarade hur de tänkt. 

Det här är så typiskt för smarta lösningar. När man väl har kommit på dem verkar de så självklara att man missar hur geniala de är. Det gäller att minnas hur man kämpade innan, hur mycket extra tid det tog, hur tungt det var eller hur mycket man svor över att behöva krypa på trånga ställen eller använda ett verktyg som inte riktigt passade. Man glömmer fort. 

Det är ju lite frustrerande också. När  lösningen väl finns kan reaktionen bli ”men det där är väl självklart?”. I mitt jobb uppfinner jag inga nya verktyg eller anordningar för tunga lyft. Däremot sitter jag ofta med material som inte passar ihop, försöker hitta lösningar så att text och bilder får plats och blir snyggt. Det är ett pussel. Och när pusslet väl går ihop ser det så självklart ut att det är svårt att första varför jag inte gjorde så direkt.  

Listan över sådant som har belönats av Stiftelsen Sveriges Sjömanshus är det allra tydligaste exemplet på detta. Det krävdes ett antal spillda kaffekoppar innan någon kom på att tillverka mugghållare till den sluttande kontrollrumspulpeten. Nu verkar det självklart att mugghållarna är där. Samma sak med det hissbara kartbordet som numera finns på en av vägfärjorna, istället för att av platsbrist rulla ihop sjökorten och förvara dem i en soffa. 

Till dess att någon kläcker idén vet du ofta bara att du saknar något – men du kan inte riktigt sätta fingret på vad. 

Ett annat exempel nämns i Katrine Marçals utmärkta bok ”Att uppfinna världen”. Hon berättar om när man satte hjul på resväskor. I decennier släpade folk sina tunga väskor tills någon kom på idén att istället rulla dem. (Marçals poäng med exemplet är att det behövs flera perspektiv och att normer kan behöva utmanas; resväskor med hjul slog igenom först när allt fler kvinnor började resa ensamma).

Ni som kläckt alla dessa genidrag som i efterhand verkar vara självklarheter: kom ihåg att ni är just genier! Visst går det att krypa in i ett trångt hål, släpa tungt över en tröskel, hålla fast något med hakan för att händerna inte räcker till. Men det krävs att någon tröttnar, stannar upp och tänker ”näe, det här måste gå att göra smartare”. 

Tack, alla ni som tänker ut allt smart som vi andra sedan kan ta för givet.