Visst är det ironiskt. Det sista stora svenska passagerarfartyget i oceantrafik med hemmahamn Göteborg har uppenbarligen sänkts av krafter i samma stad.

Även om jag är obotlig optimist är jag nämligen rädd för att sagan om Kungsholm inte längre kan få något lyckligt slut. Det har varit en verklig thriller med många och oväntade turer, där intrigen sannerligen inte har saknat dramatik.

Efter att projektet aktualiserades i början av 2014 har det varit en ständig berg- och dalbana. Många gånger har det redan verkat som om projektet är i hamn, men sedan har alltid något problem dykt upp.

I början av veckan var det nog många som redan andades ut och tänkte att en lösning äntligen kan bli av. Sedan kom bredsidan som definitivt sänkte Kungsholm – eller i alla fall förpassar henne till någon asiatisk strand för upphuggning: Älvstranden Utveckling vägrade flytta över hyresavtalet för varvsområdet, trots att både konsortiet bakom köpet av Kungsholm och likvidatorn för Damen Shiprepair Götaverken tyckte att det var en fungerande plan. För att inte tala om alla göteborgare som otåligt väntat på att Svenska Amerika Liniens sista passagerarfartyg skulle få ett värdigt slut på sin långa karriär.

Jag vet inte vilka motiv som ligger bakom Älvstrandens agerande. Men jag är väldigt förvånad. Det hade ju varit en win-win situation om fartyget under de följande fem åren fått ligga vid Götaverken.

Till GP sade Ulrika Palmblad på det kommunala bolaget Älvstranden Utveckling AB att orsaken till att man sade nej till överlåtelse av hyresavtalet var de föroreningar som finns i havsbotten och marken vid gamla Götaverken. Hon menar att det inte går att få till en permanent lösning på miljöproblemet om Kungsholm får ligga på platsen. Hon anser att då kan man inte sanera.

Detta har jag svårt att tro. Det är ju bara att skifta kajplats medan arbetena pågår. Om konsortiet skulle ha fått ta över avtalet för hela varvsområdet hade det ju haft hundratals kajmeter till sitt förfogande.

Ser man verkligen inte potentialen och det unika i att ha ett stort och vackert passagerarfartyg permanent förtöjt i en stad som borde vara Nordens främsta sjöfartsstad? Det verkar som om någon konstruktiv dialog aldrig funnits kring denna fråga. Det sägs ju att om det finns en vilja så finns det en väg. Här existerade redan vägen, men viljan saknades tydligen.

Jag tycker faktiskt att en stad som Göteborg har en skyldighet att bevara sina stolta sjöfartstraditioner för eftervärlden. Men nu är det som sagt för sent att bevara någonting konkret från en svensk, sex decennier lång och unik era av kryssningar och reguljär passagerartrafik över Nordatlanten. Jag känner redan nu på mig att kommande generationer kommer att uppfatta detta som ett katastrofalt misstag.